Till den oförställda upptäckarglädjens lov

När man tillbringar dagarna tillsammans med små barn får man oundvikligen del av deras upptäckarglädje. ”VA! Känner du en flicka som är sex år och ska börja förskoleklass precis som vi?” ”Titta, där är ett frö som kan växa upp och bli ett TRÄD!” ”Vi har likadana tröjor idag!” Denna smittande entusiasm, denna oförställda upptäckarglädje, är något av det som är mest givande med att jobba med små barn.

Hos äldre barn och vuxna står däremot inte oförställd upptäckarglädje högt i kurs. Här gäller det att vara blasé och världsvan. Vem kan bli förundrad över ett bokollon och uppväxande bokar när man känner till redwood? Vem kan blir förundrad över att två jämnåriga har likadana tröjor när man vet i vilka jätteupplagor butikskedjornas plagg säljs? Nog har Sveriges sydligaste udde ett litet löjes skimmer över sig, när det går lätt att ta sig till Godahoppsudden?

Jag har själv väldigt lätt för oförställd upptäckarglädje. Den har varit genant många gånger, på lektioner i skola på olika nivåer när jag har blivit förtjust något jag har insett och de andra i klassen, och ofta även läraren, bara har stönat ner i sina skämskuddar. Och jag har kommit av mig och lovat mig att hålla tyst nästa gång, att inte lägga märke till allt och inte bli så förbaskat upphetsad övett det. Men den har också varit till hjälp många gånger, kan jag inse nu. I skolan och i min tidigare yrkesroll som reporter på lokaltidning, där det gällde att vara lika storögt intresserad av kaninhoppning som trubadurbesök på äldreboende, cirkusbesök och avloppsrening. Nu när jag är förskollärare kan jag åter ge min upptäckarglädje fritt spelrum.

Det är således sällan man ser oförställd upptäckarglädje hos vuxna, åtminstone utanför pedagogiska sammanhang med yngre barn. Eftersom man ska vara cool. Världsvan. Inte låtsas bli imponerad. Inte tror att man är något. Inte låta någon eller något  annat tro att vederbörande är något. Därför blev jag så glad igår när jag cyklade i mina hemtrakter på den skånska sydkusten och ser en motorcyklist ta en selfie med vägskylten SMYGEHUK SVERIGES SYDLIGASTE UDDE som bakgrund. Han hade fått av sig hjälmen och förutom att jag cyklade förbi på cykelvägen var han alldeles ensam. Kanske var det därför han kunde låta sitt oförställt glada leende blomma ut. Ett leende som gjorde honom vacker och fick honom att påminna om den lilla pojke han en gång var, som säkert förundrades över saker han då såg för första gången.

Och jag vill säga till honom, men gör det inte: Fortsätt så. Fortsätt att vara förundrad, fortsätt att vara stolt och glad över att du kör motorcykel till Smygehuk från Treriksröset eller från Svedala eller var du än kommer ifrån. Fortsätt att se på världen som om den var alldeles ny för dina ögon. Sträva inte efter coolhet som stänger dina ögon och gör dina sinnen trubbiga. Älska och lev. Och ha en himla fin semester.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lika som bär: Peer Gynt och Bastian Balthasar Bux

Häromdagen såg jag Skillinge Teaters fina uppsättning av Peer Gynt, skriven av Henrik Ibsen för jämt 150 år sedan. Jag har sett Peer Gynt en gång tidigare, hösten 1984 (om jag nu minns rätt) på dåvarande Malmö Stadsteaters stora scen, nuvarande Malmö Opera. Då, 1984, gick jag i gymnasiet, humanistisk linje. Alla i klassen var intresserade av litteratur och vi hade en besjälad lärare som tog oss på en enastående litterär resa under de tre åren. Vi fick köpa teaterbiljetter via skolan vardagskvällar för några tior. Jag såg flera av Malmö Stadsteaters uppsättningar de åren, och det har jag helt och hållet skolan och dess eldsjäl till teaterombud att tacka för.

En av dessa föreställningar var alltså Peer Gynt, med Göran Stangertz i titelrollen. Jag kan inte påstå att jag minns hela uppsättningen, men jag minns storyn och fragment av scenografin och skådespeleriet (scenen där Peer skalar en lök bland annat förstås) – och av det som sades på svensklektionerna före och efter att vi hade sett den.

