Vi vuxna saknar också barnen

Semestern är slut, och en ny termin börjar. För mig och för många arbetskamrater inom förskolan innebär det att vi hamnar i nya barngrupper. Min förra barngrupp finns kvar intakt längre ner i korridoren, så jag kan ofta hälsa på dem. Varje gång jag ska gå till skrivaren går jag förbi deras lokaler och återseendet blir lika glatt varje gång.

Barnen saknar förstås mig och vi har många gånger pratat om att ”efter sommaren ska ni flytta till en annan avdelning och då ska jag inte följa med utan NN kommer till er i stället”. NN jobbade i barngruppen innan jag kom, åtminstone de äldsta minns henne och längtar efter henne. Men det blev för abstrakt, de kunde inte riktigt föreställa sig vad det jag sa egentligen innebar. När kommer Marit? frågade de. Saknaden efter mig finns där, såklart.

Men jag saknar också ”mina” barn.

Jag sa det till en arbetskamrat, som också hade en ny grupp. Hon är mycket mer erfaren och lämnade verkligen inte sin första grupp, som jag.

– Och det tror du bara det är du som gör? sa hon.

Det var då jag insåg att det är så här det kommer att vara. Även om vi är professionella och inte alls är så nära känslomässigt engagerade i barnen som deras föräldrar exempelvis, så finns känslorna där också. För annars skulle vi inte kunna göra vårt jobb. Vi skulle inte kunna vara känslomässigt närvarande och glädjas med de barn som gläds och dela och bära sorgen med det barn som är ledset, om vi inte är känslomässigt närvarande. Och där någonstans färgas den professionella distansen också av känslor.

Känslorna hjälper oss, bär oss i jobbet. När vi planerar dagarna gör vi det också med känslor, och tänker både före och efter på hur de olika barnen har reagerat känslomässigt. Var det roligt? Var det en bra sak? Vem fick vi inte med oss? När vi gör brandövningar letar vi efter ”våra” barn och håller ihop ”våra” grupper inte bara med intellektet utan också med känslorna. Vi går till jobbet och längtar efter att få vara med våra barn. Och vi saknar dem när de börjar skolan eller i en annan grupp. Det är så det är bara.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s