Till den oförställda upptäckarglädjens lov

När man tillbringar dagarna tillsammans med små barn får man oundvikligen del av deras upptäckarglädje. ”VA! Känner du en flicka som är sex år och ska börja förskoleklass precis som vi?” ”Titta, där är ett frö som kan växa upp och bli ett TRÄD!” ”Vi har likadana tröjor idag!” Denna smittande entusiasm, denna oförställda upptäckarglädje, är något av det som är mest givande med att jobba med små barn.

Hos äldre barn och vuxna står däremot inte oförställd upptäckarglädje högt i kurs. Här gäller det att vara blasé och världsvan. Vem kan bli förundrad över ett bokollon och uppväxande bokar när man känner till redwood? Vem kan blir förundrad över att två jämnåriga har likadana tröjor när man vet i vilka jätteupplagor butikskedjornas plagg säljs? Nog har Sveriges sydligaste udde ett litet löjes skimmer över sig, när det går lätt att ta sig till Godahoppsudden?

Jag har själv väldigt lätt för oförställd upptäckarglädje. Den har varit genant många gånger, på lektioner i skola på olika nivåer när jag har blivit förtjust något jag har insett och de andra i klassen, och ofta även läraren, bara har stönat ner i sina skämskuddar. Och jag har kommit av mig och lovat mig att hålla tyst nästa gång, att inte lägga märke till allt och inte bli så förbaskat upphetsad övett det. Men den har också varit till hjälp många gånger, kan jag inse nu. I skolan och i min tidigare yrkesroll som reporter på lokaltidning, där det gällde att vara lika storögt intresserad av kaninhoppning som trubadurbesök på äldreboende, cirkusbesök och avloppsrening. Nu när jag är förskollärare kan jag åter ge min upptäckarglädje fritt spelrum.

Det är således sällan man ser oförställd upptäckarglädje hos vuxna, åtminstone utanför pedagogiska sammanhang med yngre barn. Eftersom man ska vara cool. Världsvan. Inte låtsas bli imponerad. Inte tror att man är något. Inte låta någon eller något  annat tro att vederbörande är något. Därför blev jag så glad igår när jag cyklade i mina hemtrakter på den skånska sydkusten och ser en motorcyklist ta en selfie med vägskylten SMYGEHUK SVERIGES SYDLIGASTE UDDE som bakgrund. Han hade fått av sig hjälmen och förutom att jag cyklade förbi på cykelvägen var han alldeles ensam. Kanske var det därför han kunde låta sitt oförställt glada leende blomma ut. Ett leende som gjorde honom vacker och fick honom att påminna om den lilla pojke han en gång var, som säkert förundrades över saker han då såg för första gången.

Och jag vill säga till honom, men gör det inte: Fortsätt så. Fortsätt att vara förundrad, fortsätt att vara stolt och glad över att du kör motorcykel till Smygehuk från Treriksröset eller från Svedala eller var du än kommer ifrån. Fortsätt att se på världen som om den var alldeles ny för dina ögon. Sträva inte efter coolhet som stänger dina ögon och gör dina sinnen trubbiga. Älska och lev. Och ha en himla fin semester.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s