Om jag minns rätt såg jag den alltså ganska sent hösten 1984, den svartaste perioden i mitt liv. Ännu senare hösten 1984 läste jag för första gången Den oändliga historien av Michael Ende, en bok som  skakade om mig i grunden. Då såg jag inte likheterna mellan dem. Det gjorde jag emellertid direkt jag återsåg Peer Gynt i Skillinge. Håll tillgodo, men OBS! innehåller spoilers:

  • Både Peer och Bastian är ”misslyckade över hela linjen” (som herr Koreander säger om Bastian). De är mobbade, utstötta och illa omtyckta. De har en enda sak som de är riktigt bra på: Att dikta och berätta. (Det gjorde också att jag identifierade mig ganska mycket med Bastian, om än inte med Peer.)
  • Både Peer och Bastian har mist en förälder, och båda har ett ambivalent förhållande till sin respektive kvarvarande förälder. (Viss igenkänning även här.)
  • Båda lämnar sin trista vardagstillvaro när det bränner till – Bastian flyr från sina mobbare och Peer bannlyses efter att han har rövat bort den risk bonddottern Ingrid, som just skulle giftas bort med en annan. De kommer då till en övernaturlig värld med sagoväsen av olika slag sopa de med slughet och förslagenhet vinner över.
  • Bägge får med sig en bedrägligt enkel devis – Var dig själv! (Peer) respektive Gör vad du vill! (Bastian). Bägge tror att de har förstått vad den betyder, och låter sina (ganska illa tilltygade) egon få fritt spelrum att blåsas upp.
  • Bägge är i grunden västerlänningar – Peer är norrman och Bastian antagligen tysk – men bägge bär vid något tillfälle österländska kläder och turban.
  • Bägge verken behandlar frågan om vad som är en neslig lögn och vad som är en god berättelse.
  • Bägge verken behandlar frågor om egocentrism och altruism samt svek och lojalitet.
  • Både Peer och Bastian tycker om att omge sig med personer som de kan skryta för och (försöka) imponera på – Peer de internationella herrarna han träffar i Marocko och Bastian fyra ridande hjältar och ett växande följe.
  • Bägge vill bli kejsare och när de väl står inför att bli det är det en vändpunkt i berättelsen och allt är förlorat. Bastian hamnar i De gamla kejsarnas stad och Peer blir kejsare över självet.
  • Både Peer och Bastian har varsin kär vän (Bastian har noga räknat två) som de sviker, men som förblir lojala, och det är denna lojalitet, denna villkorslösa godhet, som räddar dem bägge. Peer räddas av Solveig, som han bedrar och sedan lämnar, och Bastian av Atreju och draken Fuchur. Han drar sitt svärd mot dess vilja och attackerar Atreju och beseglar då sitt svek och vägen mot sin egen undergång.
  • Både Peer och Bastian hotas i själva sin existens, Peer av knappstöparen som viill stöpa om honom till något bättre och Bastian som i sin fåfänga har ödslat bort nästan alla minnen av sig själv och sin värld och håller på att fastna i fantasin.
  • Peer räddas av Solveig. Han säger (i originalet på danska): ”Hvor var jeg, som mig selv, som den hele, den sande?” Och Solveig svarar: ”I min tro, i mit håb og i min kærlighed.” När Bastian inget längre minns, vilket är villkoret för att han ska få tillgång till Livets vatten som kan ta honom tillbaka till hans egen värld, svarar Atreju i hans ställe: ”Men jag har bevarat allt för hans räkning / … / allt han har berättat för mig om sig själv och sin värld.”. När vattnet villl veta med vilket rätt Atreju gör det, svarar han enkelt: ”För att jag är hans vän”.

 

Det var väldigt kul att komma på alla dessa likheter, och jag sänder ännu en gång, vilken i ordningen vet jag inte, en tacksamhetens tanke till min svensklärare på gymnasiet som gav mig en så stabil grund att stå på, en grund som kallas bildning. Det är ett ämne ism jag hoppas återkomma till snart.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ifrågasättande av Reggio Emilia-inspirerad pedagogik i ny lic-avhandling

Reggio Emilia-inspirerad pedagogik, med synen på barn som kompetenta kunskaps-skapare och pedagogerna som lyssnande medforskare, pedagogisk dokumentation och miljön som den tredje pedagogen som betydelsefulla inslag, har fått stort genomslag i svenska förskolor och på förskollärarutbildningar, så till den grad att den nu kan betraktas som tongivande. Trots det har inte mycket utvärdering gjorts.

