När barn gråter

På kursen jag gick i våras kom vi in på detta med barns gråt och hur man som personal förhåller sig. Att det är väldigt vanligt och finns en lång tradition inom förskolan av att avleda, styra över barnets koncentration på något annat. Jag minns när ett av mina barn började på småbarnsavdelning på 90-talet hur personalen tillämpade avledning. De hade vissa (titt)leksaker som bara verkade användas för avledning.

Men om man systematiskt alltid avleder när barn gråter – har man mött dem med respekt då? Har man föregått med gott exempel för de andra barnen vad gäller hur man tar hand om varandra?

Det känsliga barnet är en blogg jag gillar mycket, som drivs av psykologen Daniel Kraft. Den vänder sig i första hand till föräldrar men jag tycker den är intressant att läsa ur ett förskollärarperspektiv också. Barn behöver vuxnas närvaro och empati för att känslor inte ska kännas farliga. skriver Daniel här, och det gäller såväl på förskolan som hemma tänker jag. Han påpekar här också att det är avgörande för den psykiska hälsan i vuxenlivet att man får respekt för sina känslor som barn. Daniel skriver att det är föräldrarnas bemötande som är viktigast men man behöver känslomässigt närvarande vuxna också undet vistelsen på förskolan.

Ungefär samma sak sa jag på kursen när vi diskuterade gråt. Någon tyckte att man inte skulle kunna gråta sig till att få som man vill hela tiden. Nej verkligen inte. Men visst kan man bekräfta barnets känlor utan att låta det få sin vilja fram. Om man uttrycker, med ord eller tyst närvaro; ”jag förstår att du blev ledsen för att inte du fick …” och man möter barnet i dess ledsenhet utan att  bagatellisera dem. Läroplanen för förskolan nämner alldeles i början hur grundläggande det är med omsorg och hänsyn. Om vi viftar bort ett barns gråt – vilka signaler sänder det till de andra barnen i gruppen?

När ett barn gråter behöver det en vuxen som kan härbärgera det och dess känslor. ”Öppna ditt hjärta och känn med smärtan”, skriver Daniel som också påpekar att det inte är så lätt. Det handlar inte om att göra så mycket, inte aktivt trösta utan bara finnas där med en öppen famn och ett sinne som tar in barnets upprörda känslor. Att vara tyst eller säga saker som ”jag förstår” eller ”det måste vara jobbigt för dig”. Och låta barnet gråta klart i sin egen takt. Inte avleda och inte kommentera, varken säga ”det var inte så farligt” eller ”snart går det över” eller ”det var faktiskt ditt eget fel att …” 

Bjud in till kroppskontakt, men respektera barnets integritet. All välkommen kroppskontakt gör att kroppen utsöndrar oxytocin och sätter igång kroppens eget lugn och rosystem. Och apropå hormoner så finns det stresshormon i tårar i gråt, som inte finns i tårar man får när man hackar lök t ex. Så rent fysiologiskt är det lugnande att gråta.

Några terminer tidigare var jag på en föreläsning med en förskollärare som hade som mål att det aldrig skulle gråtas på förskolan. Det var en bra föreläsning som handlade om att utgå från barnet. Men att utgå från barnet kan ibland handla om att finnas till hands och låta det gråta klart.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till När barn gråter

  1. Jenny skriver:

    Så sant! Jag tror också det kan vara bra att låta barnet sätta ord på sina känslor och berätta vad det är som gör henom ledsen just då. Och bekräfta att det är ok att vara ledsen.
    Jenny

  2. Helena skriver:

    Jag hörde en gång kommentaren ”the epression of a feeling, is the healing of that feeling” – känslan ledsen har (bla.) uttrycket gråt, genom att gråta helar man ledsenheten. Får man inte uttrycka känslan stannar den kvar i kroppen, och helas inte. Känslan ilska kan ha många uttryck, alla helar de känslan – men inte alla är lika konstruktiva. Det är här man som vuxen måste lära barnet att ge uttryck för sin ilska, utan att skada andra. Det är inte lätt, speciellt inte som många vuna inte heller har fått lära sig detta. Men om inte känslan ska stanna kvar i kroppen, så måste man lära sig att ge uttryck för den. Vi har oftast lärt oss att stänga inne både ledsenhet och ilska, och enligt den här teorin så är det en av orsakerna till många sjukdomar.
    Men har vi inte alla erfarenhet av att det lättar att gråta? Eller att slå ihjäl kudden? Det går att både tänka klart och handla förnuftigt, om man bara får uttrycka känslan först, istället för att bita ihop och vara ”stor”

  3. varavexaleva skriver:

    Intressant, Helena! En av Daneil Krafts referenser är boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt. Den berättar hur man börjar kunna visa i hjärnforskning att det du säger stämmer – om man som barn får vuxnas acceptans och stöd att känna och ge uttryck för alla sina känslor, t ex gråt, så främjar det psykisk hälsa i vuxenlivet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s