Politikergnäll som provocerar

I dagens DN finns en artikel om hur föräldrar pressas att minimera sina barns vistelsetider på förskolor och fritidshem. Det är planeringsdagar, utvecklingssamtal, Lucia och julfest. Och så alla loven. Ett föräldrapar brottas med skuld- och skamkänslor för att barnen har fått vara på fritids på flera lov.

Bertil Östberg, statssekreterare åt skolministern, anför en moraliserande ton, så typisk för gubbar i karriären som aldrig varit hemma i vardagen med barn: Efter som föräldrarna envisas med att skjutsa sina barn till organiserade aktiviteter kan barnen inte leka själva och som följd av det blir de osjälvständiga Så helt och hålet i linje med Folkpartiets skolideologi som utgår från att barn är lata, osjälvständiga egoister som om de bara skärpte sig skulle göra Sverige till en kunskapsnation på elitnivå.
”det vore inte fel om de lite större barnen fick ta ett större ansvar för sina aktiviteter och bli mer självständiga under sommarloven”, kläcker Bertil Östberg ur sig. Det är så okunnigt och så fullt med människoförakt att jag rodnar av ilska och skam.

Att vara barn innebär per definition att vara beroende av vuxna för försörjning och välmående; mat och tak över huvudet men också en djupt rotad känsla av att vara sörjd för – ja, anknuten till. Att det finns någon på tillräckligt nära håll som man kan lämna över ansvaret för sig själv till. En trygg bas att utgå ifrån. En säker hamn att återvända till. Det är ren anknytningsteori – igen. De ”lite större barnen” behöver inte ha föräldern inom synhåll för att slå av anknytningssystemet och slå på utforskarsystemet, men att ha bägge föräldrarna på jobbet hela dagarna och inga andra vuxna i närheten heller att vända sig till, ingen mor-/farförälder eller granntant, eftersom alla är på jobbet (åtminstone i den vita medelklassmiljö som hela DN-jobbet handlar om) kan vara mycket tuffa villkor för de tio-, elva- och trettonåringar som är för stora för fritids men fortfarande ändå barn.

Östberg tycker att barnen ska läsa böcker och spontanidrotta och inte hänga efter föräldrarna. Som barn behöver man känna sig trygg i en djup, omedveten existentiell bemärkelse för att kunna stänga av yttervärlden och sträckläsa en bok. Vad gäller spontanidrotten så har Östberg och hans kolleger inom politiken effektivt byggt bort möjligheterna till sådan verksamhet genom att göra om grönytor, rivningstomter och andra outnyttjade utrymmen i stadsmiljön, där barn skulle kunna ha kul, till parkeringsplatser, shoppingcentra, fullbokade konstgräsplaner och andra typer av ställen där barn bara möjligen är välkomna om de kan betala för sig.

Miljöpartisten Helen Öberg låter som en typisk välbärgad 2010-talssmåbarnsförälder när hon pratar om tidshets. En förfrågan från sina egna barns (?) förskola om barnens omsorgsbehov under jullovet (typ) för att se om det går att hålla förskolan stängd de dagarna tolkar hon som en kollektiv press. Varifrån kommer denna beredvillighet att tolka en enkel ja/nejfråga som press? Varför ser sig föräldrar (återigen vita medelklassdito, får man förmoda), som Öberg gör sig till talesperson för, så lätt som offer? De har jobb – bra jobb med hög lön och stort ansvar – vilket gör dem så oumbärliga och som också ger dem råd att åka en vecka till fjällen, som den intervjuade typfamiljen i reportaget. Vad kostar en vecka i fjällen för en trebarnsfamilj? Räcker det med 25 000? Utslaget på ett år blir det 2000 i månaden, hur många dagar skulle någon av föräldrarna kunna sluta en timme tidigare för det?

Här kommer man också in på vad jag skulle vilja kalla en stor myt i dagens familjeliv, nämligen att man måste göra något SÄRSKILT, något ROLIGT när man är ledig. Den intervjuade mamman i typfamiljen (pappan uttalar sig i vanlig ordning inte alls) säger: Visst, jag skulle kunna jobba en del hemifrån och låta barnen vara lediga, men vad är det för semester jag ger dem då? Och miljöpartisten Helene Öberg säger något liknande:
”Som det är nu ser sig föräldrar tvingade att låta barnen vara lediga och låter dem vara med på jobbet i stället.” Och, som om det vore det värsta som kunde hända: ”Jag vet en som har med sig sitt barn i taxin.”

Jamen hallå, barn har i alla tider och kulturer varit med sina föräldrar på jobbet! Värdefullt lärande har skett där, om hur det går till på en arbetsplats och otaliga barn har lärt sig grunderna i ett yrke genom att följa med föräldrarna. Det är inte semester, det är vardag. Det är inget fel med det utan tvärt om kan det befästa barnets anknytningsrelation till föräldern, som en kunnig och pålitlig person som barnet kan lära sig nyttiga saker av. Dessutom kan det, som kanske i exemplet med barnet till taxiföraren, ge tillfälle till kravlösa samtal på tu man hand. Just vid sådana samtal kan man få veta de viktigaste sakerna, de som garanterat inte kommer fram när man frågar ”Hur var det på dagis/i skolan idag?”

Jag har inget emot förskola som sådan. Eller skola, eller fritids, förutsatt att verksamheterna fungerar. Fritids verkar kunna bli riktigt kaotiskt om för många barn är inskrivna och personalen är för fåtalig. De pedagogiska målen för fritidshemmen verkar komma i skymundan för de allt hårdare formella kraven i skolan – och förskolan. Men bland föräldrar i karriären verkar det också finnas en övertro på den pedagogiska verksamhetens undergörande effekt – och på samma gång ett nedvärderande av förälderns egen betydelse som vägvisare, mentor – eller pedagog om man så vill. Bara genom att vara sig själv.

Jo jag vet att det inte alltid är så lätt. Det finns många yrken där det är helt olämpligt att ha med sig barn på jobbet, inom räddningstjänsten eller på en intensivvårdsavdelning exempelvis. Det hindrar inte att jag vill ifrågasätta premisserna för artiklarna i DN, att de stackars föräldrarna pressas av statusjakt att slå knut på sig själva för att hämta barnen tidigt från en barnomsorg vilket är helt i onödan eftersom barnen egentligen har det hur bra som helst, hur länge som helst och vid hur låg ålder som helst.

Barn behöver sina föräldrar. Man behöver få omsorg av någon som bryr sig om en för att själv kunna ge omsorg i sin tur.
Och föräldrar behöver sina barn, om inte annat så när de blir gamla och får svårt att klara sig själva. Anknytning från barnets sida, och bindning från förälderns sida, är det starka band som behövs för att vi ska kunna förmå oss att ge varandra den omsorg och kärlek som behövs i livets olika skeden när vi inte klarar oss själva.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Politikergnäll som provocerar

  1. Louise skriver:

    Har inte läst artikeln i DN men usch vad jag blir irriterad på såna som Bertil Österberg. Många gånger är det ju för farligt pga trafiken att barnet får ta sig själv till och från aktiviteter. Allmänt anses väl att barn är trafikmogna vid 12 år. Dessutom har det nu hänt en del saker i närheten av oss (kidnappningen av 9-åringen + ett barn som blivit antastad av man), inte vågar man barnen ta sig själva när sånt händer?
    PS. Min 9-åring är gärna hemma med pappa då han jobbar hemifrån. Verkar för sonen vara de bästa lediga dagarna!

  2. Karin skriver:

    TACK för en fantastiskt bra text som jag redan delat med en massa av mina nära och kära!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s