Jag själv mötte Reggio Emilia som ett självklart inslag i min utbildning i början av 2010-talet och har sedan också förväntats arbeta med dessa metoder. För mig har Reggio Emilia funnits inom förskolans värld lika länge som jag själv har varit där – det är inget nytt som har kommit in i efterhand.

Ofta har naturvetenskapliga ämnen varit i fokus för intresset och jag kan ha dokumenterat (jag var ju faktiskt journalist tidigare) och stöttat barns utforskande av hävstångsprincipen, centrifugalkraften eller gravitationen. Jag har lyssnat på barnen, fotograferat och ställt frågor och haft frågan HUR GÅR VI VIDARE? i neonbokstäver innanför ögonlocken. En timme senare har barnen helt lämnat ämnet och övergått till att intressera sig för något annat. De svarar pliktskyldigast och kortfattat på mina frågor men vill mest av allt fortsätta att leka med det de håller på med för stunden. Den fina pedagogiska dokumentationen, där jag är barnens medforskare och vi gemensamt tränger allt längre in i naturlagarna, vecka efter vecka och föräldrarna också kommer med och med lysande ögon ägnar sig åt fysikaliska fenomen – har inte uppstått. Och jag har känt mig misslyckad som pedagog.

Då läser jag Sara Folkmans färska licentiatavhandling Distans, disciplin och dogmer – om ett villkorat lyssnande i förskolan som är just en studie av lyssnandet i Reggio Emiliainspirerad pedagogik. Den gör visserligen att jag känner mig bekräftad, men också ganska beklämd. Folkman har intervjuat pedagoger och barn på Reggio Emiliainspirerade förskolor om vad lyssnande är.

Den Reggio Emilia-inspirerad pedagogiken så som pedagoger och barn berättar om den, och även som den uttrycks i litteraturen framstår som motsägelsefull. De Reggio Emilia-inspirerade förskolorna där Folkman har intervjuat 18 barn och 19 vuxna är i flera fall stora enheter med stora barngrupper och arbetslag och med lösningar i arkitekturen som innetorg och stationer för olika typer av lek. Tiden är också starkt strukturerad med tid för olika aktiviteter. Tanken är att ge öppenhet och frihet, att barnen ska kunna styra var de vill vara, men när rummen är fulla förhindras barnen att göra det de vill. Det som skulle ge makt ger snarare uttryck för maktlöshet. De 18 intervjuade barnen ger en samstämmig bild av att det är fröknarna som bestämmer och att det inte är lönt att säga emot en fröken.

Lyssnandet sker efter en viss teknik som skapar distans, menar  Folkman. Tekniken leder bort från det omedelbara och spontana, eftersom syftet med pedagogens lyssnande inte primärt är att tona in och bekräfta, utan att få uppslag till hur man går vidare, och hur man kan leda in barnens intresse på lämpliga områden. På så sätt skapar inte lyssnandet närhet utan distans. När barnen får förklara vad lyssnande är nämner flera snarare lydnad, att man ska lyssna på fröknarna.

Flera pedagoger berättar att de aktivt undviker att barnen skapar anknytningar till dem. Även om relationer nämns som viktigt i Reggio Emilia-filosofin finns det inslag som förhindrar relationer. Det snarare är flyktiga möten som premieras.

Omsorg är inte i fokus. I barnens berättelser lyser omsorgshandlingar fram som enstaka, lysande tillfällen, då de fick hjälp med kläderna eller plåster på ett sår. Jag tolkar att i strävan att få barnen själva att inse hur kompetenta de är (och i reell brist på vuxna) skjuter pedagogerna över målet och lämnar barnen därhän. De får trösta sig själva när de är ledsna annat än i undantagsfall. En pedagog säger om sig själv att hen är ”stenhård” på att barnen ska klä på sig själva. Docklek står inte högt i kurs. så här säger en pedagog:

”Förskolan är inte ett kompenserande hem utan ett komplement. Det här med dockor har inget värde för mig, det är kanske därför jag inte brinner för hemvrån.”

Den allvarligaste motsägelsen mellan idealen inom Reggio Emilia och de uttryck filosofin tar på förskolorna är kanske huruvida grundantagandena om att fostra till frihet och medborgarskap och bejakande av olikheter inte kommer till uttryck i förskolorna. Pedagoger i Folkmans undersökning vittnar om att det inte finns utrymme att diskutera Reggio Emilia i sig själv. Oliktänkande sägs inte ha förstått, vara motsträviga eller kvar i det gamla. En del tystas ner eller förmås att flytta.

