Länktips om små barn och ilska

Petra Krantz Lindgren har sett ett inslag på TV4 där två experter intervjuas om småbarns ilska som hon berättar om. Hon är upprörd, dels över innehålet i inslaget och dels över tigandet i media, att det inte har  väckt fler reaktioner. Jag kände själv inte till inslaget men hade jag vetat om det Petra kan jag försäkra dig om att jag hade reagerat!

Petra Krantz Lindgren skriver om intervjun som om den handlade om gamla människor i stället och då borde det blir tydligt för de flesta hur befängt det är att generalisera över barn så som TV4 gör, i stället för att se människan, se situationen och fråga, med ord eller tyst: Varför är du arg?

Det gläder mig mycket att Petra Krantz Lindgren gör upp med ”period”- eller ”fas”tänkandet, och hon formulerar det så bra: ”Och det duger inte att, som Graaf och Eberhard förklara den [ilskan] med olika ”perioder”, trots, förpubertet och pubertet. Som att all ilska under flera år inte behöver förstås eller bemötas som något annat än en negativ biverkan av fysiologisk utveckling.”

Intervjun har rakt igenom ett vuxenperspektiv. Ingen av de tre i studion tar barnets perspektiv. Ingen för fram frågan om det finns någon orsak till att just det barnet är argt just då. Petra Krantz Lindgren sammanfattar hur experterna, (vuxen)psykiatern David Eberhard (som alltid tycks dyka upp i dessa sammanhang nu för tiden) och kändisen och småbarnsmamman Magdalena Graaf tycker att man ska hantera barns ilska; med muskelstyrka, genom att härma det och få det att inse det löjliga (eller om man så vill, för att få det att känna sig dumt vilket det kommer att göra), avleda, envist håla fast vid sin egen ståndpunkt och vara hård.

Min personliga erfarenhet av egna barn och jobbet som förskollärare är att det just är något annat – som kan vara vad som helst – som är den primära orsaken, inte barnets ålder eller utveckling. Att ilskan har en anledning, som kan vara lättare eller svårare att förstå – men som vi kan acceptera. Att försöka mötas, acceptera den andres känslor, och i fallet med små barn, vara känslomässigt närvarande och hjälpa dem att hantera dem, är tillämpad empati.

Först då ser vi på små barn som medmänniskor med lika stort värde som alla andra.

Marit Olanders

Detta inlägg publicerades i se barnet, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna en kommentar