Om barns rätt att berätta sin historia

Det starkaste budskapet Felicia Feldts bok Felicia försvann, och den snabbt övergående debatten kring boken, var kanske rätten att slippa försonas. Merete Mazzarella håller inte med, i Sydsvenskan från i lördags beskriver hon människan som subjekt och ansvarig för sina handlingar. Att be om ursäkt är att ta ansvar för sig själv menar hon. Att be om ursäkt är en vädjan att bli sedd som den man är.

Mazzarella tycker det är egendomligt att ”de moderna självbiografiska författarna så konsekvent kan se sig själva som offer”. Det tycker inte jag. Jag vet inte vem Mazzarella avser mer än Felicia Feldt, för hon ger inte fler exempel. Men jag kan inte hålla med filosofen hon citerar i början av berättelsen om att man är helt ansvarig för sina handlingar och upplevelser ända från födseln. Som barn är man helt utlämnad åt sina föräldrars, eller andra vårdares, välvilja. Utan den överlever man inte.

Man kan man omöjligen hållas ansvarig för sina handlingar från födseln och vi har alla varit barn. Barn är de mest förlåtande människorna i världen. Vad vi än utsätts för som barn av de vuxna vi är anknutna till, så fortsätter vi att förlåta dem, för vi fortsätter att vara beroende av dem. Det är därför som barn som stängs inne på sina rum för att med hjälp av femminutersmetoden ”lära sig sova” fortsätter att vara sitt vanliga soliga jag dagen efter, och dagen efter det. För som barn har man intet val, man måste försäkra sig om omsorg; mat, beskydd och kunskap, ändra fram till den dag man kan sörja för sig själv. Beroende på hur den omsorgen utformas växer man upp som en mer eller mindre hel och fungerande människa.

När omsorgen fungerar mindre bra sätter det spår. När man, som Felicia Feldt av allt att döma, har varit utsatt för grova kränkningar som barn är det inte konstigt om det sätter djupa spår. Hon har blivit utsatt för fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, hon har legat på sjukhus i flera månader på grund av undernäring. Som barn och ung vuxen förlät hon, men så småningom kommer det förflutna ikapp henne i form av en depression. I läkningsprocessen efter depressionen blir förlåtelsen mer och mer orimlig tills Felicia Feldt kommer fram till att nej, det här går faktiskt inte att försonas för.

Felicia Feldts kända mamma, Anna Wahlgren, nämns överhuvud taget inte i Mazzarellas artikel. Anna Wahlgren har själv skrivit mycket utlämnande om sina föräldrar, ex och barn i sina memoarer och i Barnaboken, men hennes enda, ofta upprepade kommentar om Felicia försvann handlar om att Felicia borde ha låtit det stanna inom familjen. Jag håller helt med Katerina Janouch när hon säger att barn borde ha mindre respekt för sina föräldrar:

Att vara barn är inte att ha tystnadsplikt. Tvärtom anser jag, borde barn visa lite mindre respekt för sina föräldrar. I synnerhet om föräldrarna missbrukat sina barns förtroende, i synnerhet om uppväxten varit svår och satt spår i barnets själ. Varför fortsätta tiga och skydda flodhästen i vardagsrummet? Varför spela med i det förljugna skådespel som alltför många vuxna ägnar sig åt? Av barn och dårar får man höra sanningen heter det, och jag anser att dessa sanningar är viktiga för oss alla. För såväl mönsterföräldrar som katastrofexemplar. Alla vi som fått privilegiet att fostra barn bör ständigt leva på helspänn, ständigt omvärdera vårt sätt att hantera de unga liven och deras omvårdnad. Vi ska aldrig slå oss till ro och klappa oss på bröstet, likt mätta katter övertygade om vår förträfflighet.

Som barn kan man inte ofta göra sin röst hörd. På grund av ens beroendeställning gentemot de vuxna, på grund av att man inte har tillgång till de vuxnas offentliga samtal och på grund av att vuxna framför allt lyssnar på varandra.

Att man som barn tiger och förlåter sina vårdare gör att övergrepp och missförhållanden kan fortgå. När vuxna gör sig fria från föräldrarnas makt, vilket kan vara jobbigt även om man är medelålders, och berättar om vad de blivit utsatta för är det, precis som Katerina Janouch påpekar, en nyttig påminnelse för oss om vad som är okej och vad som inte är okej. Att det här faktiskt har hänt.

Såvitt man har sett i media och av vad jag minns från memoarerna har Anna Wahlgren inte gjort en tilstymmelse till att be om ursäkt för vad hon har utsatt Felicia och hennes syskon för. Tvärtom gör hon en grej av att inte be om ursäkt. I Barnaboken skriver hon: ”Genom nio graviditeter har jag varit storrökare, något jag naturligtvis inte vill rekommendera men inte heller tänker skämmas för.” Jag är enig med Wahlgren om att det är fel att kvinnor skuldbeläggs för när saker går snett med barnen. Men vi kan inte relativisera det barnen varit med om och försöka trolla bort skuldfrågan helt och hållet. I stället kan vi se missförhållandena i ett större perspektiv.

Än i dag rekommenderar vården övergrepp mot små barn i form av femminutersmetoden och både i hem och förskolor förekommer skamstolar och liknande bestraffningsmetoder. Läser man böcker om barnuppfostran från 1900-talets tidigare hälft kan man bli alldeles förfärad över den kallsinnighet mot barn som författaren visar. ”Modern bör … icke visa sig för barnet, om det utan anledning skriker; det får jollra sig till, men ej skrika sig till sällskap”, skrev t ex Arvid Wallgren 1940. I samma anda verkar för övrigt också Anna Wahlgren, som i Barnaboken raljerar över små barns behov av närhet och medfödda skräck inför att vara ensam på natten (som är fullt jämförbar med fobi mot spindlar eller ormar) genom att skriva att en tvåveckors baby ”anställer nattklubb” när han inte sover lugnt på nätterna utan skriker i timtal. Är det en överdriven tro på små barn som subjekt och ansvariga för sig själva som yttrar sig här?

Vi förväntar oss inte att vuxna offer för övergrepp ska förlåta förövaren. När ett vuxet barn försonas med sin förälder för övergrepp som skett i barndomen, utan att föräldern egentligen har bett om ursäkt, finns risken att man förödmjukar och utplånar barnet inom sig själv och att barnet inom den vuxna återigen är förloraren.

Det kan vara avgörande för ens syn på sig själv som hel människa att inte försonas för lätt.

Marit Olanders

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s