Det ska bli mycket intressant att se om Folkmans undersökning leder till att det blir någon debatt om stora arbetslag och barngrupper. Min egen i grunden positiva inställning till Reggio Emilia har fått sig en rejäl törn, dels av mina egna erfarenheter att pedagogisk dokumentation inte fungerar i praktiken som det var tänkt, men också för vad särskilt de intervjuade barnen i Folkmans undersökning berättar:

”Förut hade vi bilar på den här hemvisten, men nu har de flyttat till andra hemvisten”

”(Hemma är det roligt att) leka med dockor att de är bebisar! En heter Fifi och så har jag två pojkar och första pojken har bara en mössa som bara ramlar av hela tiden! Och hemma har jag massor av fina monst- rar! På förskolan finns bygg och sådant där material och mattor så vi kan vila och filt. Inte dockor. Jag brukar hämta små dockor till dagis för man ska inte ta med sig stora saker.”

”En bra fröken är en snäll fröken som hjälper en om man har slagit sig eller har tappat bort sitt kludd till sitt namn. Men en fröken ska inte hjälpa till och leta efter ens namn. Då får man leta i den blåa korgen bland jätte jättemånga namn. Men vet du om man inte hittar det då har man inget namn.”

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Nej, förskolebarn är inte mer stressade än hemmabarn

Agnes Wold påstår i Expressen att anknytningsteori är en av flera ”löjliga och felaktiska (sic!) teorier”, att den är helt obevisad och skapad av en kvinnohatare för att ”knäcka morsor” och visar därmed att hon som väntat inte har förstått någonting om anknytningsteori.

Men sen kommer ett svar från Madeleine Lidman från Hemmaföräldrars nätverk, där Lidman skriver: Problemet uppstår när åsikterna presenteras utan uppföljande faktakontroll och de börjar cirkulera i media som sanningar underbyggda av forskning.

Det är lätt att hålla med om. Men även Lidman presenterar åsikter som sanningar underbyggda av forskning. Och hon skräder inte orden. Hon menar att barnet bara har en enda anknytningsperson som måste vara närvarande hela tiden.

”Att bli skild från sin mamma eller den vårdande vuxna personen som ansvarar för barnets livsuppehälle är förmodligen den mest stressande erfarenhet som ett spädbarn eller ett småbarn kan utsättas för”, skriver Lidman och hänvisar till ”den anknytningsforskning som finns.” Problemet är bara att det finns anknytningsforskning som inte alls stödjer påståendet. Lidman hårdvinklar för att driva sin egen tes, att förskola är av ondo.

Försök hålla flera saker i huvudet samtidigt. Anknytningsteorin är väl prövad. Testet främmandesituationen är mycket noga utprövat. Däremot tystades faktiskt anknytningsteorin ner under flera decennier i Sverige, eftersom det var uppgifter som inte passade in i den stora utbyggnaden av daghemmen.  Det är otroligt långsökt att John Bowlby skulle vara kvinnohatare, när flera av hans närmaste medarbetare var kvinnor. Anknytningsteorin angår hela samhället, absolut inte bara ”morsor”.

Men! Småbarn i barnomsorg är inte mer stressade än hemmabarn. Det visade en dansk studie från 2014. När forskarna mätte kortisolvnivåer i hårtussar dels från barn som gick i den danska småbarnsomsorgen vuggestue och dels från hemmabarn så skilde de sig inte åt. Ju yngre barnen var, desto högre kortisolnivåer oavsett omsorgsform. Resultatet förvånade forskarna.

”Jeg er meget overrasket over resultatet. Det er svært at forestille sig, at et barn ikke bliver stresset af at være i et støjende og udfordrende miljø”, säger forskarne Ole Henrik Hansen, som har lett studien, till den danska tidningen Politiken. Han tror det beror på att barnen anpassar sig.

Själv undrar jag hur hemmabarnen har det generellt, och om det är något annat vi ska söka efter, eftersom de yngsta barnen i undersökningen hade högst kortisolnivåer.

Det finns forskning som visar att barns anknytning inte påverkas av att ha flera olika vårdare dagtid, bara de får återförenas med sina primära vårdnadshavare nattetid, och det finns forskning som visar att barn behöver närvarande vuxna, som kan stötta barnen med glädje och värme.

