Skrivlust i förskola och skola

Det började med att barnen på förskoleavdelningen med barn på 2-4 år där jag jobbar lade ut böcker från bokbussen på golvet i en lek. Det var en rolig lek, och en sådan lek som omfattar lärande, sådant som vi i förskolan gillar och fotograferar och lägger ut på barnens lärloggar. Men samtidigt tyckte jag synd om de redan illa medfarna böckerna från bokbussen och ville ge dem ett alternativ.

– Kan ni inte göra egna böcker och lägga ut dem på golvet i stället?

Gruppen gjorde en helomvändning. Jag häftade ihop böcker på löpande band, två vikta ark ritpapper, mitt emellan A4 och A5 blev åtta sidor bok. De började rita i böckerna. Vad vill ni berätta? undrade jag. En efter en förstod de hur jag menade. Många av dem behärskar att skriva sitt namn, men de hade nog inte riktigt insett hur kopplingen mellan en muntligt berättad berättelse och skriven text. Nu berättade de för mig, jag skrev ner deras berättelser i deras böcker, och sedan gick de till den andra pedagogen för att hon skulle läsa vad de hade författat.

Jag tror att där och då fick fenomenet skrivande en ny dimension för dem. Att de kan förmedla tankar och upplevelser, som det står i läroplanen, med hjälp av skrift. Att någon annan sedan kan ta del av deras budskap via texten, utan att ha hört berättelsen tidigare.

Jag är själv en skrivande person. Jag skriver mycket, och har alltid gjort, allt från styrelseprotokoll och matrecept över tusentals tidningsartiklar till dikter och en faktabok. Just nu läser jag Stephen Kings bok On Writing – A Memoir of the Craft (på svenska: Att skriva – en hantverkares memoarer). Den handlar om just skrivhantverket, och innehåller handfasta tips om allt från grammatik (”undvik passiv verbform och adverb”) till hur man hittar något att skriva om. Han skriver om hur viktigt det är att skrivandet är lustfyllt och sker med lätt hand – inte så att man ska sitta och rulla tummarna och vänta på Inspirationen, men ändå att man har kul när man skriver. Jag tänker på hur barn närmar sig en uppgift – på kul, på lek, även om det är ytterst seriöst – barn har en förmåga att göra saker med lätt hand och låta vägen bli väl så viktig som målet.

Kanske ännu mer betoning lägger Stephen King på hur viktigt det är att man är ärlig. Att man berättar om det man har erfarenhet av och att man beskriver skeenden, personer, miljöer och dialog så som de gestaltar sig för en. Ofta är det första ordvalet och den första idén de bästa, skriver han. Fyraåringarna som skrev böcker med mig nu i veckan tvekade aldrig på ordvalet. En del kom på sina bokideer bums, för någon krävdes det lite funderande. När ett barn gjorde en sångbok hakade fler barn på den idén, men sångerna i böckerna, som de skapade i direkt anslutning, var helt olika.

Jag fascinerades av den iver och självklarhet som barnen gick in i bokskapandet med. En del skrev bokstäver, en skrev ”sicksackmönster” (jag skulle kanske kalla det för ”lekskrivstil”) och andra dikterade berättelser som jag transkriberade. Jag tänkte på hur långt detta skrivande var från det vi ofta annars gör i förskolan; lyssnar på ljud och rim, formar bokstäver, klappar stavelser och tittar på ordbilder. I stället för att börja med språkets och kommunicerandes minsta beståndsdelar – fonemen och bokstäverna, började vi i andra änden, med att förmedla budskap, berättade och sjungna. Med kommunikationen. Med det vi använder språket till.

Jag har skrivit om detta tidigare här på bloggen – om hur viktigt det är att fokusera skrivandet på själva syftet med skrivande, nämligen att överföra ett budskap. Att det skrivna har en mottagare. Först då blir det kommunikation. först då blir det meningsfullt. Stephen King kallar det för telepati. Utan att han och jag har talat med varandra eller ens träffats, så kan han överföra sina tankar till mig, via skriven text. Och jag till honom, om han skulle läsa det jag skrev. Och jag till dig som läsare, när du läser detta. Och du till mig, om du kommenterar. Och så vidare. Magiskt är vad det är. Nu i veckan fick jag möjlighet att delge förskolebarn av denna magi.

De här barnen, två till fyra år, är alldeles i början av en lång skolgång. Jag hoppas de bevarar magin i att skriva i sina hjärtan, att de behåller lusten att berätta och kommunicera och att de fortsätter att göra det lika ärligt och med lika lätt hand.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s