En förklaring till varför vi inte får läsa mer anknytningsteori

Jag lånade boken Barn, barndom och föräldraskap (Red. A-M Markström, M Simonsson, I Söderlind, E Änggård) inför ett arbete jag ska göra, men när jag satt på bussen på väg hem från biblioteket var det en helt annan text som fångade min uppmärksamhet, nämligen När Bowlby kom till Sverige. Från motstånd till erkännande: anknytnignsteori i Sverige 1950-2000 av Karin Zetterqvist Nelson.

John Bowlby var en brittisk barnpsykiater som med början efter andra världskrigets slut utformade anknytningsteorin, sedermera i samarbete med Mary Ainsworth. Bowlby menade att den starka bindningen mellan mamma och barn var grunden för en sund utveckling som människa. Hur vi bemöts som spädbarn och småbarn skapar så kallade inre arbetsmodeller hos oss för vad vi kan förvänta oss av andra människor. Det lägger grunden för hur vi hanterar relationer med andra under resten av livet.

Jag kom först i kontakt med anknytningsteori via kompisar med gemensamma intressen. Intuitivt kände jag att det här var något grundläggande och viktigt, en känsla som bekräftades allt eftersom jag läste mer om ämnet. När vi kom till utvecklingspsykologin på (förskol)lärarutbildningen häpnade jag över att anknytningsteorin överhuvud taget inte nämndes. Jag påtalade det till kursledningen men fick bara ett intetsägande svar ”tack för visat intresse” typ. Jag grubblade inte så mycket på varför utan bestämde mig i stället för att ta de chanser jag fick att komma in på anknytningsteori i mina egna arbeten, och även på andra håll, inte minst här på bloggen, jobba för att anknytningsteori får mer plats på utbildningen.

Karin Zetterqvist Nelson har emellertid frågat sig varför Bowlby ignorerades i Sverige medan han rönte stor uppmärksamhet i hemlandet England, men också i resten av världen. Hon menar att Sverige skiljer ut sig genom sitt ointresse för Bowlby! Hans stora sammanfattande verk i tre delar, Attachment and loss som utkom 1969-80 har aldrig översatts till svenska, medan en bok vid namn Modersdeprivation. En översikt, som kritiserar Bowlby, har utgivits på svenska. Tidskrifter inom psykologi tiger också om Bowlby ända fram till 1980-talet, då intresset i Sverige började vakna, för att ta fart på 1990-talet. 2006 kom för övrigt boken Anknytningsteori, en svensk grundbok i ämnet.

Zetterqvist Nelson berättar att John Bowlby besökte Sverige på 1950-talet, men att det inte satte några djupare spår. Den tidens kommentatorer menade att Bowlbys rön om skadorna barn får av vistelse på barnhem, där de inte kan knyta an till några få vårdare, inte var tillämpliga på svenska barnhem. Man poängterade också betydelsen av miljö och ”stabilitet” mer än vad Bowlby gjorde, på bekostnad alltså av betydelsen av få, nära anknytningspersoner. (Bowlby fokuserade på mammans roll, vilket med facit i hand blev lite olyckligt. I själva verket kan barn mycket väl knyta an till sina pappor eller andra vårdare, manliga eller kvinnliga. Poängen är att det är en eller några få personer som kontinuerligt finns i barnets närhet, som barnet kan lita på att få vård och skydd av och som sover under samma tak som barnet på nätterna.)

Bowlbys fokus på mamman som vårdare för barnen kom att krocka med den svenska socialpolitiska strävan att bygga ut barnomsorgen. Anknytningsteorin passade inte in helt enkelt. Zetterqvist Nelson frågar retoriskt: Kan det vara så att Bowlbys teori bär på en syn på barn och föräldrar som utmanade de bilder av familj, föräldrar och barn som växte framunder 1970-talets debatter om jämställdhet och pappapolitik?

Ja varför inte? Men det är synd i så fall. Jag förstår bättre att vissa jämställdhetsdebattörer verkar slå ifrån sig så fort man säger ”anknytningsteori” och tror att man argumenterar för ett 50-talsideal med ”Kinder, Küche, Kirche” (barn, kök och kyrka) – men det är ju inte alls det det handlar om. Jag har under åren träffat åtskilliga familjer där det har varit pappan som varit den som först och mest lyhört har svarat på barnens signaler, varit den som tagit ut den största andelen föräldraledighet och så vidare, något som alla parter varit nöjda med.

Anknytning är universellt. Alla barn anknyter till någon vårdare, men anknytningen kan vara av olika karaktär. Det här är mycket väl utforskat kvantitativt och inte resultat av enskilda teoretikers tyckande. Som jag har skrivit tidigare utgör anknytning grunden för lärande genom att man lär av den man har en relation till.

Det handlar inte heller om att stänga förskolorna och låta barnen vara hemma med föräldrarna, det är knappast en realistisk lösning. Nu är det som det är, vuxna individer är samhällets minsta enheter snarare än familjer. Man kan inte lita på att bli försörjd av någon annan utan måste livet igenom ha en egen inkomst för att trygga sin egen sjukpenning och så småningom pension. Man ska inte behöva stanna i ett dåligt förhållande för att man är ekonomiskt beroende av sin partner.

Vad det handlar om är att vi människor som små barn måste vara tillräckligt mycket med några få vuxna som vi kan lita på och tillbringa nätterna tillsammans med. Medvetenhet av barns behov av sina föräldrar (läs: närmaste anknytningspersoner) borde kunna leda till större flexiblitet på arbetsmarknaden, förståelse för att småbarnsföräldrar behöver vabba, kommer för sent eller går för tidigt, att personer med nattarbete omplaceras till tjänster på dagtid – och att både män och kvinnor i större utsträckning jobbar deltid.

 

Edit: Redigerad 160319.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till En förklaring till varför vi inte får läsa mer anknytningsteori

  1. Halvbonden skriver:

    Jag håller helt med dig, det tas för lite hänsyn till det här. Jag har själv gått på dagis och har inget emot det, min lille är på dagis, men jag tycker att man måste kunna diskutera ifall de långa dagarna och de stora grupperna kanske inte är bra. Och man måste kunna diskutera ifall det kanske inte ska vara så att barn ska börja på dagis förrän de är typ två eller tre, det skulle ju kunna vara så att det faktiskt inte är bra för ett litet barn på dagis, men som det är nu får man inte ens diskutera det utan att man anses vara emot jämställdhet. För som du säger, det kan ju lika gärna vara pappan som är hemma. Och om ingen av föräldrarna vill vara hemma skulle man kunna ha ett system med barnflicka fram till tre års ålder då barnet börjar på dagis, för att barnet som du säger ska få en anknytningsperson att ty sig till. Det kanske inte behöver vara någon av föräldrarna men att det i alla fall är något som mer liknar föräldrar än den situation som vi har idag för väldigt små barn på dagis.

  2. Sara skriver:

    Har du sett den här dokumentären? Ligger ute några dagar till bara, handlar bl a om Bowlby. Väldigt intressant att se forskningsfilmer från 50-60-talet.
    http://www.svtplay.se/video/337850/barnuppfostran-genom-tiderna

  3. Jan Valentin skriver:

    Anknytningsteorier har varit och är betydande inom psykologiskt och psykoterapeutiskt behandlingsarbete med barn och deras föräldrar. Förmåga till anknytning och omsorg från förälder är i det här sammanhanget lika viktigt som den unges anknytningsstil. Skattning av anknytning går bl. a att göra med det förnämliga instrumentet ASQ (attachment style questionaire).
    Men, ditt utrop om varför anknytningsteori inte framskymtar mer inom barnomsorgens värld är givetvis oroväckande, om än inte förvånande. Sedan 10-15 år tillbaka befinner sig den kliniska psykiatrin fastkörd i en naturvetenskaplig och neurobiologisk sörja som man investerat allt för mycket pengar i. Då psykiatrin har förlänats företräde av socialstyrelsen i psykiatriska/psykologiska frågor och kunskapsproduktion, och då psykiatrin vill vara en biologisk vetenskap som alla andra inom hälso- och sjukvård, förstås reaktiva anknytningsmönster som neurobiologiska nedsättningar. D v s känslomässiga störningar har blivit ADHD, Asperger o s v. M a o kan vi, samhället, transformera samhälleliga och familjebundna svårigheter ned till individnivå istället, och kalla det för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det blir barnen som får klä skott (symtom- och diagnosbärare) för vara misslyckanden på föräldranivå. Av den anledningen är inte anknytningsteori särskilt populärt idag bland kliniska aktörer. Vilket är en skandal i sig!

  4. Ping: Nej, förskolebarn är inte mer stressade än hemmabarn | Vara växa leva

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s