Om långa lämningar och korta

I ett blogginlägg luftar ”Familjeterapeuten” sin frustration över föräldrar som tvekar vid lämningar till bland annat förskola. Hen beskriver att föräldrar tvekar att gå, själva blir ledsna och vänder om och går tillbaka till sitt barn när de väl har börjat gå. Budskapet till föräldrar är att de ska låtsas vara glada och positiva vid lämningen, även om de inte är det, gå därifrån och låta personalen avleda barnet.

Familjeterapeutens åsikter är inte ovanliga. Hen menar att det är viktigt att som förälder visa sig positiv till förskolan, att det inte ska leda till belöning att vara där (för då är den ju något negativt), att ignorera barnets gråt och protester och lita på att personalen snart avleder barnet.

Det här framstår som samma tänkande som ligger till grund för sömnmetoder. Genom att visa sig oberörda ska föräldrarna signalera att det här är okej, det här är ingen fara och då ska barnet förstå det och foga sig. Jag tror inte det fungerar så. Ett barn som inte vill somna i egen säng ensmat i ett rum blir inte övertygad av att föräldern är trosviss – vare sig det är tillkämpat eller äkta. Nyligen kom nyheten att när barn som till slut tystnar och somnar vid sömnmetoder fortsätter de ändå att ha höga halter av stresshormon.
Tänk om det är likadant med barn som stretar emot vid lämningar?

Hur ser en ledsam lämning ut från barnets perspektiv? Familjeterapeuten uppmanar föräldrar – alla föräldrar! -att vara lojala med pedagogerna. Om pedagogerna säger att barnet har det bra under dagarna så är det så. Men det är ju inte säkert. Pedagoger hinner inte att se allt, trots de bästa intentioner. Barnet kanske inte har känt förtroende för att uttrycka att något är fel – eller helt enkelt saknar förmåga att göra det.

Ledsamma lämningar kan också vara ett uttryck för att man längtar efter mer tid tillsammans med föräldern. Har man möjlighet, om man är föräldraledig eller kan ha med sitt barn på jobbet, så behöver det inte vara fel att ta med barnet igen och komma igen en annan dag. Fungerar det bra på förskolan kommer det inte att betyda att barnet aldrig någonsin mer vill gå dit igen.

Om man inte kan låta barnet ta ledigt från förskolan – och det kan man ju ofta inte – hur ska man då göra? Vi vet att det är bra att ta barns känslor på allvar, acceptera dem och respektera dem. Det gäller i lämningssituationer också. Petra Krantz Lindgren har berättat om hur hennes barn var ledset vid lämningarna i ett helt år. Det som ledde till att hon slutade vara ledsen vid lämningarna var att de vuxna till slut började lyssna på henne, barnet, hur hon ville ha det. När hon fick sina känslor tagna på allvar. Petra Krantz Lingren skriver att när dottern ”fick respekt för sin saknad och sin sorg då kunde hon också komma i kontakt med alla sina andra känslor. Men så länge vi, både jag och hennes pedagoger, inte lämnade henne ifred med sin känsla så kunde hon inte heller bli färdig med den.

När de vuxna slutade vifta bort barnets känslor, och när hennes mamma slutade spela glad fast hon inte var det, först då kunde dottern komma vidare.
Familjeterapeuten frågar retoriskt: ”Om föräldrarna också börjar gråta eller faller samman – vem ska barnet känna trygghet med då?” Men det finns mellanlägen mellan att försöka se glad ut fast man inte är det och att släppa kontrollen helt och gråta obehärskat. Man kan säga som det är till sitt barn: Jag skulle också helst vilja vara tillsammans med dig, och jag är ledsen för att vi inte kan det, men idag går det bara inte.” Då har man fortfarande situationen under kontroll samtidigt som man accepterar barnets känslor.

Jag vill också ta upp detta att det finns personal som tänker ”Jamen gåååå nuuuu dååå”- för det gör det. Jag tror inte nödvändigtvis att barnet blir osäkert av förälderns osäkerhet, som Familjeterapeuten vill göra gällande. Och som jag redan har skrivit tror jag inte lösningen är att stänga av sina egna och sitt barns känslor. Familjeterapeuten skriver flera gånger att föräldrarna ska känna tillit till pedagogerna och förmedla det till barnet. Kan ”gååååå nuuuuu dåååå”-känslan handla om att pedagogerna inte känner att de har föräldrarnas förtroende att hantera situationen? Att de känner sig uppbundna till ett barn fast andra arbetsuppgifter pockar på? I så fall anser jag att man kan överväga att göra det andra en stund och inte bara stå tyst bredvid föräldern och barnet och med sin närvaro stressa upp situationen. Tänker man ”gåååå nuuuu dåååå” så känner antagligen både föräldern och barnet av det. Bättre då att vända ryggen till och syssla med annat ett tag, och så förbereda sig på att barnet ändå behöver ens stunds närhet för att få vara ledset när föräldern går.

Jag har sett långdragna avsked som har slutat lyckligt, med ett glatt vinkande barn.

Slutligen vill jag ifrågasätta att barn som går på förskolan kan hantera ilska och sorg på egen hand, som Familjeterapeuten tvärsäkert påstår. Jag är inte lika säker. Jag jobbar för närvarande i en grupp ettåringar och när man är så ung behöver man definitivt en vuxen som härbärgerar ens stora, svåra känslor. Var gränsen går för att man klarar att hantera ilska och sorg själv vet jag inte, det är väl en fråga för psykologer, men fortfarande upp i vuxen ålder är det ju skönt att bli tagen på allvar, att någon lyssnar och kanske håller om en medan man är ledsen. Och i mitt jobb på förskollärare vill jag absolut att barnen jag har hand om ska kunna vända sig till mig, och att jag är tillgänglig för dem, när de är ledsna. Oavsett anledning.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om långa lämningar och korta

  1. Emma Nygren skriver:

    Kloka ord, jag tror du har helt rätt!

  2. Amiechan skriver:

    Bra skrivet! Och jag uppskattade Petra Krantz-Lindgrens inlägg när det kom. Nu minns jag det inte exakt längre. Men andemeningen, den har jag tagit till mig! Inte förminska någons känslor, inte barns heller, för de är också människor. Alla tycker att det är självklart att barn är människor, men så handlar de inte så ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s