Det här är min dotter Liv, fotograferad i en teaterföreställning. Till skillnad från många andra som ser bilden hajade jag inte till. För mig var en teatersminkad Liv en starkare signal än ”blodet”. Det jag ser på bilden är en flicka som leker. Hon fyller 22 i år men har inte slutat leka, utan tagit med sig leken in i vuxenlivet där hon använder sig av den för att berätta viktiga berättelser, för att producera kultur.
Hon var ett lekande barn. Visst, hon gick på kulturskola, på simskola, gympa och ridning som det medelklassbarn hon var. Men framför allt lekte hon. Hon lekte Dieselråttor och sjömansmöss, Kulla Gulla, ridskola, dagis, medeltid och Första världskriget, i olika åldrar.
Hon slutade med pianospel och en rad andra aktiviteter för att läxorna tog för mycket tid, tid som hon ville ha frigjord för att kunna leka. Till skillnad från många andra vuxna stöttade jag henne i det. Ja det är bra att kunna läsa noter och hålla händerna rätt när man spelar piano, men det är också bra att kunna leka. Att leva tillsammans med Liv har varit att se leken långsamt djupna, övergå i något mer och annat, och ändå fortleva. Leken ger henne inspiration och kraft, något som hon för vidare till andra i teaterföreställningar. Dessutom har hon lärt sig läsa noter senare. Länge leve leken.
Vara växa leva 