Det var inte lugn och ro i skolan förr

Hör på en debatt om skolan på P1 om att det är så stökigt i skolan nu för tiden. Det sätts i motsats till ”förr i tiden”, 1960- och 70-talet då det var Stabilitet i skolorna, och därmed lugn och arbetsro.

Jag har egna erfarenheter av att detta inte stämmer.

Jag började första klass i en liten byskola 1973, där jag gick fram till 1979, då jag började högstadiet inne i närmsta stad.

Stabilitet var det såtillvida att det sällan var vikarier. Eller rättare sagt, vi hade faktiskt vikarier nästan hela lågstadiet, eftersom vår ordinarie lärare var sjukskriven. En i ettan, en ny höstterminen i tvåan och ännu en ny vårterminen i tvåan. Det var sällan eller aldrig vikarier för vikarierna. Men jag minns att jag redan då hade uppfattningen att det blev stökigt i klassen för att vi hade flera olika lärare.

Vi hade samma lärare hela mellanstadiet och det var den lärare som chefade i den här skolan. Det var i vårt klassrum som telefonen stod, och det var vi som hade i uppdrag att gå och ringa ut och ringa in för hand med en gammaldags skolklocka. Stabilt. Men en stabilitet som inte innebar lugn och ro, och absolut inte goda relationer i klassrummet.

Svarade man fel på lektionerna kunde man bli hånad. gjorde man något bus, och var pojke, kunde man räkna med att bli dragen i örat. Jag tror till och med man kunde bli ledd i örat till sin skolbänk. De ”tidigt utvecklade” flickorna i klassen, tackochlov inte jag,  fick stå ut med tafsningar.

Vi fick betyg i årskurs tre och årskurs sex, och sen varje termin därefter. Jag och ytterligare några få hade lätt för oss, men vi insåg när vi började i sjuan och blandades upp med elever från andra skolor att vi inte låg bra till. Alls. Inte ens i mellanstadielärarens paradämne, engelska.

Däremot var vi en mycket stökig klass. Jag minns en psykolog som kom in i klassen och presenterade sig och som blev helt utskrattad. Jag minns en lärare, en kvinnlig, som presenterade sig, minns inte varför, kanske skulle hon ha oss i musik, som var rödhårig och fräknig, där kaxiga småkillar i sexan skrek ”Vilken spätta!” Jag minns mobbningen på de praktiska lektionerna, värst på slöjden. Att vi hölls tillbaka med hån, repressalier och fysisk aga av huvudläraren gjorde absolut inte att vi hade mer hyfs när vi var på annat håll.

Jag gick i skolan i en kultur där det var normalt och förväntat att skita i det lärare sa och öppet opponera mot regler, fyllt med förakt mot kunskap och konst. I den miljön var det helt normalt att prata högt och babbla sönder lektioner. Man kom och gick som man ville, eventuellt med lite böcker i en plastkasse men lika gärna utan.

På vår klass hade tidiga betyg ingen som helst effekt, och inte heller så kallat hårda tag. Läraren vi fick på vårterminen i tvåan var ung och nyutbildad då, 1975, och på något sätt lyckades hon jobba ihop oss. Hon gjorde det med stort engagemang, hon höll på regler och vi uppfattade henne i början som sträng, men så fort vi lärde känna varandra fick vi en bra relation till henne – och hon till oss. Trean var det bästa året under hela min skolgång. Sen var vi snart tillbaka på Gå när vi började mellanstadiet.

Flumskolan som ska ha funnits på 1970-talet såg jag aldrig till. Aldrig någonsin.

Därför är det oerhört provocerande att gång på gång höra Jan Björklund lovorda gamla tiders skola, och ställa dagens skola i motsättning till den. Dagens skola är verkligen inte bra, men att det skulle bero på att lärare är för snälla och skolan är för slapp är en grov missuppfattning. Vad det än beror på är det något annat.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s