Paradigmskifte

Jag går en kurs vid ett annat lärosäte än jag har gått tidigare på lärarutbildningen och det är mycket lärorikt. Det är en kurs som först och främst handlar om att jobba med de yngsta barnen i förskolan och jag är helt överväldigad över vilken skillnad det är på inriktningen på lärarutbildningen och synen på barnen. Om skillnaden beror på inställningen på den här kursen eller om den beror på lärosätet vet jag inte. Mina kursare här har samma erfarenhet som jag av utbildningen som skrotades förra året där blivande förskollärare och grundlärare i de tidiga åren läser tillsammans, nämligen att kurserna först och främst rikar in sig på skolan, på förskolans bekostnad. Och när det handlar om ”förskolan i allmänhet” är det lätt att de yngsta barnen hamnar i skymundan till förmån för de äldre.

På en föreläsning nämndes en bok som jag inte har stött på tidigare, nämligen Barndomspsykologi av Dion Sommer. Den ingår inte på den här kursen men har ingått i tidigare kurser. Jag lånade den på biblioteket för att läsa ikapp och wow den borde de verkligen ha på det lärosätet där jag läser i vanliga fall!

”Barndomspsykologi” förklarar hur och varför de stora ”klassiska” teorierna inom utvecklingspsykologin inte håller. Att barndom och utveckling är så breda begrepp och att en människans uppväxt är beroende av så många olika händelser och förhållanden att man inte kan sammafatta alltihop i en enda stor teori med anspråk på att vara universell. Äntligen!

Författaren reder också ut och problematiserar begreppet ”Det kompetenta barnet” och det gläder mig att jag får tillfälle att gå till botten med det begreppet och passa in det i min egen begreppsvärld. särskilt sympatiskt är det förstås när Sommer skriver saker som jag själbv sympatiserar med, som att man inte oreflekterat kan lämpa över ansvaret för lärande och utveckling på barnen själva. Han påpekar att det kna göra att man ställer för höga krav på banr för tidigt, ”krav som de inte kan överblicka eller som de inte har utvecklat kompetenser för att kunna hantera”. vidare varnar han för att en alltför ensidig syn på barn som kompetenta blir ett exempel på det han kallar ”vår tids dyrkande av ‘den duktiga människan’ ”.

Första gången jag hörde talas om ett paradigmskifte i synen på barn och barndom var på en föreläsning med Nils Bergman, vars budskap var att nyfödda och för tidigt födda barn är kompetenta att ta vara på sig själv, om de bara får vara i den miljö de har utvecklats för, nämligen mammans bröstkorg. Där håller de värmen, har maten inom räckhåll och lyhörd omvårdnad. Men de är inte självsocialiserande och de är inte fysiskt separerade från andra människor som i barnsängar och kuvöser. Så nu har jag inte tid att sitta här och hänga, jag känner hur ämnet bubblar inom mig men orden har inte tagit bättre form än. Så jag återgår till studierna.

(Det enda jag saknar är lite fler kopplingar till neurovetenskap, vad som konkret händer i människans hjärna under de viktiga första åren, och kopplingar till anknytningsteori. Jag hittar inte Allan Schores namn (http://www.allanschore.com/) i källförteckningen i Barndomspsykologi men jag har som sagt mycket kvar att läsa än.)

Annonser
Det här inlägget postades i Bokprat, lärarutbildningen, se barnet, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s