Till påstått mesiga föräldrars försvar

I mitt Facebookflöde kommer då och då texter som handlar om att barn och unga beter sig illa, i förskolan och skolan inte minst, och att det är föräldrarnas fel. Idag hade flera länkat till en ledare av Karin Nilsson, som förfasar sig över den mesighet hon tycker sig se bland föräldrar. Hon tycker att föräldrar ska enas om nya tag och hänvisar till en psykolog som har skrivit en artikel, som Nilsson inte länkar till, om hur bortskämda dagens barn är.

Det Karin Nilsson kallar mesighet bland föräldrar handlar om att hon tycker att föräldrar är alltför engagerade i sina barn, och tar dem på för många aktiviteter. Detta leder, om jag har uppfattat henne rätt, till att barnen aldrig får ha tråkigt, vilket hon menar utvecklar kreativiteten, till att föräldrar och barn inte diskuterar respekt. Och sen kommer slutklämmen: Aktiviteterna gör att vi inte övar barnen på (sic!) att faktiskt lyda och respektera oss föräldrar och få dem att förstå att deras handlingar får konsekvenser.

Jag tror hon menar de handlingar som hon ger som exempel som sedan följer i texten: En lärare som handgripligen ”tar” ut en elev ur klassrummet, och uppgifter i PISA-rapporten om att svenska elever ofta kommer för sent till lektionerna och att elever tycker att det tar för lång tid för läraren att få lugn och ro i klassrummet.

Lydnad

Texten spretar åt många olika håll. Jag ska försöka bena ut den, men den får mig inte att förstå hur den påstådda mesigheten leder till många aktiviteter och hur de innebär att det blir för få samtal om respekt, och för lite lydnad. Och vidare, att lydnad skulle vara något bra. Själv är jag av uppfattningen att lydnad verkligen inte är något eftersträvansvärt. Lydnad står för mig i motsats till att tänka själv, och att ta ansvar för sina egna handlingar. Den som lyder gör ju som hen blir tillsagd, utan att ta egen ställning. Hundar uppfostras att lyda, men då är tanken att de ska lyda sina människor i hela livet. Ett barn ska ju så småningom klara sig själv. Lars H Gustafsson har skrivit en bok om problemen med en auktoritär uppfostringsstil där det bara är barnet som ska utvecklas, och där målet är – lydnad. Ett boktips!

Respekt

Respekt för föräldrarna och andra vuxna, tycker Karin Nilsson (och många andra) att barn ska ha. För mig är det som bäst en väldigt ensidig syn på respekt. Jag tror snarare det har med makt och fruktan att göra. Låt mig dela med mig av en kort film som jag fick via FB samma dag, 4 Ways Parents Teach Kids that Consent Doesn’t Matter från Parenting Gently. Från 7.38 minuter in i filmen diskuterar filmen just detta att respektera vuxna, bara för att de är vuxna. Det är bra att alltid utgå från att vara vänlig, men respekt är något som förtjänas, det är inget vissa individer har mer rätt till. Det faktum att vissa vuxna fastnar i relationer där det sker övergrepp menar filmen kan bero på att de som barn har lärt sig att respekt hänger ihop med makt. Att den som är äldre, större och starkare är viktigare och har mer makt och att ens egen vilja och önskan ska underordna dennes.

Respekt är något helt annat. Respekt blir det när den går i bägge riktningar. FN:s konvention om barnets rättigheter, Barnkonventionen, handlar mycket om barns rätt till respekt, såsom rätten till ett privatliv, rätt till skydd mot våld, fysiskt och psykiskt, rätt till yttrandefrihet, tankefrihet, religionsfrihet och mötesfrihet, till lek, vila och fritid.

Att föra samtal om respekt, om hur man umgås med andra människor på ett smidigt sätt är nog bra, men det räcker inte på långa vägar. Barn som får uppleva respekt, att de får sina kroppsliga och andra gränser respekterade och att de blir lyssnade på och tagna på allvar, förstår själva innebörden av vad respekt är. Då kan man också respektera andra. För några år sedan bloggade jag om en förälder som hade Pippi Långstrump som ideal för barnuppfostran. Hennes barn fick hoppa i soffan, och de fick godis i affären om de ville ha det. I UNT var alla tre på bild, barnen då 13 respektive 17 år, när de spelade Alfapet hemma i köket. De båda syskonen var så långt från maktfullkomliga despoter man kan komma. Eftersom jag känner familjen väl vet jag att bilden inte var förljugen eller arrangerad. De bägge syskonen, som nu är vuxna, är sympatiska, ödmjuka och respektfulla.

I samma inlägg skrev jag också om en intervju med man som hade vuxit upp i en ursprungsbefolkning, minns inte vilken. Men han sa i alla fall: ”Mina föräldrar gjorde allt för mig. Det fanns inget de inte skulle göra.” Han hade inte heller utvecklats till en maktfullkomlig despot utan var fylld av ödmjuk tacksamhet för sina föräldrar. förtjänad respekt i sin djupaste mening.

Bortskämdhet

När jag googlar artikeln av psykologen Alf B Svensson visar det sig att den var publicerad i Aftonbladet mitt i juli 2012. Den sällar sig till kören som ropar på tydliga gränser för barn men stannar vid en negation – att bortskämda barn många gånger inte blir lyckliga, ansvarstagande och socialt kompetenta vuxna. Och som stöd för detta – ingenting. Det verkar bara vara hans egna observationer, färgat av åsikter och förutfattade meningar. Som man ropar får man bekant svar.

