Ifrågasättande av Reggio Emilia-inspirerad pedagogik i ny lic-avhandling

Reggio Emilia-inspirerad pedagogik, med synen på barn som kompetenta kunskaps-skapare och pedagogerna som lyssnande medforskare, pedagogisk dokumentation och miljön som den tredje pedagogen som betydelsefulla inslag, har fått stort genomslag i svenska förskolor och på förskollärarutbildningar, så till den grad att den nu kan betraktas som tongivande. Trots det har inte mycket utvärdering gjorts.

Jag själv mötte Reggio Emilia som ett självklart inslag i min utbildning i början av 2010-talet och har sedan också förväntats arbeta med dessa metoder. För mig har Reggio Emilia funnits inom förskolans värld lika länge som jag själv har varit där – det är inget nytt som har kommit in i efterhand.

Ofta har naturvetenskapliga ämnen varit i fokus för intresset och jag kan ha dokumenterat (jag var ju faktiskt journalist tidigare) och stöttat barns utforskande av hävstångsprincipen, centrifugalkraften eller gravitationen. Jag har lyssnat på barnen, fotograferat och ställt frågor och haft frågan HUR GÅR VI VIDARE? i neonbokstäver innanför ögonlocken. En timme senare har barnen helt lämnat ämnet och övergått till att intressera sig för något annat. De svarar pliktskyldigast och kortfattat på mina frågor men vill mest av allt fortsätta att leka med det de håller på med för stunden. Den fina pedagogiska dokumentationen, där jag är barnens medforskare och vi gemensamt tränger allt längre in i naturlagarna, vecka efter vecka och föräldrarna också kommer med och med lysande ögon ägnar sig åt fysikaliska fenomen – har inte uppstått. Och jag har känt mig misslyckad som pedagog.

Då läser jag Sara Folkmans färska licentiatavhandling Distans, disciplin och dogmer – om ett villkorat lyssnande i förskolan som är just en studie av lyssnandet i Reggio Emiliainspirerad pedagogik. Den gör visserligen att jag känner mig bekräftad, men också ganska beklämd. Folkman har intervjuat pedagoger och barn på Reggio Emiliainspirerade förskolor om vad lyssnande är.

Den Reggio Emilia-inspirerad pedagogiken så som pedagoger och barn berättar om den, och även som den uttrycks i litteraturen framstår som motsägelsefull. De Reggio Emilia-inspirerade förskolorna där Folkman har intervjuat 18 barn och 19 vuxna är i flera fall stora enheter med stora barngrupper och arbetslag och med lösningar i arkitekturen som innetorg och stationer för olika typer av lek. Tiden är också starkt strukturerad med tid för olika aktiviteter. Tanken är att ge öppenhet och frihet, att barnen ska kunna styra var de vill vara, men när rummen är fulla förhindras barnen att göra det de vill. Det som skulle ge makt ger snarare uttryck för maktlöshet. De 18 intervjuade barnen ger en samstämmig bild av att det är fröknarna som bestämmer och att det inte är lönt att säga emot en fröken.

Lyssnandet sker efter en viss teknik som skapar distans, menar  Folkman. Tekniken leder bort från det omedelbara och spontana, eftersom syftet med pedagogens lyssnande inte primärt är att tona in och bekräfta, utan att få uppslag till hur man går vidare, och hur man kan leda in barnens intresse på lämpliga områden. På så sätt skapar inte lyssnandet närhet utan distans. När barnen får förklara vad lyssnande är nämner flera snarare lydnad, att man ska lyssna på fröknarna.

Flera pedagoger berättar att de aktivt undviker att barnen skapar anknytningar till dem. Även om relationer nämns som viktigt i Reggio Emilia-filosofin finns det inslag som förhindrar relationer. Det snarare är flyktiga möten som premieras.

Omsorg är inte i fokus. I barnens berättelser lyser omsorgshandlingar fram som enstaka, lysande tillfällen, då de fick hjälp med kläderna eller plåster på ett sår. Jag tolkar att i strävan att få barnen själva att inse hur kompetenta de är (och i reell brist på vuxna) skjuter pedagogerna över målet och lämnar barnen därhän. De får trösta sig själva när de är ledsna annat än i undantagsfall. En pedagog säger om sig själv att hen är ”stenhård” på att barnen ska klä på sig själva. Docklek står inte högt i kurs. så här säger en pedagog:

”Förskolan är inte ett kompenserande hem utan ett komplement. Det här med dockor har inget värde för mig, det är kanske därför jag inte brinner för hemvrån.”

