Länge leve leken

27788583_1788611977818564_4506484305498697355_o

Det här är min dotter Liv, fotograferad i en teaterföreställning. Till skillnad från många andra som ser bilden hajade jag inte till. För mig var en teatersminkad Liv en starkare signal än ”blodet”. Det jag ser på bilden är en flicka som leker. Hon fyller 22 i år men har inte slutat leka, utan tagit med sig leken in i vuxenlivet där hon använder sig av den för att berätta viktiga berättelser, för att producera kultur.
Hon var ett lekande barn. Visst, hon gick på kulturskola, på simskola, gympa och ridning som det medelklassbarn hon var. Men framför allt lekte hon. Hon lekte Dieselråttor och sjömansmöss, Kulla Gulla, ridskola, dagis, medeltid och Första världskriget, i olika åldrar.
Hon slutade med pianospel och en rad andra aktiviteter för att läxorna tog för mycket tid, tid som hon ville ha frigjord för att kunna leka. Till skillnad från många andra vuxna stöttade jag henne i det. Ja det är bra att kunna läsa noter och hålla händerna rätt när man spelar piano, men det är också bra att kunna leka. Att leva tillsammans med Liv har varit att se leken långsamt djupna, övergå i något mer och annat, och ändå fortleva. Leken ger henne inspiration och kraft, något som hon för vidare till andra i teaterföreställningar. Dessutom har hon lärt sig läsa noter senare.
Länge leve leken. 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Krisen på Lärarförbundet, forts

Lärarförbundet fortsätter att bete sig som en totalitär stat som målar upp Potemkinkulisser med ord, länk. Ska ansvariga utgivarna ska ha fullt mandat att bedriva journalistik kan de inte samtidigt ha ickejournalister med rapporteringsskyldighet mot förbundet hängande i hasorna.
Det är lika bisarrt som att konsulter skulle kontrollera revisorerna.
De demokratiska processerna, inklusive en fri och oberoende press, har fungerat bra i över 100 år. Som medlem i Lärarförbundet tycker jag det är en utmärkt medlemsnytta och valuta för pengarna.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Frågor utan svar från Lärarförbundet

Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand duckar för kritiska frågor om omorganiseringen av Lärarförbundets tidningar och dess försvagning av demokratin, något tidningen Journalisten tidigare har rapporterat om. På sin ordförandeblogg har emellertid Johanna Jaara Åstrand lagt ut ett inlägg där hon säger sig presentera fakta.

Redan i ingressen reagerade jag: ”Vi måste vara beredda att förändras i takt med omvärlden” skriver Jaara Åstrand.

Frågan är: Vilka förändringar menar hon? På hennes Facebooksida utspelar sig följande.

Min reaktion:

Det kanske stämmer, men jag tycker inte att förändringarna med inskränkt mediafrihet i Polen, Turkiet, Ungern, Ryssland och kanske USA är något att sträva efter.

Johanna Jaara Åstrand svarade på det: Inte jag heller!

Jag:

Men Johanna det är ju den vägen du låter Lärarförbundet gå. Som du försvarar. Genom att, i landet med världens mest långtgående tryckfrihetslagstiftning belägga ett fackförbund med självcensur! Och inte vilket som helst utan ett som organiserar demokratins förkämpar – lärarna.

Inget svar på det.

Jag presenterade mig:

Jag är medlem i Lärarförbundet och har tidigare arbetat som journalist. Jag varit ansvarig utgivare för en föreningstidning i 15 år. Då och då har jag behövt förklara för föreningsstyrelsen varför en oberoende redaktion spelar en så avgörande roll för demokratin: Det bara är när en tidning drivs på journalistiska premisser, med såväl tryckfrihetslagtiftningen som journalisternas eget etiska regelverk som trovärdig journalistisk är möjlig. Representanter från förbundsstyrelsen och kommunikationsavdelningar har en annan agenda.

 

Johanna Jaara Åstrand skriver på ett annat ställe i tråden på sin Facebooksida:

Om våra 24 anställda journalister upptäcker oegentligheter som inte våra 600 förtroendevalda och externa revisorer i förbundet upptäcker så hoppas jag att de lyfter det. Men det är inget huvuduppdrag.

Det visar på en enorm okunskap om vad tidningsredaktioner sysslar med att överlåta granskning på enskilda medlemmar och revisorer, ja närmast ett förakt för de egna journalisterna. Jag ställde frågan:

Om du hoppas att de lyfter oegentligeheter inom förbundet, varför driver du igenom förändringar som gör det svårare?

Johanna Jaara Åstrand har inte heller besvarat denna mycket befogade fråga från Jonas Nordling:

Jag har förstås ingen åsikt om hur ni levererar medlemsnytta, men min förvirring kvarstår: hur kan full redaktionell integritet utlovas samtidigt som samplanering med utomstående är ett krav? Vad betyder ”inte otillbörlig påverkan” i detta sammanhang? All påverkan från utomstående är väl per definition otillbörlig om integriteten ska fredas?

Jag ställde följdfrågan:

Vad är poängen att försvåra deras respektive arbeten med att blanda ihop yrkesgrupperna?

Vi väntar fortfarande på svar.

Och idag skriver Journalisten att en extern konsult placeras på tidningsavdelningen för att rapportera direkt till förbundet. En spion alltså, som till skillnad från journalister inte är bunden av källskyddet vilket gör att det journalistiska arbetet lamslås. Det här blir värre och värre.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lärarförbundets tystnad oroar

Tystnad och slutenhet präglar Lärarförbundets agerande kring omorganisationen av förbundets tidningar.

Lärarförbundet stryper den redaktionella friheten genom att koppla samman kommunikationsavdelningen med redaktionerna för förbundets tidningar. Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand har på Twitter sagt sig vara för kvalitetsjournalistik, men visar i handling på motsatsen. Begriper hon inte att kvalitetsjournalistik är helt oförenlig med ”samarbete” med förbundets kommunikationsavdelning?

”Se till att ingen sammanblandning kan ske av redaktionellt material och reklambudskap.” Så står det i Spelregler för press, radio och TV, frivilliga regler som tar upp frågor som inte omfattas av tryckfrihetsförorningen. Att man som journalist inte tar uppdrag av andra än den egna redaktionen (inte kommunikationsavdelningen, exempelvis) är en garant för en korrekta nyheter och trovärdighet.

Johanna Jaara Åstrand hävdar också att de på Lärarförbundet är ”väldigt öppna”. Jag håller inte med. Som medlem i Lärarförbundet efterfrågade jag själv dokumenten om beslutet om att vingklippa redaktionerna så fort jag hörde talas om det hela, den 17 januari. Det är snart två veckor sedan och jag har inte hört någonting. Andra medlemmar berättar om att de möts av telefonsvarare när de försöker ringa, eller standardsvar.

Tidningen Journalisten har också sökt Lärarförbundet för att, i god pressetisk ordning, låta dem bemöta avgående tidningschefens påståenden om att Lärarförbundet är ”antifackligt” och ”odemokratiskt”. Den enda gången Journalistens reporter fick kontakt med Lärarförbundets kanslichef var när hen ringde upp Journalistens reporter av misstag och så fort hen förstod var hen hade hamnat, hävdade att hen  hade ringt fel.

Det går inte att förena tidningsredaktioner med en kommunikationsavdelning. Då upphör tidningsredaktionerna att existera, eftersom de inte kan fullfölja sitt  demokratiska uppdrag att granska makten, också den egna makten, och att göra detta i skydd av tryckfrihetslagstiftningen och ett ansvarig utgivarskap på journalistiska premisser. Alltihop blir då kommunikationsavdelning. Turerna kring tidningschefen Annica Grimlunds avgång är ett typexempel på en händelse inom Lärarförbundet som skulle behöva en ordentlig journalistisk granskning.

Vidare: Vilken roll har konsultbyrån Reformklubben och Lärarförbundets kommunikationsavdelning?  Jo det visar sig att kommunikationschefen på Lärarförbundet, Ida Strutt, tidigare har varit PR-konsult på den konsultbyrå som ligger bakom förändringarna på Lärarförbundet, Reformklubben. Hon har till och med varit med och grundat Reformklubben. Hon förnekar emellertid att hon har något med Reformklubbens arbete för Lärarförbundet att göra.

Att ett fackförbund sluter sig på detta sätt är djupt oroande. Det är vi medlemmar som utgör själva fackförbundet. Nu stängs vi ute, både direkt genom att vi nekas insyn i vårt eget förbund, och indirekt eftersom man också tar ifrån oss den så viktiga interna journalistiska granskningen, det som borde vara vår främsta kanal för insyn i Lärarförbundets inre arbete, en garant för transparens.

Lärarförbundets agerande är totalitärt och hör inte hemma i en demokrati, minst av allt i den yrkeskår som står för förnyandet och upprätthållandet av demokratin – lärarna.

Att Lärarförbundet bara följer på den inslagna väg som Lärarnas riksförbund har gått gör bara det hela ännu mer tragiskt.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Se The Post, Lärarförbundet!

Igår såg jag filmen The Post, i regi av Steven Spielberg. Den handlar om hur tidningen Washington Post kommer över hemliga dokument, The Pentagon Papers, som visar att USA fortsätter skicka ut soldater i Vietnamkriget, och låter kriget fortgå mot bättre vetande. Huvudpersoner i filmen är Washington Posts chefredaktör Ben Bradlee (Tom Hanks) och ägare/ansvarig utgivare Katherine Graham (Meryl Streep).

Ett bärande dilemma i filmen är huruvida Washington Post ska ta risken att publicera de glödheta uppgifter som finns i dokumenten eller om tidningen ska fortsätta som dittills att vara en loj, provinisiell blaska som fokuserar på kändisbröllop. Konkurrent-tidningen New York Times publicerade uppgifterna och fick rättsliga påföljder.

Bradlee vill publicera, Graham är mer tveksam, något som hänger ihop med att hon är mycket god vän med försvarsministern McNamara. Blir de åtalade riskerar tidningsledningen hårda fängelsestraff och hela tidningens existens hänger på en skör tråd. I en minnesvärd replik konstaterar Bradlee att även om de inte publicerar dokumenten är det slut med Washington Post, eftersom tidningen då ger upp den fria journalistiken, det som är pressens uppgift, i den amerikanska konstitutionen reglerat i The First amendment, första tillägget. Pressen ska slå vakt om de som styrs, snarare än de styrande.

Jag är ingen expert på tryckfrihetslagstiftning, men Sverige lär ha världens mest långtgående tryckfrihetslagstiftning. Tryckfriheten är skyddad i grundlagen, och det är även olagligt för offentliga instanser att försöka efterforska en tidnings källor, meddelarskyddet.

Som journalist och ansvarig utgivare har jag själv flera gånger känt mig tacksam för lagstiftningen och i skydd av den publicerat nyheter för mina läsare som har avslöjat missförhållanden om myndigheter och näringsliv, och, för min del, kopplingar mellan dem.

Trots att detta lagliga skydd finns väljer Lärarförbundet att backa från de journalistiska principerna och göra om förbundets tidningar till glättigt kommunikationsmaterial, där man som läsare inte har en aning om trovärdigheten. Det urholkar hela Lärarförbundets trovärdighet och på sikt demokratin. Jag hoppas att ledningen inom Lärarförbundet inte riktigt förstår konsekvenserna av vad det är de sysslar med. Och för den händelse att jag har rätt vill jag uppmana dem att se filmen The Post och hela tiden har Lärarförundets egna tidningar i åtanke.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Oberoende media betyder demokrati

Lärarförbundet ökar kontrollen över sina tidningar, exempelvis Lärarnas tidning, Pedagogiska magasinet och tidningen Förskolan, genom att redaktionskommittéer av förtroendevalda knyts till chefredaktören, vars handlingsfrihet därmed begränsas.

Tidningarna ska inte längre granska förbundets inre och yttre liv, som tidigare. I en debattartikel i Aftonbladet uttrycker nuvarande och tidigare chefredaktörer på fackförbundstidningar sin oro över utvecklingen.

Där förbundet tidigare tyckte det var viktigt att ha en självstädning granskning av professionella journalister är det nu förbundsledningens version som ska marknadsföras till medlemmarna. Den för förbundsdemokratin och trovärdigheten så viktiga skillnaden mellan information och journalistik upphävs därmed, skriver de bland annat.

Detta är mycket allvarligt.

Vi lever i en tid när demokratin inte är självklar, utan hotas från olika håll. Oberoende media spelar en nyckelroll i en demokrati – just i att de är oberoende och inte styrda av makthavare och kommersiella intressenter. De kan och bör berätta om saker som maktmissbruk och korruption, också inom den egna organisationen. Trump har gett signaler om att han vill censurera media, länk. I Polen ökar statens kontroll över medier, länk. Med internet har det blivit svårare för mediekonsumenter att skilja på verkliga händelser och falska rykten, som man inte vet var de kommer ifrån, samtidigt som de flesta redaktioner krymper i snabb takt.  Oberoende och starka redaktioner har kommit att bli allt viktigare.

Det är mycket allvarligt att det just är ett fackförbund som organiserar lärare som tar detta steg. Media och utbildningssystem är två tunga aktörer när det gäller att upprätthålla demokrati, kanske de två viktigaste. Lärare har en unik position när det gäller att bibringa barn och elever demokratisk fostran. Därför är det ytterst besvärande att lärarnas eget fackförbund inte står upp för en oberoende press och transparens inom den egna organisationen.

Oberoende press, med en tydlig rågång mot information och kommunikation är avgörande för trovärdigheten hos Lärarförbundet. För om tidningarna inte får lov att granska förbundets inre liv – hur ska vi medlemmar i Lärarförbundet då få veta vad som händer internt? Hur ska vi veta att tidningarna ger en sann bild av Lärarförbundet?

Som enskild medlem blir jag oroad. Jag vill ha valuta för pengarna jag betalar i medlemsavgift, och det innebär för mig att Lärarförbundet har full transparens och inte tummar på demokratin. Riv upp besluten, ta bort redaktionskommitteerna som inte är tillsatta på journalistiska premisser och ge ansvariga utgivarna tillbaka sitt fulla handlingsutrymme.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Beröring mellan barn och pedagoger

Här följer en sammanfattning av min masteruppsats som nu är tillgänglig vid Malmö högskola.

Inledning. Omsorgsfull, välkommen beröring har funnits vara avgörande för barns tillväxt och utveckling. Samspel mellan pedagoger och barn ses som det viktigaste för barns utveckling och lärande i förskolan. I flera förekommande diskurser inom förskolan i Sverige värderas emellertid fysisk distans mellan barn och pedagoger. Dit hör diskursen om det kompetenta barnet som kan mycket mer än de vuxna tror; diskursen om att barn måste tränas i självständighet av vuxna samt No touch-diskursen, vars syfte sägs vara att skydda barnen från sexuella övergrepp.

Syftet med denna undersökning är att undersöka hur samspel mellan barn och pedagoger i form av beröring kan komma till uttryck i förskolans vardag. Den övergripande forskningsfrågan handlar om hur beröringsklimatet är på de undersökta förskolorna.

Metod. En observationsstudie med mixed methods genomfördes på tre småbarnsavdelningar på olika förskolor i en sydsvensk stad, med sammanlagt 29 barn och 15 pedagoger. De teoretiska begrepp som användes vid analysen kommer från anknytningsteori, intersubjektivitetsteori, Educare-modellen och omsorgsetik.

Resultat. Resultatet visade att pedagoger framför allt initierade beröring av barnen i samband med den praktiska fysiska omsorgen med på- och avklädning av ytterkläder samt barnens hygien samt vid förflyttningar. De initierade beröring av barnen i socialt och kommunikativt syfte; i lek, för att påkalla uppmärksamhet samt för att skapa lugn. Vid några tillfällen uppstod situationer när beröring uteblev men möjligen hade ökat barnens fokus om det förekommit. Pedagogerna initierade även beröring i känslomässigt påfrestande situationer, som när barn grät, vid överlämningen från föräldrarna samt i samband med att barnen lades till vila och vaknade efter vilan.

Pedagogerna, med undantag för en pedagog, initierade beröring i situationer när de hade en för observatören uppenbar anledning. Barnen å sin sida initierade beröring som till större del handlade om sökande av emotionell bekräftelse. Barnen kunde röra vid pedagogen med en hand eller fot när de var tillräckligt nära eller luta sig mot eller klamra sig intill pedagogen när de befann sig i pedagogens famn eller knä. Olika pedagoger förhöll sig olika inbjudande till beröring. Barnen vidrörde påfallande ofta pedagogernas ben eller fötter, även om pedagogen satt på golvet och hela kroppen var inom räckhåll. Barnen behövde beröring för att återfå jämvikt när de grät. Försök till avledning misslyckades och pedagogerna övergick till att trösta med beröring. I några fall vände sig barnen till en annan pedagog för att få tröst. De barn sin fick mest beröring fanns bland de som såg yngst ut. Dock fick inte alla de yngsta barnen mycket beröring. Några barn förhöll sig mer passiva och då uteblev beröring. Detta blev ytterligare betonat utomhus, där ytorna var större och bemanningen lägre på två av förskolorna. När ingen pedagog fanns till hands hände det att barn vände sig till en främmande vuxen (observatören) eller till äldre barn.

Sammanfattning av resultatet. Beröringsklimatet kan beskrivas som vänligt och tillåtande, men inom vissa gränser. Barnen fick beröring av pedagogerna i situationer som kan tänkas vara emotionellt krävande som när de grät eller skulle somna eller vakna, men de fick sällan beröring för dess egen skull. För barnens del innebar det att de till stor del hölls ansvariga för att de skulle få beröring i annat än den praktiska omsorgen. En enda pedagog bjöd in till beröring och fysisk kontakt utan att det fanns någon uppenbar anledning, och hen blev också oftare berörd av barn än andra pedagoger.

Diskussion och slutsatser. Kompetensdiskursen och den kvardröjande självständighetsdiskursen kan ge vid hand att det är ”duktigt” att avstå från beröring. Ser man relaterande som barns främsta utvecklingsuppgift kan barns sökande efter beröring av pedagogerna kan räknas in i ett vidgat kompetensbegrepp. Kulturella och diskursiva föreställningar om att även små barn ska vara självständiga och fysiskt separerade från föräldrarna och andra omsorgsgivare kan försvåra barns anpassning till förskolan. Föreliggande undersökning ger inte stöd för idén att fysisk närhet blir en (dålig) vana som pedagoger aktivt måste träna bort.

Omsorg i form av fysisk och känslomässig närhet har ett eget värde som behöver lyftas och kläs i ord. Eftersom långvarig fysisk kontakt mellan barn och pedagoger framför allt ägde rum när pedagogen satt ner behövs också soffor och andra sittmöbler såväl inomhus som utomhus på förskolorna. Pedagogers och barns beröring av varandra är ett ämne som är angeläget att utforska vidare. Är den diskrepans mellan pedagogers och barns syfte med att initiera beröring generell? Beröring har visats vara avstressande. Blir barn som får rika tillfällen till beröring med pedagogerna mindre stressade än barn med större fysisk distans till pedagogerna? Även pedagogernas förhållningssätt till beröring, och huruvida utbildning eller andra parametrar påverkar om och hur pedagoger berör barnen kan vara föremål för framtida forskning.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Recension: Kroppens ABC

IMG_3788

Kroppens ABC är en nyutgiven bok som riktar sig till förskolebarn, skriven av tre medlemmar på ett forum för föräldraskap. Såvitt jag förstår är det författartrions första bok. Den tar upp ett fenomen eller en kroppsdel per bokstav i alfabetet. Varje bokstav presenteras på ett uppslag i boken, med en sida saklig men enkel faktatext och en sida illustration i milda, glada färger i form av bokstaven som en anfang som var och en innehåller flera aspekter på det bokstaven representerar. Det är mycket text, inget man läser rakt igenom från pärm till pärm för tre-till femåringar utan snarare en uppslagsbok som bjuder in till många olika samtal.

Boken tillkom i samband med en diskussion på ett chattforum  om hur en pratar om mens med barn. Boken handlar vidare om armsvett, bröst, hår, rumpa, snippa och snopp på respektive bokstav, regioner på kroppen som ofta tilldrar sig mycket intresse från den tänkta läsargruppen. Men Kroppens ABC har större ambition än att bara presentera kroppsdelar och fenomen som har hyschats ner i tidigare generationer. Ett uttalat mål i den pedagogiska handledningen till boken, som finns att ladda ner från förlagets hemsida,  är att utmana stereotyper utan att förstärka dem – en uppgift som kräver både kunskap och finkänslighet. Detta kommer till tydligast uttryck i illustrationerna, där olika utseenden helt har kopplats loss från traditionella könsroller. Oavsett frisyr, kläder, smycken, tatueringar och behåring kan personerna på bilderna ha mens, bröst och snopp. Vidare har de illustrerade personerna vida olika hudfärger, funktion och klädsel som kopplas till olika etnicitet.

Även fenomen som ålder, queer, oro och gråt presenteras på respektive bokstav. Oro och rädsla beskrivs som att ”brandbilar och polisbilar kör runt inuti dig och letar efter faran”. Ett mycket välkommet inslag eftersom barn – och vuxna också, för den delen – kan få för sig att det är eftersträvansvärt att aldrig vara rädd. Dock undrar jag om barn i förskoleåldern verkligen har förmågan att lugna sig själva genom andningsövningar. På udda bokstäver blir ämnesinnehållet något långsökt. J står för jojk, men förutom de två första och den allra sista meningen handlar stycket om röst och språk. W står för wienervals (där en person dansar i vad som kan vara en samisk kolt) och handlar om musklerna, vilket lyfter bokens lekfullhet och gör att man förlåter den haltande logiken med jojken.

Jag saknar en bild på en omskuren snopp. En schematiska teckning visar mycket tydligt en snopp med förhuden kvar. Manlig omskärelse är omdebatterat men faktum är att många barn i Sverige är omskurna och säkert också skulle uppskatta bekräftelse för hur de ser ut. Som jämförelse handlar avsnittet om bröst både om amning och bröstmjölksersättning fast detta också är ett omdebatterat ämne. En annan invändning jag har är att enkelheten i språket emellanåt går före korrektheten i innehållet. En psykolog beskrivs som ”en doktor för känslor” kor påstås ha bröst (när de i själva verket har juver mellan bakbenen) och mjölk påstås kunna framställas ur växter.

Både boken och handledningen innehåller även detaljerade fakta om kroppens olika funktioner. Det normkritiska perspektivet fungerar som stöd för föräldrar och pedagoger som känner sig osäkra på hur de ska uttrycka sig på ett inkluderande sätt. Jag har ännu inte prövat att läsa boken i förskolegrupp men ska förhoppningsvis göra det i nästa vecka.

Bok: Kroppens ABC

Text: Lina Boozon Ekberg, Eva Emmelin och Linda Madsen

Bild: Alaya Vindelman

Olika förlag, 2017

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Till den oförställda upptäckarglädjens lov

När man tillbringar dagarna tillsammans med små barn får man oundvikligen del av deras upptäckarglädje. ”VA! Känner du en flicka som är sex år och ska börja förskoleklass precis som vi?” ”Titta, där är ett frö som kan växa upp och bli ett TRÄD!” ”Vi har likadana tröjor idag!” Denna smittande entusiasm, denna oförställda upptäckarglädje, är något av det som är mest givande med att jobba med små barn.

Hos äldre barn och vuxna står däremot inte oförställd upptäckarglädje högt i kurs. Här gäller det att vara blasé och världsvan. Vem kan bli förundrad över ett bokollon och uppväxande bokar när man känner till redwood? Vem kan blir förundrad över att två jämnåriga har likadana tröjor när man vet i vilka jätteupplagor butikskedjornas plagg säljs? Nog har Sveriges sydligaste udde ett litet löjes skimmer över sig, när det går lätt att ta sig till Godahoppsudden?

Jag har själv väldigt lätt för oförställd upptäckarglädje. Den har varit genant många gånger, på lektioner i skola på olika nivåer när jag har blivit förtjust något jag har insett och de andra i klassen, och ofta även läraren, bara har stönat ner i sina skämskuddar. Och jag har kommit av mig och lovat mig att hålla tyst nästa gång, att inte lägga märke till allt och inte bli så förbaskat upphetsad övett det. Men den har också varit till hjälp många gånger, kan jag inse nu. I skolan och i min tidigare yrkesroll som reporter på lokaltidning, där det gällde att vara lika storögt intresserad av kaninhoppning som trubadurbesök på äldreboende, cirkusbesök och avloppsrening. Nu när jag är förskollärare kan jag åter ge min upptäckarglädje fritt spelrum.

Det är således sällan man ser oförställd upptäckarglädje hos vuxna, åtminstone utanför pedagogiska sammanhang med yngre barn. Eftersom man ska vara cool. Världsvan. Inte låtsas bli imponerad. Inte tror att man är något. Inte låta någon eller något  annat tro att vederbörande är något. Därför blev jag så glad igår när jag cyklade i mina hemtrakter på den skånska sydkusten och ser en motorcyklist ta en selfie med vägskylten SMYGEHUK SVERIGES SYDLIGASTE UDDE som bakgrund. Han hade fått av sig hjälmen och förutom att jag cyklade förbi på cykelvägen var han alldeles ensam. Kanske var det därför han kunde låta sitt oförställt glada leende blomma ut. Ett leende som gjorde honom vacker och fick honom att påminna om den lilla pojke han en gång var, som säkert förundrades över saker han då såg för första gången.

Och jag vill säga till honom, men gör det inte: Fortsätt så. Fortsätt att vara förundrad, fortsätt att vara stolt och glad över att du kör motorcykel till Smygehuk från Treriksröset eller från Svedala eller var du än kommer ifrån. Fortsätt att se på världen som om den var alldeles ny för dina ögon. Sträva inte efter coolhet som stänger dina ögon och gör dina sinnen trubbiga. Älska och lev. Och ha en himla fin semester.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lika som bär: Peer Gynt och Bastian Balthasar Bux

Häromdagen såg jag Skillinge Teaters fina uppsättning av Peer Gynt, skriven av Henrik Ibsen för jämt 150 år sedan. Jag har sett Peer Gynt en gång tidigare, hösten 1984 (om jag nu minns rätt) på dåvarande Malmö Stadsteaters stora scen, nuvarande Malmö Opera. Då, 1984, gick jag i gymnasiet, humanistisk linje. Alla i klassen var intresserade av litteratur och vi hade en besjälad lärare som tog oss på en enastående litterär resa under de tre åren. Vi fick köpa teaterbiljetter via skolan vardagskvällar för några tior. Jag såg flera av Malmö Stadsteaters uppsättningar de åren, och det har jag helt och hållet skolan och dess eldsjäl till teaterombud att tacka för.

En av dessa föreställningar var alltså Peer Gynt, med Göran Stangertz i titelrollen. Jag kan inte påstå att jag minns hela uppsättningen, men jag minns storyn och fragment av scenografin och skådespeleriet (scenen där Peer skalar en lök bland annat förstås) – och av det som sades på svensklektionerna före och efter att vi hade sett den.

Om jag minns rätt såg jag den alltså ganska sent hösten 1984, den svartaste perioden i mitt liv. Ännu senare hösten 1984 läste jag för första gången Den oändliga historien av Michael Ende, en bok som  skakade om mig i grunden. Då såg jag inte likheterna mellan dem. Det gjorde jag emellertid direkt jag återsåg Peer Gynt i Skillinge. Håll tillgodo, men OBS! innehåller spoilers:

  • Både Peer och Bastian är ”misslyckade över hela linjen” (som herr Koreander säger om Bastian). De är mobbade, utstötta och illa omtyckta. De har en enda sak som de är riktigt bra på: Att dikta och berätta. (Det gjorde också att jag identifierade mig ganska mycket med Bastian, om än inte med Peer.)
  • Både Peer och Bastian har mist en förälder, och båda har ett ambivalent förhållande till sin respektive kvarvarande förälder. (Viss igenkänning även här.)
  • Båda lämnar sin trista vardagstillvaro när det bränner till – Bastian flyr från sina mobbare och Peer bannlyses efter att han har rövat bort den risk bonddottern Ingrid, som just skulle giftas bort med en annan. De kommer då till en övernaturlig värld med sagoväsen av olika slag sopa de med slughet och förslagenhet vinner över.
  • Bägge får med sig en bedrägligt enkel devis – Var dig själv! (Peer) respektive Gör vad du vill! (Bastian). Bägge tror att de har förstått vad den betyder, och låter sina (ganska illa tilltygade) egon få fritt spelrum att blåsas upp.
  • Bägge är i grunden västerlänningar – Peer är norrman och Bastian antagligen tysk – men bägge bär vid något tillfälle österländska kläder och turban.
  • Bägge verken behandlar frågan om vad som är en neslig lögn och vad som är en god berättelse.
  • Bägge verken behandlar frågor om egocentrism och altruism samt svek och lojalitet.
  • Både Peer och Bastian tycker om att omge sig med personer som de kan skryta för och (försöka) imponera på – Peer de internationella herrarna han träffar i Marocko och Bastian fyra ridande hjältar och ett växande följe.
  • Bägge vill bli kejsare och när de väl står inför att bli det är det en vändpunkt i berättelsen och allt är förlorat. Bastian hamnar i De gamla kejsarnas stad och Peer blir kejsare över självet.
  • Både Peer och Bastian har varsin kär vän (Bastian har noga räknat två) som de sviker, men som förblir lojala, och det är denna lojalitet, denna villkorslösa godhet, som räddar dem bägge. Peer räddas av Solveig, som han bedrar och sedan lämnar, och Bastian av Atreju och draken Fuchur. Han drar sitt svärd mot dess vilja och attackerar Atreju och beseglar då sitt svek och vägen mot sin egen undergång.
  • Både Peer och Bastian hotas i själva sin existens, Peer av knappstöparen som viill stöpa om honom till något bättre och Bastian som i sin fåfänga har ödslat bort nästan alla minnen av sig själv och sin värld och håller på att fastna i fantasin.
  • Peer räddas av Solveig. Han säger (i originalet på danska): ”Hvor var jeg, som mig selv, som den hele, den sande?” Och Solveig svarar: ”I min tro, i mit håb og i min kærlighed.” När Bastian inget längre minns, vilket är villkoret för att han ska få tillgång till Livets vatten som kan ta honom tillbaka till hans egen värld, svarar Atreju i hans ställe: ”Men jag har bevarat allt för hans räkning / … / allt han har berättat för mig om sig själv och sin värld.”. När vattnet villl veta med vilket rätt Atreju gör det, svarar han enkelt: ”För att jag är hans vän”.

 

Det var väldigt kul att komma på alla dessa likheter, och jag sänder ännu en gång, vilken i ordningen vet jag inte, en tacksamhetens tanke till min svensklärare på gymnasiet som gav mig en så stabil grund att stå på, en grund som kallas bildning. Det är ett ämne ism jag hoppas återkomma till snart.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar