Lite anknytningsteori för förskolan

I ett tidigare inlägg anmärkte jag på att min utbildning inte berörde anknytningsteori, som jag anser är en förutsättning för lärande. Jag påtalade denna brist för kursledningen men sen hände inte mer. Jag skrev också ett fördjupningsabete/B-uppsats som berörde anknytningsteori men inte heller då fick jag något vidare gehör för mina synpunkter.

Nu läser jag en kurs vid ett annat lärosäte och här har jag mött en helt annan nyfikenhet på den kunskap jag har med mig. Idag har jag fått göra en liten presentation av ankytningsteori för min grupp och varför det är viktiga saker att känna till! Självklart tyckte jag att det var smickrande att få bre ut mig om ett ämne jag brinner för, men bortsett från det gillar jag inställningen vid det här lärosätet, att man kan bidra med saker fast man ”bara” är student.

Jag började med att visa en bild på en andfamilj och förklarade att prägling bland fåglar var något annat och mindre komplext än anknytning bland människor, men att syftet med det var detsamma – att ge ungar skydd och möjlighet att lära.

Jag hade gjort en triangel för att visa det jag tidigare har skrivit om här, att anknytningsperspektivet utgör grunden för lärandet. Piaget m fl studerade det individuella lärandet, och Vygotskij och Säljö tillförde det sociokulturella perspektivet. Men barn lär sig inte av vem som helst. Basen för allt lärande är att barnet har en anknytning, en relation, till den som ska lära ut någonting.

ImageDärför är det helt grundläggande att känna till hur anknytning fungerar, menar jag.

Jag tog upp att det är det faktum att vuxna, föräldrarna, ger ett barn omvårdnad som gör att barnet knyter an till föräldrarna och föräldrarna binds till barnet. När barnet känner att det har en trygg bas i vårdarna kan det utforska världen, och när utforskandet har nått sin gräns fungerar vårdarna som en säker hamn att återvända till.

Beroende på hur barnet upplever att det får tillräckligt bra vård kan anknytningen vara trygg, otryggt ambivalent, dvs gnällig och klängig, eller otrygg och undvikande, dvs verkar inte behöva vårdaren men har höga halter stresshormon om man mäter det. Trygg anknytning ger bättre förutsättningar för hälsa, socialt liv och framgång än andra anknytningsformer. Otygg anknytning kallas visserligen för otrygg men följer ändå ett visst mönster. Desorganiserad anknytning däremot följer inget mönster. Läs mer om det här.

Jag berättade att barn knyter an till flera vårdare, både till föräldrarna och andra som ger det vård, t ex mormor och även förskolans personal – det vill säga oss. Anknytningarna är unika, inte utbytbara och inte lika viktiga. Barnet ordnar sina anknytningar i en hierarki, där den ofta kommer först i hierarkin, som tog hand om barnet på nätterna den första tiden. Vid en hotande fara vänder sig barnet till den närvarande av sina anknytningspersoner som står högst i hierarkin. Är det på förskolan så vändser sig barnet till förädlern om denne finns där, men till den pedagog som står överst i barnets anknytningshierarki när föräldern har gått.

Anknytningar handlar inte om att ”tycka om” utan något som barnet gör omedvetet.

Gordon Neufeld, som tillsammans med Gabor Maté har skrivit boken Våga ta plats i dina barns liv, understyrker anknytningens avgörande betydelse för inlärning. Vuxna blir inte automatiskt barns förebilder, utan det är de personer som barnet har en stark anknyting till som blir som förebilder. Författarna påpekar att anknytningen styr barnets uppmärksamhet. ”Att få barnet att titta och lyssna är grundläggande för all fostran”, skriver de. Och även all undervisning, skulle jag vilja tillägga.

Som pedagog har man inte den starka bindning till barnen  som föräldrar har till sina barn. Om föräldrar drivs av sina känslor att ge barnet omsorg, måste vi som pedagoger använda vårt professionella kunnande om barns behov och utveckling i förskolan.

Det är känslomässigt krävande att vara nära små barn och häörbärgera deras käsnlor, och man är också olika kapabel till det beroende på dagsformen. Bland annat därför är det viktigt med både utbildnign och stöd i arbetslaget.

Hur kan man främja barns anknytning på förskolan? Inget av det är nyheter för pedagoger, det är saker som sker dagligen på Sveriges förskolor. Men om man inte är medveten om anknytnignsperspektivet kanse man inte tänker på att det just främjar anknytning. Att hålla en god kontakt med föräldrarna och låta barnen titta på bilder på föräldrarna främjar barnens anknytnign till föräldrarna, särskilt om dagarna blir långa. Att hälsa på alla barn, med ögonkontakt, ett leende och kanske en kram varje dag man träffas och skiljs åt, främjar ankntytning, liksom att ta sig tid att verkligen lyssna när barnet vill berätta något.

Till slut lite boktips:

Image

Marit Olanders

Annonser
Det här inlägget postades i anknytningsteori, lärande, lärarutbildningen, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Lite anknytningsteori för förskolan

  1. Maria skriver:

    jesper juul har skrivit en bok som heter ”pedagogisk relationskompetens” som knyter an lite grand (no pun intended…). Har du läst den?

  2. varavexaleva skriver:

    Nej men jag ska snart beställa böcker, så jag sätter upp den på önskelistan. Tack för tipset!

  3. Karin Sutare skriver:

    Vad roligt!
    Perfekt att du får använda allt du kan, det är en början, snart forskar du!

  4. Ping: Fler som tycker relationer är viktiga | Vara växa leva

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s