Nu läser vi om inskolning i förskolan. I en bok gruvar sig en intervjuad pappa för hur det ska bli att lämna barnet på förskolan. ”Det blir nog svårast för oss”, tror han.
Det är en variant av något som man ofta hör, när förälder och barn båda har det jobbigt i samband med separationer av olika slag; ”Det är nog värst för mamma.” Jag har själv fått höra det som förälder och jag har känt mig förminskad, ja, kränkt.
Så min intoning med mitt barn, som experterna säger är så avgörande, där jag anser att det som pågår är jobbigt, hemskt jobbigt för mitt barn tillochmed, räknas plötsligt inte?
Och för det andra, hur kan det vara mer synd om den vuxne, egentligen? Den vuxne har erfarenhet och överblick, hen vet vad förskola är och vad den är bra för. Den vuxne kan överblicka en hel dag och vet hela tiden att barnet är på förskolan. All denna erfarenhet och överblick saknar barnet. Det är så enormt mycket mer som är nytt, som man måste sätta sig in i. Jag är övertygad om att barn kan ha det hur bra som helst på förskolan, men låt oss inte blunda för att det är jobbigt att acklimatisera sig.
Vara växa leva 
Åh, jag skulle vilja prata om våra inskolningar!
Bland annat om detta som du tar upp här… Jag har fått höra både det du skriver, att det är värst för mig. Men även att hon glömmer, om ett par minuter minns hon inte detta osv. Jag vägrar tro på det! Mitt barn är inte en grönsak som glömmer sina känslor, hur det kändes vid lämningen, eller sin mamma på ett par minuter! Möjligen kan hon lägga band på sig och inte visa sina känslor, det kanske tar ett par minuter, men att hon glömmer? Aldrig!
Jag blir väldigt upprörd över många saker kring lämningarna på förskolan.
Vi kanske kan ta det i samband med ett AH-möte? 😉
Kram!
Jag pratar gärna mer om det!
Ja, det är konstigt det där. Att det är värst för föräldrarna verkar ju oftast som om det ska vara nåt slags tröst?