Om långa lämningar och korta

I ett blogginlägg luftar ”Familjeterapeuten” sin frustration över föräldrar som tvekar vid lämningar till bland annat förskola. Hen beskriver att föräldrar tvekar att gå, själva blir ledsna och vänder om och går tillbaka till sitt barn när de väl har börjat gå. Budskapet till föräldrar är att de ska låtsas vara glada och positiva vid lämningen, även om de inte är det, gå därifrån och låta personalen avleda barnet.

Familjeterapeutens åsikter är inte ovanliga. Hen menar att det är viktigt att som förälder visa sig positiv till förskolan, att det inte ska leda till belöning att vara där (för då är den ju något negativt), att ignorera barnets gråt och protester och lita på att personalen snart avleder barnet.

Det här framstår som samma tänkande som ligger till grund för sömnmetoder. Genom att visa sig oberörda ska föräldrarna signalera att det här är okej, det här är ingen fara och då ska barnet förstå det och foga sig. Jag tror inte det fungerar så. Ett barn som inte vill somna i egen säng ensmat i ett rum blir inte övertygad av att föräldern är trosviss – vare sig det är tillkämpat eller äkta. Nyligen kom nyheten att när barn som till slut tystnar och somnar vid sömnmetoder fortsätter de ändå att ha höga halter av stresshormon.
Tänk om det är likadant med barn som stretar emot vid lämningar?

Hur ser en ledsam lämning ut från barnets perspektiv? Familjeterapeuten uppmanar föräldrar – alla föräldrar! -att vara lojala med pedagogerna. Om pedagogerna säger att barnet har det bra under dagarna så är det så. Men det är ju inte säkert. Pedagoger hinner inte att se allt, trots de bästa intentioner. Barnet kanske inte har känt förtroende för att uttrycka att något är fel – eller helt enkelt saknar förmåga att göra det.

Ledsamma lämningar kan också vara ett uttryck för att man längtar efter mer tid tillsammans med föräldern. Har man möjlighet, om man är föräldraledig eller kan ha med sitt barn på jobbet, så behöver det inte vara fel att ta med barnet igen och komma igen en annan dag. Fungerar det bra på förskolan kommer det inte att betyda att barnet aldrig någonsin mer vill gå dit igen.

Om man inte kan låta barnet ta ledigt från förskolan – och det kan man ju ofta inte – hur ska man då göra? Vi vet att det är bra att ta barns känslor på allvar, acceptera dem och respektera dem. Det gäller i lämningssituationer också. Petra Krantz Lindgren har berättat om hur hennes barn var ledset vid lämningarna i ett helt år. Det som ledde till att hon slutade vara ledsen vid lämningarna var att de vuxna till slut började lyssna på henne, barnet, hur hon ville ha det. När hon fick sina känslor tagna på allvar. Petra Krantz Lingren skriver att när dottern ”fick respekt för sin saknad och sin sorg då kunde hon också komma i kontakt med alla sina andra känslor. Men så länge vi, både jag och hennes pedagoger, inte lämnade henne ifred med sin känsla så kunde hon inte heller bli färdig med den.

När de vuxna slutade vifta bort barnets känslor, och när hennes mamma slutade spela glad fast hon inte var det, först då kunde dottern komma vidare.
Familjeterapeuten frågar retoriskt: ”Om föräldrarna också börjar gråta eller faller samman – vem ska barnet känna trygghet med då?” Men det finns mellanlägen mellan att försöka se glad ut fast man inte är det och att släppa kontrollen helt och gråta obehärskat. Man kan säga som det är till sitt barn: Jag skulle också helst vilja vara tillsammans med dig, och jag är ledsen för att vi inte kan det, men idag går det bara inte.” Då har man fortfarande situationen under kontroll samtidigt som man accepterar barnets känslor.

Jag vill också ta upp detta att det finns personal som tänker ”Jamen gåååå nuuuu dååå”- för det gör det. Jag tror inte nödvändigtvis att barnet blir osäkert av förälderns osäkerhet, som Familjeterapeuten vill göra gällande. Och som jag redan har skrivit tror jag inte lösningen är att stänga av sina egna och sitt barns känslor. Familjeterapeuten skriver flera gånger att föräldrarna ska känna tillit till pedagogerna och förmedla det till barnet. Kan ”gååååå nuuuuu dåååå”-känslan handla om att pedagogerna inte känner att de har föräldrarnas förtroende att hantera situationen? Att de känner sig uppbundna till ett barn fast andra arbetsuppgifter pockar på? I så fall anser jag att man kan överväga att göra det andra en stund och inte bara stå tyst bredvid föräldern och barnet och med sin närvaro stressa upp situationen. Tänker man ”gåååå nuuuu dåååå” så känner antagligen både föräldern och barnet av det. Bättre då att vända ryggen till och syssla med annat ett tag, och så förbereda sig på att barnet ändå behöver ens stunds närhet för att få vara ledset när föräldern går.

Jag har sett långdragna avsked som har slutat lyckligt, med ett glatt vinkande barn.

Slutligen vill jag ifrågasätta att barn som går på förskolan kan hantera ilska och sorg på egen hand, som Familjeterapeuten tvärsäkert påstår. Jag är inte lika säker. Jag jobbar för närvarande i en grupp ettåringar och när man är så ung behöver man definitivt en vuxen som härbärgerar ens stora, svåra känslor. Var gränsen går för att man klarar att hantera ilska och sorg själv vet jag inte, det är väl en fråga för psykologer, men fortfarande upp i vuxen ålder är det ju skönt att bli tagen på allvar, att någon lyssnar och kanske håller om en medan man är ledsen. Och i mitt jobb på förskollärare vill jag absolut att barnen jag har hand om ska kunna vända sig till mig, och att jag är tillgänglig för dem, när de är ledsna. Oavsett anledning.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Vi vuxna saknar också barnen

Semestern är slut, och en ny termin börjar. För mig och för många arbetskamrater inom förskolan innebär det att vi hamnar i nya barngrupper. Min förra barngrupp finns kvar intakt längre ner i korridoren, så jag kan ofta hälsa på dem. Varje gång jag ska gå till skrivaren går jag förbi deras lokaler och återseendet blir lika glatt varje gång.

Barnen saknar förstås mig och vi har många gånger pratat om att ”efter sommaren ska ni flytta till en annan avdelning och då ska jag inte följa med utan NN kommer till er i stället”. NN jobbade i barngruppen innan jag kom, åtminstone de äldsta minns henne och längtar efter henne. Men det blev för abstrakt, de kunde inte riktigt föreställa sig vad det jag sa egentligen innebar. När kommer Marit? frågade de. Saknaden efter mig finns där, såklart.

Men jag saknar också ”mina” barn.

Jag sa det till en arbetskamrat, som också hade en ny grupp. Hon är mycket mer erfaren och lämnade verkligen inte sin första grupp, som jag.

– Och det tror du bara det är du som gör? sa hon.

Det var då jag insåg att det är så här det kommer att vara. Även om vi är professionella och inte alls är så nära känslomässigt engagerade i barnen som deras föräldrar exempelvis, så finns känslorna där också. För annars skulle vi inte kunna göra vårt jobb. Vi skulle inte kunna vara känslomässigt närvarande och glädjas med de barn som gläds och dela och bära sorgen med det barn som är ledset, om vi inte är känslomässigt närvarande. Och där någonstans färgas den professionella distansen också av känslor.

Känslorna hjälper oss, bär oss i jobbet. När vi planerar dagarna gör vi det också med känslor, och tänker både före och efter på hur de olika barnen har reagerat känslomässigt. Var det roligt? Var det en bra sak? Vem fick vi inte med oss? När vi gör brandövningar letar vi efter ”våra” barn och håller ihop ”våra” grupper inte bara med intellektet utan också med känslorna. Vi går till jobbet och längtar efter att få vara med våra barn. Och vi saknar dem när de börjar skolan eller i en annan grupp. Det är så det är bara.

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

”Schola” betyder ledighet

När jag läste latin lärde vi oss att pojkarna som tränades till att bli romerska soldater under pauserna mellan de hårda fyspassen fick lyssna på olika sedelärande berättelser. Denna ledighet kallades schola, som så småningom kom att ge namnet åt vårt nutida fenomen skola.
Jag tänker mig att de satt utmattade och svettiga under ett träd, kanske en mäktig ek.
I går hörde jag själv en föreläsning på Mossagårdsfestivalen, under en stor ek. Åhörarna satt på bänkar och föreläsaren hade visserligen en dator med manus, men hon visade ingen powerpoint och hade ingen högtalaranläggning. Eken gränsade av vårt tillfälligas klassrum mot resten av festivalområdet och även om det ibland var ljud i bakgrunden, bilar som körde förbi och barn som grät, så störde det inte nämnvärt.
Jag har gått 18 år or so i skola, som de säger i ett känt TV-program men jag har aldrig varit med om något liknande.

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

Skrivlust i förskola och skola

Det började med att barnen på förskoleavdelningen med barn på 2-4 år där jag jobbar lade ut böcker från bokbussen på golvet i en lek. Det var en rolig lek, och en sådan lek som omfattar lärande, sådant som vi i förskolan gillar och fotograferar och lägger ut på barnens lärloggar. Men samtidigt tyckte jag synd om de redan illa medfarna böckerna från bokbussen och ville ge dem ett alternativ.

– Kan ni inte göra egna böcker och lägga ut dem på golvet i stället?

Gruppen gjorde en helomvändning. Jag häftade ihop böcker på löpande band, två vikta ark ritpapper, mitt emellan A4 och A5 blev åtta sidor bok. De började rita i böckerna. Vad vill ni berätta? undrade jag. En efter en förstod de hur jag menade. Många av dem behärskar att skriva sitt namn, men de hade nog inte riktigt insett hur kopplingen mellan en muntligt berättad berättelse och skriven text. Nu berättade de för mig, jag skrev ner deras berättelser i deras böcker, och sedan gick de till den andra pedagogen för att hon skulle läsa vad de hade författat.

Jag tror att där och då fick fenomenet skrivande en ny dimension för dem. Att de kan förmedla tankar och upplevelser, som det står i läroplanen, med hjälp av skrift. Att någon annan sedan kan ta del av deras budskap via texten, utan att ha hört berättelsen tidigare.

Jag är själv en skrivande person. Jag skriver mycket, och har alltid gjort, allt från styrelseprotokoll och matrecept över tusentals tidningsartiklar till dikter och en faktabok. Just nu läser jag Stephen Kings bok On Writing – A Memoir of the Craft (på svenska: Att skriva – en hantverkares memoarer). Den handlar om just skrivhantverket, och innehåller handfasta tips om allt från grammatik (”undvik passiv verbform och adverb”) till hur man hittar något att skriva om. Han skriver om hur viktigt det är att skrivandet är lustfyllt och sker med lätt hand – inte så att man ska sitta och rulla tummarna och vänta på Inspirationen, men ändå att man har kul när man skriver. Jag tänker på hur barn närmar sig en uppgift – på kul, på lek, även om det är ytterst seriöst – barn har en förmåga att göra saker med lätt hand och låta vägen bli väl så viktig som målet.

Kanske ännu mer betoning lägger Stephen King på hur viktigt det är att man är ärlig. Att man berättar om det man har erfarenhet av och att man beskriver skeenden, personer, miljöer och dialog så som de gestaltar sig för en. Ofta är det första ordvalet och den första idén de bästa, skriver han. Fyraåringarna som skrev böcker med mig nu i veckan tvekade aldrig på ordvalet. En del kom på sina bokideer bums, för någon krävdes det lite funderande. När ett barn gjorde en sångbok hakade fler barn på den idén, men sångerna i böckerna, som de skapade i direkt anslutning, var helt olika.

Jag fascinerades av den iver och självklarhet som barnen gick in i bokskapandet med. En del skrev bokstäver, en skrev ”sicksackmönster” (jag skulle kanske kalla det för ”lekskrivstil”) och andra dikterade berättelser som jag transkriberade. Jag tänkte på hur långt detta skrivande var från det vi ofta annars gör i förskolan; lyssnar på ljud och rim, formar bokstäver, klappar stavelser och tittar på ordbilder. I stället för att börja med språkets och kommunicerandes minsta beståndsdelar – fonemen och bokstäverna, började vi i andra änden, med att förmedla budskap, berättade och sjungna. Med kommunikationen. Med det vi använder språket till.

Jag har skrivit om detta tidigare här på bloggen – om hur viktigt det är att fokusera skrivandet på själva syftet med skrivande, nämligen att överföra ett budskap. Att det skrivna har en mottagare. Först då blir det kommunikation. först då blir det meningsfullt. Stephen King kallar det för telepati. Utan att han och jag har talat med varandra eller ens träffats, så kan han överföra sina tankar till mig, via skriven text. Och jag till honom, om han skulle läsa det jag skrev. Och jag till dig som läsare, när du läser detta. Och du till mig, om du kommenterar. Och så vidare. Magiskt är vad det är. Nu i veckan fick jag möjlighet att delge förskolebarn av denna magi.

De här barnen, två till fyra år, är alldeles i början av en lång skolgång. Jag hoppas de bevarar magin i att skriva i sina hjärtan, att de behåller lusten att berätta och kommunicera och att de fortsätter att göra det lika ärligt och med lika lätt hand.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Det var inte lugn och ro i skolan förr

Hör på en debatt om skolan på P1 om att det är så stökigt i skolan nu för tiden. Det sätts i motsats till ”förr i tiden”, 1960- och 70-talet då det var Stabilitet i skolorna, och därmed lugn och arbetsro.

Jag har egna erfarenheter av att detta inte stämmer.

Jag började första klass i en liten byskola 1973, där jag gick fram till 1979, då jag började högstadiet inne i närmsta stad.

Stabilitet var det såtillvida att det sällan var vikarier. Eller rättare sagt, vi hade faktiskt vikarier nästan hela lågstadiet, eftersom vår ordinarie lärare var sjukskriven. En i ettan, en ny höstterminen i tvåan och ännu en ny vårterminen i tvåan. Det var sällan eller aldrig vikarier för vikarierna. Men jag minns att jag redan då hade uppfattningen att det blev stökigt i klassen för att vi hade flera olika lärare.

Vi hade samma lärare hela mellanstadiet och det var den lärare som chefade i den här skolan. Det var i vårt klassrum som telefonen stod, och det var vi som hade i uppdrag att gå och ringa ut och ringa in för hand med en gammaldags skolklocka. Stabilt. Men en stabilitet som inte innebar lugn och ro, och absolut inte goda relationer i klassrummet.

Svarade man fel på lektionerna kunde man bli hånad. gjorde man något bus, och var pojke, kunde man räkna med att bli dragen i örat. Jag tror till och med man kunde bli ledd i örat till sin skolbänk. De ”tidigt utvecklade” flickorna i klassen, tackochlov inte jag,  fick stå ut med tafsningar.

Vi fick betyg i årskurs tre och årskurs sex, och sen varje termin därefter. Jag och ytterligare några få hade lätt för oss, men vi insåg när vi började i sjuan och blandades upp med elever från andra skolor att vi inte låg bra till. Alls. Inte ens i mellanstadielärarens paradämne, engelska.

Däremot var vi en mycket stökig klass. Jag minns en psykolog som kom in i klassen och presenterade sig och som blev helt utskrattad. Jag minns en lärare, en kvinnlig, som presenterade sig, minns inte varför, kanske skulle hon ha oss i musik, som var rödhårig och fräknig, där kaxiga småkillar i sexan skrek ”Vilken spätta!” Jag minns mobbningen på de praktiska lektionerna, värst på slöjden. Att vi hölls tillbaka med hån, repressalier och fysisk aga av huvudläraren gjorde absolut inte att vi hade mer hyfs när vi var på annat håll.

Jag gick i skolan i en kultur där det var normalt och förväntat att skita i det lärare sa och öppet opponera mot regler, fyllt med förakt mot kunskap och konst. I den miljön var det helt normalt att prata högt och babbla sönder lektioner. Man kom och gick som man ville, eventuellt med lite böcker i en plastkasse men lika gärna utan.

På vår klass hade tidiga betyg ingen som helst effekt, och inte heller så kallat hårda tag. Läraren vi fick på vårterminen i tvåan var ung och nyutbildad då, 1975, och på något sätt lyckades hon jobba ihop oss. Hon gjorde det med stort engagemang, hon höll på regler och vi uppfattade henne i början som sträng, men så fort vi lärde känna varandra fick vi en bra relation till henne – och hon till oss. Trean var det bästa året under hela min skolgång. Sen var vi snart tillbaka på Gå när vi började mellanstadiet.

Flumskolan som ska ha funnits på 1970-talet såg jag aldrig till. Aldrig någonsin.

Därför är det oerhört provocerande att gång på gång höra Jan Björklund lovorda gamla tiders skola, och ställa dagens skola i motsättning till den. Dagens skola är verkligen inte bra, men att det skulle bero på att lärare är för snälla och skolan är för slapp är en grov missuppfattning. Vad det än beror på är det något annat.

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Länktips om små barn och ilska

Petra Krantz Lindgren har sett ett inslag på TV4 där två experter intervjuas om småbarns ilska som hon berättar om. Hon är upprörd, dels över innehålet i inslaget och dels över tigandet i media, att det inte har  väckt fler reaktioner. Jag kände själv inte till inslaget men hade jag vetat om det Petra kan jag försäkra dig om att jag hade reagerat!

Petra Krantz Lindgren skriver om intervjun som om den handlade om gamla människor i stället och då borde det blir tydligt för de flesta hur befängt det är att generalisera över barn så som TV4 gör, i stället för att se människan, se situationen och fråga, med ord eller tyst: Varför är du arg?

Det gläder mig mycket att Petra Krantz Lindgren gör upp med ”period”- eller ”fas”tänkandet, och hon formulerar det så bra: ”Och det duger inte att, som Graaf och Eberhard förklara den [ilskan] med olika ”perioder”, trots, förpubertet och pubertet. Som att all ilska under flera år inte behöver förstås eller bemötas som något annat än en negativ biverkan av fysiologisk utveckling.”

Intervjun har rakt igenom ett vuxenperspektiv. Ingen av de tre i studion tar barnets perspektiv. Ingen för fram frågan om det finns någon orsak till att just det barnet är argt just då. Petra Krantz Lindgren sammanfattar hur experterna, (vuxen)psykiatern David Eberhard (som alltid tycks dyka upp i dessa sammanhang nu för tiden) och kändisen och småbarnsmamman Magdalena Graaf tycker att man ska hantera barns ilska; med muskelstyrka, genom att härma det och få det att inse det löjliga (eller om man så vill, för att få det att känna sig dumt vilket det kommer att göra), avleda, envist håla fast vid sin egen ståndpunkt och vara hård.

Min personliga erfarenhet av egna barn och jobbet som förskollärare är att det just är något annat – som kan vara vad som helst – som är den primära orsaken, inte barnets ålder eller utveckling. Att ilskan har en anledning, som kan vara lättare eller svårare att förstå – men som vi kan acceptera. Att försöka mötas, acceptera den andres känslor, och i fallet med små barn, vara känslomässigt närvarande och hjälpa dem att hantera dem, är tillämpad empati.

Först då ser vi på små barn som medmänniskor med lika stort värde som alla andra.

Marit Olanders

Publicerat i se barnet, Uncategorized | Lämna en kommentar

Till påstått mesiga föräldrars försvar

I mitt Facebookflöde kommer då och då texter som handlar om att barn och unga beter sig illa, i förskolan och skolan inte minst, och att det är föräldrarnas fel. Idag hade flera länkat till en ledare av Karin Nilsson, som förfasar sig över den mesighet hon tycker sig se bland föräldrar. Hon tycker att föräldrar ska enas om nya tag och hänvisar till en psykolog som har skrivit en artikel, som Nilsson inte länkar till, om hur bortskämda dagens barn är.

Det Karin Nilsson kallar mesighet bland föräldrar handlar om att hon tycker att föräldrar är alltför engagerade i sina barn, och tar dem på för många aktiviteter. Detta leder, om jag har uppfattat henne rätt, till att barnen aldrig får ha tråkigt, vilket hon menar utvecklar kreativiteten, till att föräldrar och barn inte diskuterar respekt. Och sen kommer slutklämmen: Aktiviteterna gör att vi inte övar barnen på (sic!) att faktiskt lyda och respektera oss föräldrar och få dem att förstå att deras handlingar får konsekvenser.

Jag tror hon menar de handlingar som hon ger som exempel som sedan följer i texten: En lärare som handgripligen ”tar” ut en elev ur klassrummet, och uppgifter i PISA-rapporten om att svenska elever ofta kommer för sent till lektionerna och att elever tycker att det tar för lång tid för läraren att få lugn och ro i klassrummet.

Lydnad

Texten spretar åt många olika håll. Jag ska försöka bena ut den, men den får mig inte att förstå hur den påstådda mesigheten leder till många aktiviteter och hur de innebär att det blir för få samtal om respekt, och för lite lydnad. Och vidare, att lydnad skulle vara något bra. Själv är jag av uppfattningen att lydnad verkligen inte är något eftersträvansvärt. Lydnad står för mig i motsats till att tänka själv, och att ta ansvar för sina egna handlingar. Den som lyder gör ju som hen blir tillsagd, utan att ta egen ställning. Hundar uppfostras att lyda, men då är tanken att de ska lyda sina människor i hela livet. Ett barn ska ju så småningom klara sig själv. Lars H Gustafsson har skrivit en bok om problemen med en auktoritär uppfostringsstil där det bara är barnet som ska utvecklas, och där målet är – lydnad. Ett boktips!

Respekt

Respekt för föräldrarna och andra vuxna, tycker Karin Nilsson (och många andra) att barn ska ha. För mig är det som bäst en väldigt ensidig syn på respekt. Jag tror snarare det har med makt och fruktan att göra. Låt mig dela med mig av en kort film som jag fick via FB samma dag, 4 Ways Parents Teach Kids that Consent Doesn’t Matter från Parenting Gently. Från 7.38 minuter in i filmen diskuterar filmen just detta att respektera vuxna, bara för att de är vuxna. Det är bra att alltid utgå från att vara vänlig, men respekt är något som förtjänas, det är inget vissa individer har mer rätt till. Det faktum att vissa vuxna fastnar i relationer där det sker övergrepp menar filmen kan bero på att de som barn har lärt sig att respekt hänger ihop med makt. Att den som är äldre, större och starkare är viktigare och har mer makt och att ens egen vilja och önskan ska underordna dennes.

Respekt är något helt annat. Respekt blir det när den går i bägge riktningar. FN:s konvention om barnets rättigheter, Barnkonventionen, handlar mycket om barns rätt till respekt, såsom rätten till ett privatliv, rätt till skydd mot våld, fysiskt och psykiskt, rätt till yttrandefrihet, tankefrihet, religionsfrihet och mötesfrihet, till lek, vila och fritid.

Att föra samtal om respekt, om hur man umgås med andra människor på ett smidigt sätt är nog bra, men det räcker inte på långa vägar. Barn som får uppleva respekt, att de får sina kroppsliga och andra gränser respekterade och att de blir lyssnade på och tagna på allvar, förstår själva innebörden av vad respekt är. Då kan man också respektera andra. För några år sedan bloggade jag om en förälder som hade Pippi Långstrump som ideal för barnuppfostran. Hennes barn fick hoppa i soffan, och de fick godis i affären om de ville ha det. I UNT var alla tre på bild, barnen då 13 respektive 17 år, när de spelade Alfapet hemma i köket. De båda syskonen var så långt från maktfullkomliga despoter man kan komma. Eftersom jag känner familjen väl vet jag att bilden inte var förljugen eller arrangerad. De bägge syskonen, som nu är vuxna, är sympatiska, ödmjuka och respektfulla.

I samma inlägg skrev jag också om en intervju med man som hade vuxit upp i en ursprungsbefolkning, minns inte vilken. Men han sa i alla fall: ”Mina föräldrar gjorde allt för mig. Det fanns inget de inte skulle göra.” Han hade inte heller utvecklats till en maktfullkomlig despot utan var fylld av ödmjuk tacksamhet för sina föräldrar. förtjänad respekt i sin djupaste mening.

Bortskämdhet

När jag googlar artikeln av psykologen Alf B Svensson visar det sig att den var publicerad i Aftonbladet mitt i juli 2012. Den sällar sig till kören som ropar på tydliga gränser för barn men stannar vid en negation – att bortskämda barn många gånger inte blir lyckliga, ansvarstagande och socialt kompetenta vuxna. Och som stöd för detta – ingenting. Det verkar bara vara hans egna observationer, färgat av åsikter och förutfattade meningar. Som man ropar får man bekant svar.