Jag tror inte mycket saker i sig är så fördärvligt. Man kan nog vara hur lycklig, ansvarstagande och socialt kompetent som helst som vuxen även om man har blivit överöst av saker (eller aktiviteter) som barn. Och jag vet av egen erfarenhet att det inte automatiskt leder till ett lyckligare liv och mer social kompetens att tvärt om att växa upp utan att få dyra leksaker, märkeskläder eller många aktiviteter. Saker är enormt överskattade. Förmånen att som barn växa upp med lyssnande, lyhörda och mjukt stöttande föräldrar är betydligt viktigare för hur man utvecklas och mår som barn och vuxen.

Den påstådda mesigheten

Jag erkänner att det är mycket i Nilssons text som provocerar mig. Det jag tror gör mest skada är att hon, i likhet med många andra, raljerar över mesiga föräldrar. Det är mesigt att ta sina barn på många aktiviteter, det är mesigt att försvara sitt barn när det förs ut från skollektionen. Under hela 1900-talet förlöjligades, hotades och skrämdes föräldrar som ville vara inlyssnande och snälla mot sina barn. I stället skulle föräldrarna stålsätta sig, inte ta upp spädbarnen och trösta dem när de var ledsna och inte ”skämma bort dem” med närhet och empati. I sin doktorsavhandling I barnens och nationens intresse skriver Kajsa Ohrlander (1992) att målet var att skapa en ny slags människor för den nya tiden, en kombination av rationalitet och tidig, snarast brådmogen, självständighet samt lydnad inför auktoriteter. Föräldrar fick lära sig att detta var det moderna, att det var gammalmodigt och bakåtsträvande att vara snäll mot sina barn, och under hela 1900-talet har föräldrar skrämts med att barn tar skada för livet av att man är snäll mot dem. Föreställningar som alltså i allra högsta grad är levande än idag, inte minst i skolvärlden, vilket Åsa Bartholdsson skriver om i sin bok Den vänliga maktutövnigens regim (2010).

Nu växer insikten om vilket helt avgörande betydelse det har för barn att ha tillgång till fysiskt och känslomässigt närvarande föräldrar. Barn som upplever att de blir tillräckligt lyhört bemötta utvecklar trygg anknytning till sina föräldrar. Det finns goda belägg för att barn som får en omsorg som svarar på deras känslomässiga behov blir bättre på att hantera sina egna känslor och beteenden. Att få sina grundläggande behov mötta de första åren leder till större självständighet, inte beroende, i senare år. Därför menar jag att det är destruktivt att kalla föräldrar som vill vara känslomässigt närvarande för sina barn för mesiga. De kanske inte alltid träffar rätt. föräldrar som vill pröva detta är pionjärer och är utlämnade till att hitta sina egna vägar, vilket Jesper Juul har skrivit mycket om, inte minst tillsammans med Helle Jensen i boken Relationskompetens i pedagogernas värld (2010). Eftersom idéerna om distans och gränssättning är så vanliga kan det vara vårt att hitta alternativ. Men det rättfärdigar inte att man hånar de föräldrar som ändå försöker.

Trygg anknytning

Tidigare i år kom en sammanställning av forskning om betydelsen av att barn utvecklar en trygg anknytning till sina föräldrar. Slutsatserna i den är att trygg anknytning har en helt grundläggande betydelse för barns socio-emotionella utveckling och får konsekvenser för såväl kognitiv utveckling och språkutveckling som kunskapsutveckling och minnesförmåga. Och grunden för detta är en omvårdnad som är känslomässigt lyhörd och svarar på barns behov. Det är inte mesigt alls utan nödvändigt.

Vi måste också sluta se anknytning som något som är fixt och färdigt när barn lämnar småbarnsåren. Gordon Neufeld skriver i boken Våga ta plats i ditt barns liv (2009) om hur hela vårt samhälle uppmuntrar till distans mellan föräldrar och barn. Detta kan gå ut över anknytningen på så sätt att barn flyttar sin primära anknytning från föräldrarna till jämnåriga kompisar. När barn är arga, olydiga och distanserade, när de visar tonårsbeteenden som vi ofta tar för helt normala, såsom att dra sig undan på sitt rum, äta på rummet, himla med ögonen när man försöker få kontakt och så vidare samt även mobbning, självskadebeteende och tonårssjälvmord är det tecken på att barnet saknar anknytning till vuxna. Och det är när detta sker som det också blir problem i skolan. När barnet orienterar sig efter  kompisar i stället för de vuxna kan det leda till stök, oro, för sen ankomst och att man inte gör skolarbetet.

Gordon Neufeld beskriver i sin bok hur man som förälder kan behålla – eller återta – sin roll som den barnet primärt orienterar sig efter. En mycket bra sammanfattning av Neufelds bok finns här. Det handlar om helt andra saker än att lära ut lydnad och låta barn ha tråkigt. Tvärt om menar Neufeld att man ska ta bort det man känner stör i relationen till sitt barn – minska på umgänget med kompisar man känner drar iväg t ex, och ersätta med sig själv. Han ger en målande beskrivning av hur han själv på detta sätt ”halar in” sin ena tonårsdotter genom att åka iväg en långhelg och fiska. Det handlar alltså inte om att stänga in henne och ”låta henne ha tråkigt (ännu en av dessa ”sanningar” som Nilsson nämner i sin ledare) utan att aktivt ta ledning i hennes liv och jobba på relationen tills de åter kan skratta tillsammans och han får se glittret i hennes ögon.

Av Marit Olanders

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i se barnet, skolan, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Till påstått mesiga föräldrars försvar

  1. Lollo skriver:

    Tack! Jag är en sån där mesig förälder och det känns bra att läsa något positivt om detta. För övrigt har jag upplevt förskolan som betydligt mer modern i sin syn på barn jämfört med skolans syn på barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s