Lika som bär: Peer Gynt och Bastian Balthasar Bux

Häromdagen såg jag Skillinge Teaters fina uppsättning av Peer Gynt, skriven av Henrik Ibsen för jämt 150 år sedan. Jag har sett Peer Gynt en gång tidigare, hösten 1984 (om jag nu minns rätt) på dåvarande Malmö Stadsteaters stora scen, nuvarande Malmö Opera. Då, 1984, gick jag i gymnasiet, humanistisk linje. Alla i klassen var intresserade av litteratur och vi hade en besjälad lärare som tog oss på en enastående litterär resa under de tre åren. Vi fick köpa teaterbiljetter via skolan vardagskvällar för några tior. Jag såg flera av Malmö Stadsteaters uppsättningar de åren, och det har jag helt och hållet skolan och dess eldsjäl till teaterombud att tacka för.

En av dessa föreställningar var alltså Peer Gynt, med Göran Stangertz i titelrollen. Jag kan inte påstå att jag minns hela uppsättningen, men jag minns storyn och fragment av scenografin och skådespeleriet (scenen där Peer skalar en lök bland annat förstås) – och av det som sades på svensklektionerna före och efter att vi hade sett den.

Om jag minns rätt såg jag den alltså ganska sent hösten 1984, den svartaste perioden i mitt liv. Ännu senare hösten 1984 läste jag för första gången Den oändliga historien av Michael Ende, en bok som  skakade om mig i grunden. Då såg jag inte likheterna mellan dem. Det gjorde jag emellertid direkt jag återsåg Peer Gynt i Skillinge. Håll tillgodo, men OBS! innehåller spoilers:

  • Både Peer och Bastian är ”misslyckade över hela linjen” (som herr Koreander säger om Bastian). De är mobbade, utstötta och illa omtyckta. De har en enda sak som de är riktigt bra på: Att dikta och berätta. (Det gjorde också att jag identifierade mig ganska mycket med Bastian, om än inte med Peer.)
  • Både Peer och Bastian har mist en förälder, och båda har ett ambivalent förhållande till sin respektive kvarvarande förälder. (Viss igenkänning även här.)
  • Båda lämnar sin trista vardagstillvaro när det bränner till – Bastian flyr från sina mobbare och Peer bannlyses efter att han har rövat bort den risk bonddottern Ingrid, som just skulle giftas bort med en annan. De kommer då till en övernaturlig värld med sagoväsen av olika slag sopa de med slughet och förslagenhet vinner över.
  • Bägge får med sig en bedrägligt enkel devis – Var dig själv! (Peer) respektive Gör vad du vill! (Bastian). Bägge tror att de har förstått vad den betyder, och låter sina (ganska illa tilltygade) egon få fritt spelrum att blåsas upp.
  • Bägge är i grunden västerlänningar – Peer är norrman och Bastian antagligen tysk – men bägge bär vid något tillfälle österländska kläder och turban.
  • Bägge verken behandlar frågan om vad som är en neslig lögn och vad som är en god berättelse.
  • Bägge verken behandlar frågor om egocentrism och altruism samt svek och lojalitet.
  • Både Peer och Bastian tycker om att omge sig med personer som de kan skryta för och (försöka) imponera på – Peer de internationella herrarna han träffar i Marocko och Bastian fyra ridande hjältar och ett växande följe.
  • Bägge vill bli kejsare och när de väl står inför att bli det är det en vändpunkt i berättelsen och allt är förlorat. Bastian hamnar i De gamla kejsarnas stad och Peer blir kejsare över självet.
  • Både Peer och Bastian har varsin kär vän (Bastian har noga räknat två) som de sviker, men som förblir lojala, och det är denna lojalitet, denna villkorslösa godhet, som räddar dem bägge. Peer räddas av Solveig, som han bedrar och sedan lämnar, och Bastian av Atreju och draken Fuchur. Han drar sitt svärd mot dess vilja och attackerar Atreju och beseglar då sitt svek och vägen mot sin egen undergång.
  • Både Peer och Bastian hotas i själva sin existens, Peer av knappstöparen som viill stöpa om honom till något bättre och Bastian som i sin fåfänga har ödslat bort nästan alla minnen av sig själv och sin värld och håller på att fastna i fantasin.
  • Peer räddas av Solveig. Han säger (i originalet på danska): ”Hvor var jeg, som mig selv, som den hele, den sande?” Och Solveig svarar: ”I min tro, i mit håb og i min kærlighed.” När Bastian inget längre minns, vilket är villkoret för att han ska få tillgång till Livets vatten som kan ta honom tillbaka till hans egen värld, svarar Atreju i hans ställe: ”Men jag har bevarat allt för hans räkning / … / allt han har berättat för mig om sig själv och sin värld.”. När vattnet villl veta med vilket rätt Atreju gör det, svarar han enkelt: ”För att jag är hans vän”.

 

Det var väldigt kul att komma på alla dessa likheter, och jag sänder ännu en gång, vilken i ordningen vet jag inte, en tacksamhetens tanke till min svensklärare på gymnasiet som gav mig en så stabil grund att stå på, en grund som kallas bildning. Det är ett ämne ism jag hoppas återkomma till snart.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s