Jag tror inte mycket saker i sig är så fördärvligt. Man kan nog vara hur lycklig, ansvarstagande och socialt kompetent som helst som vuxen även om man har blivit överöst av saker (eller aktiviteter) som barn. Och jag vet av egen erfarenhet att det inte automatiskt leder till ett lyckligare liv och mer social kompetens att tvärt om att växa upp utan att få dyra leksaker, märkeskläder eller många aktiviteter. Saker är enormt överskattade. Förmånen att som barn växa upp med lyssnande, lyhörda och mjukt stöttande föräldrar är betydligt viktigare för hur man utvecklas och mår som barn och vuxen.

Den påstådda mesigheten

Jag erkänner att det är mycket i Nilssons text som provocerar mig. Det jag tror gör mest skada är att hon, i likhet med många andra, raljerar över mesiga föräldrar. Det är mesigt att ta sina barn på många aktiviteter, det är mesigt att försvara sitt barn när det förs ut från skollektionen. Under hela 1900-talet förlöjligades, hotades och skrämdes föräldrar som ville vara inlyssnande och snälla mot sina barn. I stället skulle föräldrarna stålsätta sig, inte ta upp spädbarnen och trösta dem när de var ledsna och inte ”skämma bort dem” med närhet och empati. I sin doktorsavhandling I barnens och nationens intresse skriver Kajsa Ohrlander (1992) att målet var att skapa en ny slags människor för den nya tiden, en kombination av rationalitet och tidig, snarast brådmogen, självständighet samt lydnad inför auktoriteter. Föräldrar fick lära sig att detta var det moderna, att det var gammalmodigt och bakåtsträvande att vara snäll mot sina barn, och under hela 1900-talet har föräldrar skrämts med att barn tar skada för livet av att man är snäll mot dem. Föreställningar som alltså i allra högsta grad är levande än idag, inte minst i skolvärlden, vilket Åsa Bartholdsson skriver om i sin bok Den vänliga maktutövnigens regim (2010).

Nu växer insikten om vilket helt avgörande betydelse det har för barn att ha tillgång till fysiskt och känslomässigt närvarande föräldrar. Barn som upplever att de blir tillräckligt lyhört bemötta utvecklar trygg anknytning till sina föräldrar. Det finns goda belägg för att barn som får en omsorg som svarar på deras känslomässiga behov blir bättre på att hantera sina egna känslor och beteenden. Att få sina grundläggande behov mötta de första åren leder till större självständighet, inte beroende, i senare år. Därför menar jag att det är destruktivt att kalla föräldrar som vill vara känslomässigt närvarande för sina barn för mesiga. De kanske inte alltid träffar rätt. föräldrar som vill pröva detta är pionjärer och är utlämnade till att hitta sina egna vägar, vilket Jesper Juul har skrivit mycket om, inte minst tillsammans med Helle Jensen i boken Relationskompetens i pedagogernas värld (2010). Eftersom idéerna om distans och gränssättning är så vanliga kan det vara vårt att hitta alternativ. Men det rättfärdigar inte att man hånar de föräldrar som ändå försöker.

Trygg anknytning

Tidigare i år kom en sammanställning av forskning om betydelsen av att barn utvecklar en trygg anknytning till sina föräldrar. Slutsatserna i den är att trygg anknytning har en helt grundläggande betydelse för barns socio-emotionella utveckling och får konsekvenser för såväl kognitiv utveckling och språkutveckling som kunskapsutveckling och minnesförmåga. Och grunden för detta är en omvårdnad som är känslomässigt lyhörd och svarar på barns behov. Det är inte mesigt alls utan nödvändigt.

Vi måste också sluta se anknytning som något som är fixt och färdigt när barn lämnar småbarnsåren. Gordon Neufeld skriver i boken Våga ta plats i ditt barns liv (2009) om hur hela vårt samhälle uppmuntrar till distans mellan föräldrar och barn. Detta kan gå ut över anknytningen på så sätt att barn flyttar sin primära anknytning från föräldrarna till jämnåriga kompisar. När barn är arga, olydiga och distanserade, när de visar tonårsbeteenden som vi ofta tar för helt normala, såsom att dra sig undan på sitt rum, äta på rummet, himla med ögonen när man försöker få kontakt och så vidare samt även mobbning, självskadebeteende och tonårssjälvmord är det tecken på att barnet saknar anknytning till vuxna. Och det är när detta sker som det också blir problem i skolan. När barnet orienterar sig efter  kompisar i stället för de vuxna kan det leda till stök, oro, för sen ankomst och att man inte gör skolarbetet.

Gordon Neufeld beskriver i sin bok hur man som förälder kan behålla – eller återta – sin roll som den barnet primärt orienterar sig efter. En mycket bra sammanfattning av Neufelds bok finns här. Det handlar om helt andra saker än att lära ut lydnad och låta barn ha tråkigt. Tvärt om menar Neufeld att man ska ta bort det man känner stör i relationen till sitt barn – minska på umgänget med kompisar man känner drar iväg t ex, och ersätta med sig själv. Han ger en målande beskrivning av hur han själv på detta sätt ”halar in” sin ena tonårsdotter genom att åka iväg en långhelg och fiska. Det handlar alltså inte om att stänga in henne och ”låta henne ha tråkigt (ännu en av dessa ”sanningar” som Nilsson nämner i sin ledare) utan att aktivt ta ledning i hennes liv och jobba på relationen tills de åter kan skratta tillsammans och han får se glittret i hennes ögon.

Av Marit Olanders

 

 

 

Publicerat i se barnet, skolan, Uncategorized | 1 kommentar

Förskoleavdelningen – en lokaltidningsredaktion

Innan jag blev förskollärare var jag journalist. Jag har jobbat på många olika sorters tidningar på olika positioner, som alla har lärt mig mycket om tidningsskapande och den verklighet som tidningarna strävar efter att återge. En alldeles speciell erfarenhet är det att jobba på en lokaltidningsredaktion. Få medarbetare ska täcka en hel kommun eller bygd och man får skriva om allt möjligt. Jag menar verkligen ALLT. Politiska beslut och beslutsvägar, näringslivets upp- och nedgångar, skola, olyckor, kändisar på besök … you name it. Tidningen var där.

För oss som jobbar/-ade på lokaltidning innebär det att man måste vara ständigt nyfiken och följa med i vad som händer. Det man lär sig själv är en fördjupad förståelse för hur lokalpolitik fungerar, från förslag hela den ibland mycket långa och krångliga vägen till färdigt beslut.  Man får en överblick över näringsliv, infrastruktur, jordbruk, miljöarbete och kultur. Jag har skrivit om kommunpolitik, kaninhoppning, föreläsningar, avloppsrening, rättegångar, nyfödda och avlidna. På journalistutbildningen nöts in vad som händer med misstänkta brottslingar; polisen anhåller, åklagare häktar och domstol dömer. I det svenska rättssystemet är det ingen som arresterar.

Kanske är min viktigaste erfarenhet från livet som journalist, och kanske åren på lokaltidningsredaktioner i synnerhet, är att se hur enskilda individer hänger ihop med samhället i stort. Jag har sett i det dagliga arbetet hur viktiga grundlagarna är; både offentlighetsprincipen, att olika dokument på myndigheter är tillgängliga för alla ger en transparens och möjlighet att påverka och yttrande- och tryckfriheten, som gör det möjligt att diskutera förhållanden offentligt. Att man (när det fungerar) verkligen är medborgare i ordets fulla bemärkelse.

Att demokrati innebär att samhället, det är vi allihop, tillsammans.

På min utbildning stötte jag tidigt på Reggio Emilia-filosofin. I beskrivningen av Reggio Emilia-filosofin kände jag igen arbetssättet på en lokaltidningsredkation. Inom Reggio Emilia strävar man efter en förskola mitt i världen, där förskolebarnen är medborgare med lika stort värde som alla andra. Reggio Emilia betonar också vikten av nätverk ut i samhället och föräldrarnas delaktighet i förskolan. Bilden av barn som kompetenta, som forskare och kulturskapare, och pedagogerna som medforskare och medskapare rimmar väl med samspelet mellan beslutsfattare, medborgare/läsare och tidningsredaktionen.

Reggio Emilia bygger på att barns erfarenheter är viktiga, och att vi som pedagoger ska vara lyhörda för barns nyfikenhet och ta tillvara på den. Nyfikenhet är också ett nyckelbegrepp om man jobbar på lokaltidning. Att man läser lapparna på affärens anslagstavla. Att man ser eller hör något och frågar sig Vad är det? Varför gör de så? Stämmer det verkligen?

När jag var lärarstudent och berättade om min vision fick jag ofta kommentarer om att det blir alldeles för omständligt. Det är en mycket stor apparat att ta med alla barn på lokalbussen och åka in till centrum. Att min lokaltidningsredaktion-förskola var orealistisk. Nu i det praktiska arbetet i barngruppen ser jag tydligare att man absolut inte måste åka in till stan. När vi hittar en insekt på förskolegården och tar reda på att det är en vårtbitare, när vi spanar in folk från parkförvaltningen (?) som hugger gräset på ängen utanför gården med röjsågar och samlar ihop det, när vi går ner till stranden och ser en märklig båt på ganska nära håll och går in på lokaltidningens hemsida för att kolla upp vad det är, då jobbar vi som en lokaltidning med att samla in stoff. De återkommande brandövningarna ger också anledning till spännande samtal och forskning om hur samhället fungerar.

Det är den ena sidan av hur en förskola kan liknas vid en lokaltidningsredaktion.

Den andra sidan är dokumentationen. Minnet är bedrägligt. I mina reporteranteckningar har jag ibland hittat en helt annan bild av en intervju eller ett skeende än den jag mindes. Foton och film ger ytterligare stöd för minnet. När vi sysslar med pedagogisk dokumentation, reflekterar över det vi har sett och dokumenterat och går vidare med det i barngruppen, då jobbar vi som en lokaltidningsredaktion och samtidigt är det vad jag förstår kärnan i Reggio Emilia-filosofin.

Varför är det här så viktigt då? Jo, därför att det handlar om demokrati i ordets djupaste bemärkelse. Styrdokumenten tar avstamp i att förskolan vilar på demokratins grund. Målet med hela värdegrunden i styrdokumenten är att banren ska känna ansvar och intresse och på sikt aktivt delta i samhällslivet (Lpfö 98 rev 2010, sid 4).

Vet man hur en demokrati fungerar inser man att man har möjlighet att medverka till förändringar. För att kunna göra det måste man också veta hur man ska göra och vart man ska vända sig. På ett djupare plan måste man ha en så stark känsla av sitt eget värde att man inser att man är en del av samhället – att samhället inte är något abstrakt som pågår utanför.

Kanske minskar då risken att man som medborgare känner maktlöshet, utanförskap och utslagning.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt | 1 kommentar

Bloggtips om amning och förskolan

Idag följer bloggen Amma vidare upp hur Stockholms stad ser på amning av barn som börjar inskolningen. Läs mer här.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Amning inget hinder för förskolestart

Av Marit Olanders

”För att underlätta för Er och Ert barn när det börjar närma sig inskolning på Förskolan har vi en del tips och önskemål” skrev Stockholms stad på sin hemsida. Ett av målen var ”• Att ni har slutat amma på dagtid.”

Föräldrar reagerade och nu är sidan där det stod tidigare i veckan, borta.

Det finns nämligen ingen forskning som stöder uppfattningen att amning gör inskolning svårare. Den enda som, mig veterligen, har forskat i ämnet amning av förskolebarn är jag själv. I vintras skrev jag mitt examensarbete på förskollärarutbildningen, under rubriken ”Amningen känns så skör på ett annat vis” Hur kvinnor som ammar förskolebarn upplever bemötandet av förskolornas pedagoger. Den är publicerad på Diva-portal.

Jag använde kvalitativ metod och intervjuade tio kvinnor som hade/hade haft barn som ammades medan de var inskrivna på förskola, med personalens vetskap. Kvinnornas berättelser analyserades med hjälp av innehållsanalys. Det är en objektiv, systematisk metod att sammanställa sitt material för att få syn på framträdande teman.

Frågeställningarna rörde hur kvinnorna upplevde förhållandet till och bemötandet av förskolans pedagoger och hur de upplevde sin situation. Det vanligaste bemötandet var tystnad. Att olika familjer har olika vanor för godisätande kan man prata om, men inte amning. Ett ofta återkommande tema var att samtliga kvinnor kände sig utsatta på grund av sin amning. Genom att fortsätta amma efter barnens ettårsdag hamnade de utanför amningsnormen. Jag trodde jag var ”normal”, sa en kvinna, men hon fann till sin förvåning att hon genom att fortsätta amma hamnade utanför normen.

För en kvinna blir inskolningen av hennes barn långdragen, och det skylls då på amningen. En annan kvinna berättar i förtroende för en pedagog att hon känner sig trött, och då kopplar pedagogen genast det till att hon ammar bägge sina barn, vilket kvinnan själv upplever som givande. En kvinna berättar att förskolans pedagoger sa till hennes dotter att hon borde sluta med amningen. andra är oroliga för att om det hade blivit problem, att dessa skulle ha skylts på amningen.

För informanterna är amningen något trevligt och givande de har tillsammans med sina barn – som av majoritetssamhället uppfattas som tabu och omgärdas av fördomar. Att få kritik för amningen kan vara känsligare än att exempelvis få kritik för uppfostringsfrågor.

Amning kunde få skulden för problem med inskolning, mat eller sömn. En del kvinnor befarade att om något i förskolevistelsen inte hade fungerat så hade amningen utmålats som problemet. Det kan passas in i diskurser om ”barn idag” som egoistiska och ”föräldrar idag” som oförmögna att sätta gränser och jämföras med hur lärare kan koppla enskilda elevers problem till deras etniska tillhörighet.

Flera informanter beskriver sig själva som mer känsliga för sina barns gråt än pedagogerna. Psykologisk och neurobiologisk forskning bekräftar att ett lyhört bemötande är avgörande för barns utveckling. I ett mångkulturellt samhälle är det också av stor vikt att inse att det inte finns obestridliga objektiva sanningar och att man snabbt kan kolla upp uppgifter via internet. Eftersom amning av barn över året så sällan syns så kan det vara chockerande första gången man ser ett större barn ligga vid sin mammas bröst. Men om synen på amning av större barn normaliseras kan en integration av amning av förskolebarn i samhället ske.

Hur man reagerar på barns starka känslomässiga uttryck kan ha att göra med hur vi själva behandlades som små. Det här är något som man också kan behöva prata öppet om i arbetslaget eller med handledning.

De tio informanterna hade tillsammans 21 barn, varav studien tog upp 14 barn. Sju av dem ammade fortfarande vid tiden för intervjun, och de som hade slutat amma hade gjort det vid 2,5-7 års ålder. Barnen hade börjat i förskolan vid 12-43 månaders ålder, medianålder 20 månader. Flera av de intervjuade kvinnorna menar att de undgick kritik för sin amning eftersom deras barn anpassade sig så bra till förskolan.

Publicerat i amning, Uncategorized | 11 kommentarer