Den allvarligaste motsägelsen mellan idealen inom Reggio Emilia och de uttryck filosofin tar på förskolorna är kanske huruvida grundantagandena om att fostra till frihet och medborgarskap och bejakande av olikheter inte kommer till uttryck i förskolorna. Pedagoger i Folkmans undersökning vittnar om att det inte finns utrymme att diskutera Reggio Emilia i sig själv. Oliktänkande sägs inte ha förstått, vara motsträviga eller kvar i det gamla. En del tystas ner eller förmås att flytta.

Det ska bli mycket intressant att se om Folkmans undersökning leder till att det blir någon debatt om stora arbetslag och barngrupper. Min egen i grunden positiva inställning till Reggio Emilia har fått sig en rejäl törn, dels av mina egna erfarenheter att pedagogisk dokumentation inte fungerar i praktiken som det var tänkt, men också för vad särskilt de intervjuade barnen i Folkmans undersökning berättar:

”Förut hade vi bilar på den här hemvisten, men nu har de flyttat till andra hemvisten”

”(Hemma är det roligt att) leka med dockor att de är bebisar! En heter Fifi och så har jag två pojkar och första pojken har bara en mössa som bara ramlar av hela tiden! Och hemma har jag massor av fina monst- rar! På förskolan finns bygg och sådant där material och mattor så vi kan vila och filt. Inte dockor. Jag brukar hämta små dockor till dagis för man ska inte ta med sig stora saker.”

”En bra fröken är en snäll fröken som hjälper en om man har slagit sig eller har tappat bort sitt kludd till sitt namn. Men en fröken ska inte hjälpa till och leta efter ens namn. Då får man leta i den blåa korgen bland jätte jättemånga namn. Men vet du om man inte hittar det då har man inget namn.”

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Nej, förskolebarn är inte mer stressade än hemmabarn

Agnes Wold påstår i Expressen att anknytningsteori är en av flera ”löjliga och felaktiska (sic!) teorier”, att den är helt obevisad och skapad av en kvinnohatare för att ”knäcka morsor” och visar därmed att hon som väntat inte har förstått någonting om anknytningsteori.

Men sen kommer ett svar från Madeleine Lidman från Hemmaföräldrars nätverk, där Lidman skriver: Problemet uppstår när åsikterna presenteras utan uppföljande faktakontroll och de börjar cirkulera i media som sanningar underbyggda av forskning.

Det är lätt att hålla med om. Men även Lidman presenterar åsikter som sanningar underbyggda av forskning. Och hon skräder inte orden. Hon menar att barnet bara har en enda anknytningsperson som måste vara närvarande hela tiden.

”Att bli skild från sin mamma eller den vårdande vuxna personen som ansvarar för barnets livsuppehälle är förmodligen den mest stressande erfarenhet som ett spädbarn eller ett småbarn kan utsättas för”, skriver Lidman och hänvisar till ”den anknytningsforskning som finns.” Problemet är bara att det finns anknytningsforskning som inte alls stödjer påståendet. Lidman hårdvinklar för att driva sin egen tes, att förskola är av ondo.

Försök hålla flera saker i huvudet samtidigt. Anknytningsteorin är väl prövad. Testet främmandesituationen är mycket noga utprövat. Däremot tystades faktiskt anknytningsteorin ner under flera decennier i Sverige, eftersom det var uppgifter som inte passade in i den stora utbyggnaden av daghemmen.  Det är otroligt långsökt att John Bowlby skulle vara kvinnohatare, när flera av hans närmaste medarbetare var kvinnor. Anknytningsteorin angår hela samhället, absolut inte bara ”morsor”.

Men! Småbarn i barnomsorg är inte mer stressade än hemmabarn. Det visade en dansk studie från 2014. När forskarna mätte kortisolvnivåer i hårtussar dels från barn som gick i den danska småbarnsomsorgen vuggestue och dels från hemmabarn så skilde de sig inte åt. Ju yngre barnen var, desto högre kortisolnivåer oavsett omsorgsform. Resultatet förvånade forskarna.

”Jeg er meget overrasket over resultatet. Det er svært at forestille sig, at et barn ikke bliver stresset af at være i et støjende og udfordrende miljø”, säger forskarne Ole Henrik Hansen, som har lett studien, till den danska tidningen Politiken. Han tror det beror på att barnen anpassar sig.

Själv undrar jag hur hemmabarnen har det generellt, och om det är något annat vi ska söka efter, eftersom de yngsta barnen i undersökningen hade högst kortisolnivåer.

Det finns forskning som visar att barns anknytning inte påverkas av att ha flera olika vårdare dagtid, bara de får återförenas med sina primära vårdnadshavare nattetid, och det finns forskning som visar att barn behöver närvarande vuxna, som kan stötta barnen med glädje och värme.

Oavsett om det sker på förskolan eller hemma.

Publicerat i anknytningsteori, Uncategorized | 4 kommentarer

Lösningen på Alfonsgate är inte totalförbud mot filmvisning

Det är advent och en vanlig förskola ser på ”bio” i lekhallen. Barn och vuxna ser filmen Snögubben, Raymond Briggs tecknade mästerverk från 1982. I en halvtimme följer drygt 30 barn från två avdelningar koncentrerat med i handlingen, utan dialog, ljudsatt med klassisk musik och klippt i lugn takt. Någon reagerar kanske på att huvudpersonen James’ mamma blir arg när han kastar en snöboll mot ett fönster, och får bekräftelse av en pedagog att det är ok att bli ledsen när man får skäll. Några blir ledsna över det sorgliga slutet när snögubben smälter, och möts av pedagogerna: Visst var det sorgligt, men James hade ju halsduken kvar som han fick under nattens äventyr.

Nu föreslår Gunilla Brodej i Expressen att filmvisning totalförbjuds på alla landets förskolor. Hon målar upp en idylliserad bild av förskolan som ett ställe dit barn kommer några timmar per dag och leker, skapar, går ut i skogen och lyssnar på högläsning. Förskolan ska tillhandahålla allt detta, men många barn är på förskolan 8-10 timmar, måndag till fredag. Tempot är högt och med stora barngrupper sker många intensiva kontakter. Att se på film i pedagogers närvaro är ett av många sätt att variera verksamheten och låta aktivitet växla med vila. Högläsning är ett annat, och det är underbart, men ofta har vi tyvärr så stora barngrupper att högläsning är svår att få till. Filmvisning som är pedagogiskt motiverad utesluter inte att barnen också leker. De hinner bådadera.

Det är inte bra att barn ser läskig film utan vuxenstöd, vare sig det sker på förskolan eller hemma. Barns växande hjärnor är beroende av närvarande, lyhörda vuxna som kan ta in och bekräfta barnens känslor samt sätta ord på dem. Det är inte förbud vi behöver, utan varma, kärleksfulla vuxna som aktivt deltar i barnens liv. På förskolan såväl som på andra arenor.

Marit Olanders

förskollärare och författare

Innan jag publicerade texten här erbjöd jag Expressen den, men de tackade nej.

Publicerat i media, se barnet | Lämna en kommentar

Demokrati på förskolenivå

”Förskolan vilar på demokratins grund.” Så lyder den allra första meningen i förskolans läroplan. Den senaste tiden har det varit både diskussion och förvirring kring grundläggande demokratiska värden. Dubbelmordet på Ikea i somras höjde krav på att publicera namn på gärningsmannen/männen, och det fanns misstankar om att media mörkade känsliga uppgifter, att de gick i maktens ledband. Det hela går tillbaka till den världsbild som bloggaren ”Julia Caesar” tydligen har ägnat sig åt att sprida, nämligen att samhället är några andra, något som vill den enskilde illa. Att andras behov går före de egna, på ett godtyckligt och orättvist sätt. Att man som privatperson är maktlös, utan inflytande och – utanför.

Jag kan förstå att man upplever ”samhället” så. Man kan lätt se det som att vi lever i en mobbningskultur där det gäller att se om sitt eget snarare än att samarbeta och hjälpas åt. Det kan vara en mycket hård värld för den som inte är hel och frisk och har god ekonomi. Men samarbetet finns ju också! Och då tänker jag på vad demokrati egentligen är. Jag tänker på att vi inom förskola och skola ska ”grundlägga och förankra de värden som vårt samhälle vilar på” som det står i förskolans läroplan.

En av de bästa förklaringarna på vad demokrati är tycker jag ges i barnprogrammet ”Från A till Ö” där Hedvig (Birgitta Andersson) frågar dåvarande statsministern Olof Palme vad demokrati är. Så här säger han ungefär:

Demokrati betyder folkstyre. Du och jag och alla andra ska ha rätt att vara med och bestämma – när det gäller att välja folk till riksdagen och kommunerna, men även på jobbet och i vardagslivet. För att det här ska fungera måste du ha rätt säga din mening och försöka övertyga andra om din mening, men också förstå och respektera att andra kan tycka olika. Djupast sett utgår det här från att vi alla har samma värde och samma rätt i samhället. Förstår du? (länk till Youtube)

Frågor om demokrati blir aktuella på olika sätt i förskolans vardag. Att det är viktiga frågor slås fast av styrdokumenten. Ändå kan jag uppleva att det saknas kunskap om vad demokrati egentligen innebär på djupet. Med mina dubbla yrkesidentiteter som journalist och förskollärare har jag fått frågor av kollegor om varför man inte sätter ut namn på gärningsmän direkt, men att man hittar dem på Flashback. Mitt svar var att det inte är medias sak att döma brottslingar och att demokrati innebär att man är oskyldig fram tills ens sak är prövad och avgjord i domstol. Eftersom alla människor har samma värde är det också oförenligt att ange en misstänkt gärningsmans nationalitet om det inte har med brottet att göra, precis som man inte anger gärningsmannens religion, sexuella läggning eller eventuella funktionshinder.

Många barn i förskolan är intresserade av poliser och tjuvar. Då är det viktigt att komma ihåg att poliser inte sätter folk i fängelse hur som helst (för i så fall kan ju vem som helst bli kastad i fängelse för vad som helst, något som också sker i diktaturer). Innan någon eventuellt blir dömd till fängelse äger en rättegång rum. Det är svårt att förstå, men en viktig del.

Viktigt på ett mer grundläggande sätt är att barn och elever uppfattar sig själva som medborgare med lika värde och samma rätt i samhället som alla andra, och tar med sig den uppfattningen upp i vuxenlivet. Att barn får känna att deras åsikter har ett värde och att de får känna sig inkluderade.

Själva konstruktionen av samhället, med förskolor i bostadsområdena, skilda i både rum och utförande från deras föräldrars arbetsplatser – och de gamlas arenor – underlättar inte för detta. Tanken finns inom Reggio Emilia-filosofin enligt vilken förskolan ska vara mitt i världen, och i ständig kontakt med omvärlden. De första Reggio Emilia-förskolorna startade också i samband med slutet av andra världskriget, med ett uttalat syfte att fostra demokratiska medborgare för att förhindra framtida krig. Det borde vara enklare om förskolorna fanns i närmare anslutning till de vuxnas värld.

Man får försöka göra så gott man kan under de förutsättningar den egna arbetsplatsen har. Här har jag utvecklat mina tankar om likheten mellan en förskoleavdelning och en tidningsredaktion.

På förskolorna handlar det om att göra barnen delaktiga, och ge dem inflytande anpassat efter ålder. Men också i den löpande verksamheten tänka på att bemöta barn respektfullt och lika. Att inte besvara frågan ”Varför?” med ”För att jag säger det!” eller ”Nu gör du som jag säger!” utan ge sig tid att motivera varför. Även om man inte tror att barnet förstår hela innebörden av det man säger kan det förstå att det är värt att resonera med.

I grund och botten handlar det om tillit. Tillit till barnen, och till medmänniskor. En tro på att vi människor i grund och botten är sociala, vill och kan förstå och samarbeta.

Publicerat i demokrati, se barnet | Lämna en kommentar

Därför behöver spädbarn en närvarande vuxen när de ska somna

”Den närmaste utvecklingszonen” är ett begrepp som myntades av den sovjetiske psykologen Vygotskij, som de flesta pedagoger är bekanta med. Det betyder att med en vuxens närvaro och stöd klarar ett barn mer än vad hen gör på egen hand. Den vuxne – förälder eller lärare – fungerar som stödstruktur. På engelska kallas det scaffolding, byggnadsställning. Så småningom klarar barnet vad det nu gäller på egen hand, utan stöd, och kan fortsätta att utveckla andra sidor med närvarande nära vuxnas stöd.

Termerna närmaste utvecklingszon och stödstruktur har jag som sagt hittills mest stött på inom pedagogiken. Men i den superintressanta boken Anknytning och samhörighet (Gleerups 2009) använder Susan Hart termerna om spädbarns neuropsykologiska utveckling. Omvårdnadspersonens uppgift är att ligga lite före, men inte för långt. Hart skriver:

”Även om människans hjärna är självorganiserande kan denna organisering bara äga rum i ett dyadiskt sammanhang, det vill säga genom en process som omfattar två nervsystem. Barnets omogna nervsystem har begränsad förmåga till självorganisation, bland annat på grund av att informationsbearbetning, motorisk kontroll och de sensoriska och associativa områdenas kapacitet inte är fullt utvecklade” (s 49).

Därför är det omöjligt för ett så litet barn som 4 månader, som inte ens kan omfatta att mamma och pappa finns även om de inte förnimmer dem med syn eller känsel, att att förstå att det är i säkerhet fast hen är ensam i rummet. Därför behöver vi alla under vår första tid pålitliga vuxna som hjälper oss att härbärgera och sätta ord på våra stora och svårbegripliga känslor. Och därför blir det så fel när BVC-sjuksköterskor med sin auktoritet ges utrymme i TV att oemotsagda få ge uttryck för föråldrade och potentiellt plågsamma omvårdnadssätt, som att låta spädbarn ligga ensamma och och ignorera deras uppvaknanden och längan efter närhet.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

8 saker jag älskar med föräldrarna

Såg att Metro hade listat saker som förskollärare tyckte om respektive inte (!) tyckte om med fäörädlrar. Men även den positiva listan hade en ganska uppfordrande ton. Förskollärarna älskade visst föräldrarna på vissa villkor, som att de visade att de intresserade sig för barnens vistelse där, att de berömde pedagogerna, att de kom ihåg att ringa om de blev sena och så vidare. Vände man på resonemangen blev det ganska uppenbart kritik mot när föräldrarna inte betedde sig som önskat. Intentionen var säkert god, men skribenten fastnade i vardagens små förtretligheter även om hon föröskte vända på dem.

Jag började själv fundera – vad älskar jag med föräldrarna?

Åtta punkter fick jag ihop, men de är ganska breda. Detta älskar jag med föräldrarna:

  • Att jag dagligen får träffa en mångfald olika människor i olika ålder och med olika erfarenheter.
  • Att jag får en inblick i så mångas arbeten, studier, pendlande och hemmaliv.
  • Att de alla är intressanta.
  • Att alla gör sitt bästa att få ihop livspusslet – vad det än innebär vad gäller scheman, extrakläder och ja ni vet.
  • Att de säger ifrån när de inte trivs med något.
  • Att de säger ifrån när deras barn inte trivs med något.
  • Att de säger ifrån när de tycker vi gör något bra.
  • Att jag får privilegiet att umgås med deras barn om dagarna.
  • Att vi strävar mot samma mål – att barnen ska uppleva en trygg, lärorik och rolig tillvaro!

(Och ja det är jättebra att man ringer oss när man är sen, så att varken vi eller barnet behöver oroa sig. Och att vi har en öppen dialog åt båda håll. Men det har egentligen inget att göra med att älska föräldrarna menar jag.)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Eh, tack för legitimationen, Skolverket …

I går låg äntligen min legitimation som förskollärare i e-postens inkorg.

Jag tog examen för ganska prick två år sedan, började jobba som förskollärare i april samma år (efter att ha promotat min förra bok dessemellan) och började då mitt introduktionsår. I april 2014 var introduktionsåret fullgjort och handlingarna skickades in till Skolverket med ansökan om legitimation. Ganska snart kom ett inbetalningskort på 1500 kronor, som betalades i månadsskiftet april-maj. Sedan dess har jag väntat. Nio månader. Så igår var det den stora dagen, när legitimationen kom. Jag var förberedd, jag hade sett kurskamraters legitimationer. Men det var ändå ett antiklimax att få min egen.

Pdf-filen är en A4 stor, den har en ram i Skolverkets färger, limegrönt och lila, det står ordet ”Förskollärarlegitimation” i Times eller liknande typsnitt och det står mitt namn i Helvetica eller liknande. Och så Skolverkets logga, mitt personnummer, och en datering. Finns det någon tanke med utformningen verkar den ha varit att det ska vara så slätstruket och oansenligt som bara möjligt. Jag tycker det är så synd.

Förskollärare, och lärare i skolan överhuvud taget, är inga högstatusyrken. För många förskollärare är legitimationen ett betydelsefullt erkännande. I läroplanen för förskolan står noga angivet i punkter vad förskollärare har ansvar för, bland annat att barnen stimuleras i utvecklingen av olika kunskaper och färdigheter, att föräldrarna är delaktiga samt att verksamheten fortlöpande dokumenteras, följs upp och analyseras. ”Vi är inte bara här för att passa barn!” har jag hört pedagoger inom förskolan säga många gånger, en uppfattning om förskolans verksamhet som tillskrivs politiker och även föräldrar ibland. Jag tolkar det som ett uttryck för att de upplever att förskolans verksamhet och deras eget yrkeskunnande nedvärderas.

Förskollärarlegitimationen är på så sätt en bekräftelse på att förskollärare gör ett viktigt jobb med människor under deras mest expansiva och formbara tid i livet. Därför är det så trist att legitimationen ser så oerhört tråkig ut, och levereras på ett så tråkigt sätt. Ingen har skrivit under den. Den grafiska formen är enklast tänkbara. Den är inte ens på vanligt kopieringspapper, långt mindre vattenstämplat eller försett med sigill. Det är en datorfil med mitt namn och personnummer men fantastiskt lätt att förfalska om någon skulle vilja.

Innan jag blev förskollärare var jag journalist. Då hade jag också legitimation, i form av ett riktigt ID som det stod PRESS på. Jag använde det enstaka gånger för att legitimera mig på evenemang jag var press-ackrediterad på. Det var en legitimation som hade en funktion.

Jämfört med mitt press-ID är min förskollärarlegitimation inte ett dugg mer än absolut nödvändigt. Om nu syftet var att höja yrkets status och förskolans verksamhet så kunde väl också Skolverket ha ansträngt sig något lite och gjort en legitimation som återspeglar detta.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Varför flickor med utbildning är så farliga

Grattis Malala Yousufzai som tillsammans med Kailash Satyarthi till Nobels fredspris!

Malala blev känd när hon för BBC:s räkning och under pseudonym bloggade om livet som skolflicka i Swatdalen, som då kontrollerades av talibaner. På bloggen skrev hon mest om vardagligheter. När pakistanska armén återtog Swatdalen blev det känt att det var Malala som var bloggaren och hon blev offentlig. Hon sköts i huvudet när hon var på väg hem med skolbussen den 9 oktober 2012. Hon kom att bli en symbol för mildhet och mod i mötet med brutalitet. Allt detta berättar Ola Larsmo och Brian Palmer i boken 101 historiska hjältar.

Varför är flickor som går i skolan så farliga?

Därför att det inte finns något större hot mot extremisternas verksamhet. ”Det största hotet mot extremister är inte drönare som avfyrar missiler, utan flickor som läser böcker”, skrev Nicholas Kristof, kolumnist i The New York Times i våras. Och omvänt: Vill du dra ett land i smutsen så håll dess döttrar bakbundna.

Varför är flickors utbildning ett så viktigt ämne? Jo, skriver Kristof, först och främst för att det ändrar demografin. Det finns en stark korrelation mellan instabilitet och stora kullar ungdomar. Där det finns gott om arbetslösa män i åldern 15-24 år finns det också oro och ju större andel unga, desto mer ökar risken för inbördeskrig. Stora ungdomskullar verkar spela extremisterna rakt i händerna. Här gror desperationen, här kan man hitta kanonmat och självmordsbombare. Och när och var föds det stora barnkullar? Där kvinnor saknar utbildning.

Om en pojke får gå i skola kommer han att få färre barn, men effekten är liten. Om en flicka får gå i skola kommer hon att få en signifikant mindre familj. En studie från Nigeria visade att för varje år en flicka gick i grundskola fick hon 0,26 färre barn.

Vidare, argumenterar Kristof, blir tillgången på arbetskraft mycket större om också flickor får utbildning. Den ekonomiska boomen i Asien byggdes på att flickor fick utbildning och flytta till städerna.

Goda exempel på länder som har gett flickor tillträde till skolor är Oman och Bangladesh, som i dag är mycket mer stabila än de var på 1960- respektive 70-talet innan reformerna med flickor i skola kom igång. De är också mycket mer stabila än andra länder i samma region. I Yemen nekas flickor utbildning och det är vanligt att flickor gifts bort unga, och i och Pakistan, som ju Bangladesh tidigare var en fattig och eftersatt del av, brer extremistgrupper ut sig.

Det finns dock exempel på länder där flickor får utbildning men ändå hålls tillbaka. Iran och Saudiarabien hör hit.

Att låta flickor gå i skola är ändå en sak som är relativt enkel att genomföra, jämfört med att upprätthålla stabilitet med militära medel. Därför blir Malalas kamp så viktig.

Situationen här i Sverige kan förstås inte jämföras med den i de andra länderna som har nämnts här. Men också här är det viktigt att utbildning prioriteras, att skolväsendet värdesätts hela vägen. Så att barn och unga får uppleva sitt eget värde och kontroll över sina liv.

Marit Olanders

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om långa lämningar och korta

I ett blogginlägg luftar ”Familjeterapeuten” sin frustration över föräldrar som tvekar vid lämningar till bland annat förskola. Hen beskriver att föräldrar tvekar att gå, själva blir ledsna och vänder om och går tillbaka till sitt barn när de väl har börjat gå. Budskapet till föräldrar är att de ska låtsas vara glada och positiva vid lämningen, även om de inte är det, gå därifrån och låta personalen avleda barnet.

Familjeterapeutens åsikter är inte ovanliga. Hen menar att det är viktigt att som förälder visa sig positiv till förskolan, att det inte ska leda till belöning att vara där (för då är den ju något negativt), att ignorera barnets gråt och protester och lita på att personalen snart avleder barnet.

Det här framstår som samma tänkande som ligger till grund för sömnmetoder. Genom att visa sig oberörda ska föräldrarna signalera att det här är okej, det här är ingen fara och då ska barnet förstå det och foga sig. Jag tror inte det fungerar så. Ett barn som inte vill somna i egen säng ensmat i ett rum blir inte övertygad av att föräldern är trosviss – vare sig det är tillkämpat eller äkta. Nyligen kom nyheten att när barn som till slut tystnar och somnar vid sömnmetoder fortsätter de ändå att ha höga halter av stresshormon.
Tänk om det är likadant med barn som stretar emot vid lämningar?

Hur ser en ledsam lämning ut från barnets perspektiv? Familjeterapeuten uppmanar föräldrar – alla föräldrar! -att vara lojala med pedagogerna. Om pedagogerna säger att barnet har det bra under dagarna så är det så. Men det är ju inte säkert. Pedagoger hinner inte att se allt, trots de bästa intentioner. Barnet kanske inte har känt förtroende för att uttrycka att något är fel – eller helt enkelt saknar förmåga att göra det.

Ledsamma lämningar kan också vara ett uttryck för att man längtar efter mer tid tillsammans med föräldern. Har man möjlighet, om man är föräldraledig eller kan ha med sitt barn på jobbet, så behöver det inte vara fel att ta med barnet igen och komma igen en annan dag. Fungerar det bra på förskolan kommer det inte att betyda att barnet aldrig någonsin mer vill gå dit igen.

Om man inte kan låta barnet ta ledigt från förskolan – och det kan man ju ofta inte – hur ska man då göra? Vi vet att det är bra att ta barns känslor på allvar, acceptera dem och respektera dem. Det gäller i lämningssituationer också. Petra Krantz Lindgren har berättat om hur hennes barn var ledset vid lämningarna i ett helt år. Det som ledde till att hon slutade vara ledsen vid lämningarna var att de vuxna till slut började lyssna på henne, barnet, hur hon ville ha det. När hon fick sina känslor tagna på allvar. Petra Krantz Lingren skriver att när dottern ”fick respekt för sin saknad och sin sorg då kunde hon också komma i kontakt med alla sina andra känslor. Men så länge vi, både jag och hennes pedagoger, inte lämnade henne ifred med sin känsla så kunde hon inte heller bli färdig med den.

När de vuxna slutade vifta bort barnets känslor, och när hennes mamma slutade spela glad fast hon inte var det, först då kunde dottern komma vidare.
Familjeterapeuten frågar retoriskt: ”Om föräldrarna också börjar gråta eller faller samman – vem ska barnet känna trygghet med då?” Men det finns mellanlägen mellan att försöka se glad ut fast man inte är det och att släppa kontrollen helt och gråta obehärskat. Man kan säga som det är till sitt barn: Jag skulle också helst vilja vara tillsammans med dig, och jag är ledsen för att vi inte kan det, men idag går det bara inte.” Då har man fortfarande situationen under kontroll samtidigt som man accepterar barnets känslor.

Jag vill också ta upp detta att det finns personal som tänker ”Jamen gåååå nuuuu dååå”- för det gör det. Jag tror inte nödvändigtvis att barnet blir osäkert av förälderns osäkerhet, som Familjeterapeuten vill göra gällande. Och som jag redan har skrivit tror jag inte lösningen är att stänga av sina egna och sitt barns känslor. Familjeterapeuten skriver flera gånger att föräldrarna ska känna tillit till pedagogerna och förmedla det till barnet. Kan ”gååååå nuuuuu dåååå”-känslan handla om att pedagogerna inte känner att de har föräldrarnas förtroende att hantera situationen? Att de känner sig uppbundna till ett barn fast andra arbetsuppgifter pockar på? I så fall anser jag att man kan överväga att göra det andra en stund och inte bara stå tyst bredvid föräldern och barnet och med sin närvaro stressa upp situationen. Tänker man ”gåååå nuuuu dåååå” så känner antagligen både föräldern och barnet av det. Bättre då att vända ryggen till och syssla med annat ett tag, och så förbereda sig på att barnet ändå behöver ens stunds närhet för att få vara ledset när föräldern går.

Jag har sett långdragna avsked som har slutat lyckligt, med ett glatt vinkande barn.

Slutligen vill jag ifrågasätta att barn som går på förskolan kan hantera ilska och sorg på egen hand, som Familjeterapeuten tvärsäkert påstår. Jag är inte lika säker. Jag jobbar för närvarande i en grupp ettåringar och när man är så ung behöver man definitivt en vuxen som härbärgerar ens stora, svåra känslor. Var gränsen går för att man klarar att hantera ilska och sorg själv vet jag inte, det är väl en fråga för psykologer, men fortfarande upp i vuxen ålder är det ju skönt att bli tagen på allvar, att någon lyssnar och kanske håller om en medan man är ledsen. Och i mitt jobb på förskollärare vill jag absolut att barnen jag har hand om ska kunna vända sig till mig, och att jag är tillgänglig för dem, när de är ledsna. Oavsett anledning.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Vi vuxna saknar också barnen

Semestern är slut, och en ny termin börjar. För mig och för många arbetskamrater inom förskolan innebär det att vi hamnar i nya barngrupper. Min förra barngrupp finns kvar intakt längre ner i korridoren, så jag kan ofta hälsa på dem. Varje gång jag ska gå till skrivaren går jag förbi deras lokaler och återseendet blir lika glatt varje gång.

Barnen saknar förstås mig och vi har många gånger pratat om att ”efter sommaren ska ni flytta till en annan avdelning och då ska jag inte följa med utan NN kommer till er i stället”. NN jobbade i barngruppen innan jag kom, åtminstone de äldsta minns henne och längtar efter henne. Men det blev för abstrakt, de kunde inte riktigt föreställa sig vad det jag sa egentligen innebar. När kommer Marit? frågade de. Saknaden efter mig finns där, såklart.

Men jag saknar också ”mina” barn.

Jag sa det till en arbetskamrat, som också hade en ny grupp. Hon är mycket mer erfaren och lämnade verkligen inte sin första grupp, som jag.

– Och det tror du bara det är du som gör? sa hon.

Det var då jag insåg att det är så här det kommer att vara. Även om vi är professionella och inte alls är så nära känslomässigt engagerade i barnen som deras föräldrar exempelvis, så finns känslorna där också. För annars skulle vi inte kunna göra vårt jobb. Vi skulle inte kunna vara känslomässigt närvarande och glädjas med de barn som gläds och dela och bära sorgen med det barn som är ledset, om vi inte är känslomässigt närvarande. Och där någonstans färgas den professionella distansen också av känslor.

Känslorna hjälper oss, bär oss i jobbet. När vi planerar dagarna gör vi det också med känslor, och tänker både före och efter på hur de olika barnen har reagerat känslomässigt. Var det roligt? Var det en bra sak? Vem fick vi inte med oss? När vi gör brandövningar letar vi efter ”våra” barn och håller ihop ”våra” grupper inte bara med intellektet utan också med känslorna. Vi går till jobbet och längtar efter att få vara med våra barn. Och vi saknar dem när de börjar skolan eller i en annan grupp. Det är så det är bara.

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar