Eh, tack för legitimationen, Skolverket …

I går låg äntligen min legitimation som förskollärare i e-postens inkorg.

Jag tog examen för ganska prick två år sedan, började jobba som förskollärare i april samma år (efter att ha promotat min förra bok dessemellan) och började då mitt introduktionsår. I april 2014 var introduktionsåret fullgjort och handlingarna skickades in till Skolverket med ansökan om legitimation. Ganska snart kom ett inbetalningskort på 1500 kronor, som betalades i månadsskiftet april-maj. Sedan dess har jag väntat. Nio månader. Så igår var det den stora dagen, när legitimationen kom. Jag var förberedd, jag hade sett kurskamraters legitimationer. Men det var ändå ett antiklimax att få min egen.

Pdf-filen är en A4 stor, den har en ram i Skolverkets färger, limegrönt och lila, det står ordet ”Förskollärarlegitimation” i Times eller liknande typsnitt och det står mitt namn i Helvetica eller liknande. Och så Skolverkets logga, mitt personnummer, och en datering. Finns det någon tanke med utformningen verkar den ha varit att det ska vara så slätstruket och oansenligt som bara möjligt. Jag tycker det är så synd.

Förskollärare, och lärare i skolan överhuvud taget, är inga högstatusyrken. För många förskollärare är legitimationen ett betydelsefullt erkännande. I läroplanen för förskolan står noga angivet i punkter vad förskollärare har ansvar för, bland annat att barnen stimuleras i utvecklingen av olika kunskaper och färdigheter, att föräldrarna är delaktiga samt att verksamheten fortlöpande dokumenteras, följs upp och analyseras. ”Vi är inte bara här för att passa barn!” har jag hört pedagoger inom förskolan säga många gånger, en uppfattning om förskolans verksamhet som tillskrivs politiker och även föräldrar ibland. Jag tolkar det som ett uttryck för att de upplever att förskolans verksamhet och deras eget yrkeskunnande nedvärderas.

Förskollärarlegitimationen är på så sätt en bekräftelse på att förskollärare gör ett viktigt jobb med människor under deras mest expansiva och formbara tid i livet. Därför är det så trist att legitimationen ser så oerhört tråkig ut, och levereras på ett så tråkigt sätt. Ingen har skrivit under den. Den grafiska formen är enklast tänkbara. Den är inte ens på vanligt kopieringspapper, långt mindre vattenstämplat eller försett med sigill. Det är en datorfil med mitt namn och personnummer men fantastiskt lätt att förfalska om någon skulle vilja.

Innan jag blev förskollärare var jag journalist. Då hade jag också legitimation, i form av ett riktigt ID som det stod PRESS på. Jag använde det enstaka gånger för att legitimera mig på evenemang jag var press-ackrediterad på. Det var en legitimation som hade en funktion.

Jämfört med mitt press-ID är min förskollärarlegitimation inte ett dugg mer än absolut nödvändigt. Om nu syftet var att höja yrkets status och förskolans verksamhet så kunde väl också Skolverket ha ansträngt sig något lite och gjort en legitimation som återspeglar detta.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Eh, tack för legitimationen, Skolverket …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s