Oavsett om det sker på förskolan eller hemma.

Publicerat i anknytningsteori, Uncategorized | 2 kommentarer

Lösningen på Alfonsgate är inte totalförbud mot filmvisning

Det är advent och en vanlig förskola ser på ”bio” i lekhallen. Barn och vuxna ser filmen Snögubben, Raymond Briggs tecknade mästerverk från 1982. I en halvtimme följer drygt 30 barn från två avdelningar koncentrerat med i handlingen, utan dialog, ljudsatt med klassisk musik och klippt i lugn takt. Någon reagerar kanske på att huvudpersonen James’ mamma blir arg när han kastar en snöboll mot ett fönster, och får bekräftelse av en pedagog att det är ok att bli ledsen när man får skäll. Några blir ledsna över det sorgliga slutet när snögubben smälter, och möts av pedagogerna: Visst var det sorgligt, men James hade ju halsduken kvar som han fick under nattens äventyr.

Nu föreslår Gunilla Brodej i Expressen att filmvisning totalförbjuds på alla landets förskolor. Hon målar upp en idylliserad bild av förskolan som ett ställe dit barn kommer några timmar per dag och leker, skapar, går ut i skogen och lyssnar på högläsning. Förskolan ska tillhandahålla allt detta, men många barn är på förskolan 8-10 timmar, måndag till fredag. Tempot är högt och med stora barngrupper sker många intensiva kontakter. Att se på film i pedagogers närvaro är ett av många sätt att variera verksamheten och låta aktivitet växla med vila. Högläsning är ett annat, och det är underbart, men ofta har vi tyvärr så stora barngrupper att högläsning är svår att få till. Filmvisning som är pedagogiskt motiverad utesluter inte att barnen också leker. De hinner bådadera.

Det är inte bra att barn ser läskig film utan vuxenstöd, vare sig det sker på förskolan eller hemma. Barns växande hjärnor är beroende av närvarande, lyhörda vuxna som kan ta in och bekräfta barnens känslor samt sätta ord på dem. Det är inte förbud vi behöver, utan varma, kärleksfulla vuxna som aktivt deltar i barnens liv. På förskolan såväl som på andra arenor.

Marit Olanders

förskollärare och författare

Innan jag publicerade texten här erbjöd jag Expressen den, men de tackade nej.

Publicerat i media, se barnet | Lämna en kommentar

Demokrati på förskolenivå

”Förskolan vilar på demokratins grund.” Så lyder den allra första meningen i förskolans läroplan. Den senaste tiden har det varit både diskussion och förvirring kring grundläggande demokratiska värden. Dubbelmordet på Ikea i somras höjde krav på att publicera namn på gärningsmannen/männen, och det fanns misstankar om att media mörkade känsliga uppgifter, att de gick i maktens ledband. Det hela går tillbaka till den världsbild som bloggaren ”Julia Caesar” tydligen har ägnat sig åt att sprida, nämligen att samhället är några andra, något som vill den enskilde illa. Att andras behov går före de egna, på ett godtyckligt och orättvist sätt. Att man som privatperson är maktlös, utan inflytande och – utanför.

Jag kan förstå att man upplever ”samhället” så. Man kan lätt se det som att vi lever i en mobbningskultur där det gäller att se om sitt eget snarare än att samarbeta och hjälpas åt. Det kan vara en mycket hård värld för den som inte är hel och frisk och har god ekonomi. Men samarbetet finns ju också! Och då tänker jag på vad demokrati egentligen är. Jag tänker på att vi inom förskola och skola ska ”grundlägga och förankra de värden som vårt samhälle vilar på” som det står i förskolans läroplan.

En av de bästa förklaringarna på vad demokrati är tycker jag ges i barnprogrammet ”Från A till Ö” där Hedvig (Birgitta Andersson) frågar dåvarande statsministern Olof Palme vad demokrati är. Så här säger han ungefär:

Demokrati betyder folkstyre. Du och jag och alla andra ska ha rätt att vara med och bestämma – när det gäller att välja folk till riksdagen och kommunerna, men även på jobbet och i vardagslivet. För att det här ska fungera måste du ha rätt säga din mening och försöka övertyga andra om din mening, men också förstå och respektera att andra kan tycka olika. Djupast sett utgår det här från att vi alla har samma värde och samma rätt i samhället. Förstår du? (länk till Youtube)

