I går kom Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, till min hemtrakt och höll en spännande föreläsning. Jag hade bråttom dit eftersom jag först ville skriva färdigt inlägget här nedanför så jag glömde anteckningsmateriel. Som tur var hade jag en trubbig blyertspenna och ett par gamla inköpslistor i jackfickorna, på vars baksidor jag antecknade så mycket jag kunde, för det var otroligt intressant. Det är på dessa kluddiga anteckningar jag lutar mig till detta inlägg. Saker kan ha blivit fel, så om du vill veta mer rekommenderar jag att du läser Gärdensfors böcker Hur Homo blev Sapiens, Den meningssökande människan och Lusten att förstå.
Peter Gärdenfors började med att förklara vad kognitionsvetenskap handlar om, nämligen att beskriva företeelser som tänkande, inlärning, språkförståelse, hur hjärnan fungerar och människans samspel med teknik. i sin första bok Hur Homo blev Sapiens såg han på tänkande ur ett evolutionärt perspektiv (bara det är ju fantastiskt intressant, när ska jag hinna läsa allt??). Den meningssökande människan handlar om att hjärnan letar efter orsaker, något som gärdenfors kallade för kausaldriften.
Lusten att förstå handlar om undervisning och lärande. Att det finns en skillnad mellan informellt och formellt lärande. Informellt eller naturligt lärande sker hela livet. Det sker utan att det märks, som när barn lär sig gå eller tala. Formellt lärande krävs för en del inlärning, t ex för att lära sig läsa, skriva och räkna.
Peter Gärdenfors tycker att undervisningssystemet skulle studera hur naturligt lärande går till och använda sig av det i skolan. Det han saknar i skolans värld är hänsyn till motivationen och förståelsen som drivkrafter i lärande. Det är inget fel på kunskaper, menade han, men att bara kunna enskilda fakta är en helt annan sak än att förstå hur saker hänger ihop.
Motivation är viktigt eftersom man vet att man lär sig mer om man är engagerad. Leken är banrs naturliga sätt att lära sig saker, men sorgligt underskattad i undervisningen. Han säger det inte rakt ut, men uppfattningen att barn gör något oviktigt när de ”bara leker” existerar ju fortfarande.
Peter Gärdenfors skiljer på inre motivation, lust att lära för sin egen skull och yttre motivation, att lära för betyg eller andra belöningar. Han kritiserade den politiska debatten för att vara så ensidigt inriktad på yttre motivation som drivkraft för barn. Jag håller med, det var rent löjligt i valdebatten när det enda som skilde de politiska blocken var om åldern för införande av betyg skulle sänkas till 6:e eller 7:e klass mot för som nu, höstterminen i 8:an. Visst kan betyg behövas av vissa skäl, menade han, men:
– Betyg ska inte driva barnen i skolan utan lust. Det finns oerhörda brister i hur man får barn motiverade i skolan, sa han.
Människan är unik som art i det att så lite är medfött och så mycket lärs in. När människans förfäder började gå på två ben medförde det att födelsekanalen genom bäckenet inte kunde vara hur vid som helst, och samtidgt utvecklades människans allt större hjärna. Den evoulutionära lösningen blev att barn föds mycket omogna. Kostnaden för detta blev att få förmågor är medfödda och mycket mer måste läras in. Och lära ut och lära in är vi väldigt bra på.
Det traditionella sättet att lära ut formellt är att visa och berätta. Så lärde sig medeltidens yrkesutövare sina yrken. Man fick börja göra något enkelt, medan de mest komplicerade momenten var mästers uppgift. Mästaren visade hur lärlingen skulle göra.
Lärlingens/elevens naturliga nyfikenhet är startpunkten. Efter hand som man lär sig stiger en känsla av kompetens. Se på en två-treåring som envist hävdar att hon kan själv, och stoltheten när hon verkligen lyckas göra det, uppmanade Gärdenfors. Att visa att man behärskar något är väldigt motiverande, men det uppmuntras inte i skolan, menade Gärdenfors. Som exempel tog han att i ungsdomsgäng ger det hög status att vara bra på något – att skejta eller rida. De andra härmar de som är bra och lär sig själva mer. Människor är sociala djur!
Där skolan har misslyckats har en annan aktör lyckats desto bättre, menade Gärdenfors, nämligen datorspelsindustrin. Den har varit enormt skicklig på att ta tillvara den inre motiationen genom att bygga upp fantasifullla världar som man kan undersöka och sedna ge spelaren uppdrag i stigande svårighetsgrad. Datorspel innebär också ömsesidighet, menade Gärdenfors, eftersom barn ofta sitter flera stycken och tittar poå, även om det bara är en som spelar. Och de största spelen är ju de som många spelar tillsammans.
Kunskap menade Gärdenfors är t ex multiplikationstabellen, något man bara måste plugga in. Förståelse däremot är att kunna se sammanhang, hur världen hänger ihop. en aha-upplevelse är en positiv emotion, underströk han. Och om man vänder på resonemanget är det frustrerande att inte begripa. (Här tog mina inköpslappar definitivt slut och jag fick be en annan åhörare om papper.)
I förståelse blir dolda variabler begripliga – det man inte kan se, men som ingår i ett mönster. I exemplet vattnets kretslopp är t ex vattenånga och grundvatten dolda variabler. Gärdenfors uppmundrade också oss pedagoger i salen att använda oss av liknelser för astt t ex förklara elektricitet, strömstyrka och spänning gneom att likan det vid bvattendrag eller trafiken på olika gator – saker som jag själv inte skulle kunna förklara riktigt bra.
I boken Våga ta plats i dina barns liv av Gordon Neufeld läste jag att belöningar kan ta död på lusten att göra något och att lära. Gärdenfors kom in på det också. Forskningen var inte riktigt solklar verkade det som, men jag är själv också skeptisk mot belöningssystem av samma anledning och hoppas jag själv får möjlighet att läsa på mer.
Föreläsningen var inte slut där, men sen flöt det ut lite tyckte jag, plus att jag inte hinner skriva mer just nu. men det gärdnefors vill berätta står osm sagt i hans böcker. Läs dem!
Vara växa leva 