Frågor om demokrati blir aktuella på olika sätt i förskolans vardag. Att det är viktiga frågor slås fast av styrdokumenten. Ändå kan jag uppleva att det saknas kunskap om vad demokrati egentligen innebär på djupet. Med mina dubbla yrkesidentiteter som journalist och förskollärare har jag fått frågor av kollegor om varför man inte sätter ut namn på gärningsmän direkt, men att man hittar dem på Flashback. Mitt svar var att det inte är medias sak att döma brottslingar och att demokrati innebär att man är oskyldig fram tills ens sak är prövad och avgjord i domstol. Eftersom alla människor har samma värde är det också oförenligt att ange en misstänkt gärningsmans nationalitet om det inte har med brottet att göra, precis som man inte anger gärningsmannens religion, sexuella läggning eller eventuella funktionshinder.

Många barn i förskolan är intresserade av poliser och tjuvar. Då är det viktigt att komma ihåg att poliser inte sätter folk i fängelse hur som helst (för i så fall kan ju vem som helst bli kastad i fängelse för vad som helst, något som också sker i diktaturer). Innan någon eventuellt blir dömd till fängelse äger en rättegång rum. Det är svårt att förstå, men en viktig del.

Viktigt på ett mer grundläggande sätt är att barn och elever uppfattar sig själva som medborgare med lika värde och samma rätt i samhället som alla andra, och tar med sig den uppfattningen upp i vuxenlivet. Att barn får känna att deras åsikter har ett värde och att de får känna sig inkluderade.

Själva konstruktionen av samhället, med förskolor i bostadsområdena, skilda i både rum och utförande från deras föräldrars arbetsplatser – och de gamlas arenor – underlättar inte för detta. Tanken finns inom Reggio Emilia-filosofin enligt vilken förskolan ska vara mitt i världen, och i ständig kontakt med omvärlden. De första Reggio Emilia-förskolorna startade också i samband med slutet av andra världskriget, med ett uttalat syfte att fostra demokratiska medborgare för att förhindra framtida krig. Det borde vara enklare om förskolorna fanns i närmare anslutning till de vuxnas värld.

Man får försöka göra så gott man kan under de förutsättningar den egna arbetsplatsen har. Här har jag utvecklat mina tankar om likheten mellan en förskoleavdelning och en tidningsredaktion.

På förskolorna handlar det om att göra barnen delaktiga, och ge dem inflytande anpassat efter ålder. Men också i den löpande verksamheten tänka på att bemöta barn respektfullt och lika. Att inte besvara frågan ”Varför?” med ”För att jag säger det!” eller ”Nu gör du som jag säger!” utan ge sig tid att motivera varför. Även om man inte tror att barnet förstår hela innebörden av det man säger kan det förstå att det är värt att resonera med.

I grund och botten handlar det om tillit. Tillit till barnen, och till medmänniskor. En tro på att vi människor i grund och botten är sociala, vill och kan förstå och samarbeta.

Publicerat i demokrati, se barnet | Lämna en kommentar

Därför behöver spädbarn en närvarande vuxen när de ska somna

”Den närmaste utvecklingszonen” är ett begrepp som myntades av den sovjetiske psykologen Vygotskij, som de flesta pedagoger är bekanta med. Det betyder att med en vuxens närvaro och stöd klarar ett barn mer än vad hen gör på egen hand. Den vuxne – förälder eller lärare – fungerar som stödstruktur. På engelska kallas det scaffolding, byggnadsställning. Så småningom klarar barnet vad det nu gäller på egen hand, utan stöd, och kan fortsätta att utveckla andra sidor med närvarande nära vuxnas stöd.

Termerna närmaste utvecklingszon och stödstruktur har jag som sagt hittills mest stött på inom pedagogiken. Men i den superintressanta boken Anknytning och samhörighet (Gleerups 2009) använder Susan Hart termerna om spädbarns neuropsykologiska utveckling. Omvårdnadspersonens uppgift är att ligga lite före, men inte för långt. Hart skriver:

”Även om människans hjärna är självorganiserande kan denna organisering bara äga rum i ett dyadiskt sammanhang, det vill säga genom en process som omfattar två nervsystem. Barnets omogna nervsystem har begränsad förmåga till självorganisation, bland annat på grund av att informationsbearbetning, motorisk kontroll och de sensoriska och associativa områdenas kapacitet inte är fullt utvecklade” (s 49).

Därför är det omöjligt för ett så litet barn som 4 månader, som inte ens kan omfatta att mamma och pappa finns även om de inte förnimmer dem med syn eller känsel, att att förstå att det är i säkerhet fast hen är ensam i rummet. Därför behöver vi alla under vår första tid pålitliga vuxna som hjälper oss att härbärgera och sätta ord på våra stora och svårbegripliga känslor. Och därför blir det så fel när BVC-sjuksköterskor med sin auktoritet ges utrymme i TV att oemotsagda få ge uttryck för föråldrade och potentiellt plågsamma omvårdnadssätt, som att låta spädbarn ligga ensamma och och ignorera deras uppvaknanden och längan efter närhet.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

8 saker jag älskar med föräldrarna

Såg att Metro hade listat saker som förskollärare tyckte om respektive inte (!) tyckte om med fäörädlrar. Men även den positiva listan hade en ganska uppfordrande ton. Förskollärarna älskade visst föräldrarna på vissa villkor, som att de visade att de intresserade sig för barnens vistelse där, att de berömde pedagogerna, att de kom ihåg att ringa om de blev sena och så vidare. Vände man på resonemangen blev det ganska uppenbart kritik mot när föräldrarna inte betedde sig som önskat. Intentionen var säkert god, men skribenten fastnade i vardagens små förtretligheter även om hon föröskte vända på dem.

Jag började själv fundera – vad älskar jag med föräldrarna?

Åtta punkter fick jag ihop, men de är ganska breda. Detta älskar jag med föräldrarna:

  • Att jag dagligen får träffa en mångfald olika människor i olika ålder och med olika erfarenheter.
  • Att jag får en inblick i så mångas arbeten, studier, pendlande och hemmaliv.
  • Att de alla är intressanta.
  • Att alla gör sitt bästa att få ihop livspusslet – vad det än innebär vad gäller scheman, extrakläder och ja ni vet.
  • Att de säger ifrån när de inte trivs med något.
  • Att de säger ifrån när deras barn inte trivs med något.
  • Att de säger ifrån när de tycker vi gör något bra.
  • Att jag får privilegiet att umgås med deras barn om dagarna.
  • Att vi strävar mot samma mål – att barnen ska uppleva en trygg, lärorik och rolig tillvaro!

(Och ja det är jättebra att man ringer oss när man är sen, så att varken vi eller barnet behöver oroa sig. Och att vi har en öppen dialog åt båda håll. Men det har egentligen inget att göra med att älska föräldrarna menar jag.)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Eh, tack för legitimationen, Skolverket …

I går låg äntligen min legitimation som förskollärare i e-postens inkorg.

Jag tog examen för ganska prick två år sedan, började jobba som förskollärare i april samma år (efter att ha promotat min förra bok dessemellan) och började då mitt introduktionsår. I april 2014 var introduktionsåret fullgjort och handlingarna skickades in till Skolverket med ansökan om legitimation. Ganska snart kom ett inbetalningskort på 1500 kronor, som betalades i månadsskiftet april-maj. Sedan dess har jag väntat. Nio månader. Så igår var det den stora dagen, när legitimationen kom. Jag var förberedd, jag hade sett kurskamraters legitimationer. Men det var ändå ett antiklimax att få min egen.

Pdf-filen är en A4 stor, den har en ram i Skolverkets färger, limegrönt och lila, det står ordet ”Förskollärarlegitimation” i Times eller liknande typsnitt och det står mitt namn i Helvetica eller liknande. Och så Skolverkets logga, mitt personnummer, och en datering. Finns det någon tanke med utformningen verkar den ha varit att det ska vara så slätstruket och oansenligt som bara möjligt. Jag tycker det är så synd.

Förskollärare, och lärare i skolan överhuvud taget, är inga högstatusyrken. För många förskollärare är legitimationen ett betydelsefullt erkännande. I läroplanen för förskolan står noga angivet i punkter vad förskollärare har ansvar för, bland annat att barnen stimuleras i utvecklingen av olika kunskaper och färdigheter, att föräldrarna är delaktiga samt att verksamheten fortlöpande dokumenteras, följs upp och analyseras. ”Vi är inte bara här för att passa barn!” har jag hört pedagoger inom förskolan säga många gånger, en uppfattning om förskolans verksamhet som tillskrivs politiker och även föräldrar ibland. Jag tolkar det som ett uttryck för att de upplever att förskolans verksamhet och deras eget yrkeskunnande nedvärderas.

Förskollärarlegitimationen är på så sätt en bekräftelse på att förskollärare gör ett viktigt jobb med människor under deras mest expansiva och formbara tid i livet. Därför är det så trist att legitimationen ser så oerhört tråkig ut, och levereras på ett så tråkigt sätt. Ingen har skrivit under den. Den grafiska formen är enklast tänkbara. Den är inte ens på vanligt kopieringspapper, långt mindre vattenstämplat eller försett med sigill. Det är en datorfil med mitt namn och personnummer men fantastiskt lätt att förfalska om någon skulle vilja.

Innan jag blev förskollärare var jag journalist. Då hade jag också legitimation, i form av ett riktigt ID som det stod PRESS på. Jag använde det enstaka gånger för att legitimera mig på evenemang jag var press-ackrediterad på. Det var en legitimation som hade en funktion.

Jämfört med mitt press-ID är min förskollärarlegitimation inte ett dugg mer än absolut nödvändigt. Om nu syftet var att höja yrkets status och förskolans verksamhet så kunde väl också Skolverket ha ansträngt sig något lite och gjort en legitimation som återspeglar detta.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Varför flickor med utbildning är så farliga

Grattis Malala Yousufzai som tillsammans med Kailash Satyarthi till Nobels fredspris!

Malala blev känd när hon för BBC:s räkning och under pseudonym bloggade om livet som skolflicka i Swatdalen, som då kontrollerades av talibaner. På bloggen skrev hon mest om vardagligheter. När pakistanska armén återtog Swatdalen blev det känt att det var Malala som var bloggaren och hon blev offentlig. Hon sköts i huvudet när hon var på väg hem med skolbussen den 9 oktober 2012. Hon kom att bli en symbol för mildhet och mod i mötet med brutalitet. Allt detta berättar Ola Larsmo och Brian Palmer i boken 101 historiska hjältar.

Varför är flickor som går i skolan så farliga?

Därför att det inte finns något större hot mot extremisternas verksamhet. ”Det största hotet mot extremister är inte drönare som avfyrar missiler, utan flickor som läser böcker”, skrev Nicholas Kristof, kolumnist i The New York Times i våras. Och omvänt: Vill du dra ett land i smutsen så håll dess döttrar bakbundna.

Varför är flickors utbildning ett så viktigt ämne? Jo, skriver Kristof, först och främst för att det ändrar demografin. Det finns en stark korrelation mellan instabilitet och stora kullar ungdomar. Där det finns gott om arbetslösa män i åldern 15-24 år finns det också oro och ju större andel unga, desto mer ökar risken för inbördeskrig. Stora ungdomskullar verkar spela extremisterna rakt i händerna. Här gror desperationen, här kan man hitta kanonmat och självmordsbombare. Och när och var föds det stora barnkullar? Där kvinnor saknar utbildning.

Om en pojke får gå i skola kommer han att få färre barn, men effekten är liten. Om en flicka får gå i skola kommer hon att få en signifikant mindre familj. En studie från Nigeria visade att för varje år en flicka gick i grundskola fick hon 0,26 färre barn.

Vidare, argumenterar Kristof, blir tillgången på arbetskraft mycket större om också flickor får utbildning. Den ekonomiska boomen i Asien byggdes på att flickor fick utbildning och flytta till städerna.

Goda exempel på länder som har gett flickor tillträde till skolor är Oman och Bangladesh, som i dag är mycket mer stabila än de var på 1960- respektive 70-talet innan reformerna med flickor i skola kom igång. De är också mycket mer stabila än andra länder i samma region. I Yemen nekas flickor utbildning och det är vanligt att flickor gifts bort unga, och i och Pakistan, som ju Bangladesh tidigare var en fattig och eftersatt del av, brer extremistgrupper ut sig.

Det finns dock exempel på länder där flickor får utbildning men ändå hålls tillbaka. Iran och Saudiarabien hör hit.

Att låta flickor gå i skola är ändå en sak som är relativt enkel att genomföra, jämfört med att upprätthålla stabilitet med militära medel. Därför blir Malalas kamp så viktig.

Situationen här i Sverige kan förstås inte jämföras med den i de andra länderna som har nämnts här. Men också här är det viktigt att utbildning prioriteras, att skolväsendet värdesätts hela vägen. Så att barn och unga får uppleva sitt eget värde och kontroll över sina liv.

Marit Olanders

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar