Kulturella blinda fläckar

När mitt tredje barn var alldeles nyfött och vi låg intill varandra i sängen och vilade läste jag boken Kontinuumbegreppet av Jean Liedloff. Det är en mycket speciell bok, och den inspirerade mig till att ha min son intill mig (eller någon annan i familjen) i stort sett dygnet runt. Jag lyckades inte riktigt med det, en havtimme per dygn låg han ganska ofta och sov i vagn eller säng. Men resten av dygnet hade jag med honom. Vi sov intill varandra på natten och på dagarna höll jag honom i famnen, ammade eller bar honom i bärsele eller bärsjal.

Om jag vaknade först på morgonen tog jag med honom när jag klev ur sängen. Jag upptäckte att det gick fint att ha honom i famnen medan jag gick på toa. När jag duschade hade min man hand om honom, men det var nästan det enda jag gjorde utan honom. Vår yngsta hade två små styorasyskon så min man hade mest hand om dem och jag lillebror. Jo när jag körde bil låg han förstås i babyskyddet bredvid mig.

All denna täta kontakt, så stor del av dygnet, gav en alldeles speciell närhetskänsla. Det var inte svårt att bära, särskilt inte när jag hade skaffat en bärsjal och lärt mig knyta den. Jag lärde mig hans rörelser. Han somnade på min kropp, och han vaknade och åt där. Jag kände hans babylukt och jag minns fortfarande efter elva år hur det kändes när hans fjun uppe på huvudet kittlade i näsborrarna.

Att mamma och ett nyfött barn har så tät kontakt under så gott som hela dygnet är det normala i många kulturer och för människan som biologisk varelse. Alla primater bär sina ungar, och ger di med mycket täta intervall. Att separera mammor och  barn direkt vid födseln, och att basrnet sedan ligger för sig själv i en barnsäng eller vagn förutom vid särskilda klockslag då det ska matas är något människor har börjat med under de senaste hundra åren.

Vi vet också att människan föds mycket omogen. Hjärnan väger bara 25% av sin slutliga vikt när vi föds, vilket är minst av alla däggdjur. M Jag skrev om det för några år sedan här.

För tidigt födda, men även fullgångna barn behöver känna en vuxens kropp hud mot hud intill sin. Fysisk separation mellan mamma och barn är ett kulturellt fenomen i västvärlden. Det är undantaget från regeln att små barn har fysisk närhet till vuxna tills den dag de själva väljer att krypa därifrån.

När forskare de senaste decennierna alltmer har intresserat sig för de allra minsta barnen börjar man upptäcka hur viktig kärleksfull omvårdnad är, hur kompetenta nyfödda barn är, om de bara får vistas i den miljö de är utvecklade för – intill mammans kropp och bröst.

Ska man dra några som helst slutsatser om barns utveckling bör man enligt min mening hålla dessa fakta i minnet.

Att bli sig själv är en omtyckt bok på lärarutbildningen. Den presenterar Daniel Sterns teorier om de yngsta barnens utveckling och sätter in dem i förskolans sammanhang. Boken har en tvärvetenskaplig ambition och vill komma ifrån uppdelningen i kropp och själ, biologi och psykologi, arv och miljö.

Boken återger Sterns beskrivning av olika upplevelser av ett själv som byggs på varandra och som vi sedan ständigt växlar emellan livet ut. Det är ett sympatiskt upplägg men tyvärr ibland på lite vaga grunder.

Boken saknar ett viktigt perspektiv som gör oss till dem vi är, nämligen vilken kultur vi växer upp i, och formas av. Den är skriven 1997 vilket gör att den inte har hunnit få med den kunskap om barns hjärnors utveckling, som blivit känd på 2000-talet, bland annat genom Sue Gerhardts bok Kärlekens roll.

Att bli sig själv nämner visserligen kroppskontakt som ett grundläggande behov, och hänvisar till Harlows hemska men tydliga experiment med apungar som föredrog en mjuk och pälsig konstgjord mamma framför en ståltrådsmamma som gav den mat, men verkar inte dra slutsater av det. Skildringen av små spädbarn utgår från att de ligger för sig själva, och meningar som ”man lyfter upp spädbarnet som skriker” , ”man tittar ner på spädbarnet i vagnen” och liknande.

Boken påstår att det bara är vid så kallad alert inaktivitet som barn ”tar in sin omgivning”. Men det stämmer inte.

  • Barn och mammor som sover intill varandra har gemensamma sömncykler. När barnet vaknar till och vill ammas stiger samtidigt mamman i vakenhet. Efteråt kan båda två somna om lätt.
  •  Barnets kropp känner av om det befinner sig hud mot hud på föräldern, oavsett om det sover, dåsar eller är vaket. Både förälderns och barnets nivåer av hormonet oxytocin stiger vid kroppskontakt.
  • Förälderns andetag och hjärtrytm verkar hjälpa barnet på traven.
  • Att vara i mammans famn verkar påminna barn om att de ska amma, och hjälpa föräldrarna att känna igen barnets tidiga amningssignaler, som att det gapar, smackar med munnen, tar handen omväxlande till bröstvårtan och munnen och så vidare.

Just vad gäller amning har bokens författare kunskapsluckor om vad som egentligen händer.  Det de beskriver som att barn suger häftigt och sätter i halsen misstänker jag beror på obalans i mammans mjölkbildning så att hon har mer mjölk än barnet gör av med.

Att barn först suger korta snabba sugtag, sedan gör en paus och därefter övergår till lugnare sugtag är inte ett personlighetsdrag utan barnets sätt att suga igång utdrivningsreflexen och sedan vänta på att mjölken kommer då det suger med långa, djupa sugtag. När amningen fungerar behöver barn inte rapas, och att behöva bli buren och rapad är knappast heller ett personlighetsdrag utan kan vara ett tecken på att barnet inte har tillräckligt stort tag om bröstet, eller att det sväljer luft vid flaskmatning.

Vidare är det såvitt jag vet inte känt från kulturer med mycket kroppskontakt och täta amningar att barnen är ”som små klockor”. Jag har själv beskrivits som ett sådant barn, men jag tror det var ett beteende som jag snabbt lärde mig. När jag föddes skulle alla barn äta vid mycket glesa tillfällen, var fjärde timme.

Det är emellertid en uppfattning Stern själv delar. Jag minns när jag läste ”Ett litet barns dagbok” att pojken John vaknar i sin spjälsäng och blir hungrig först fyra timmar efter det att ha nåt sist. Han börjar skrika, och Stern beskriver det som att en storm bryter ut. Trots det dröjer det hela fem minuter innan Johns mamma kommer in i rummet och ammar honom.

Med tanke på hur neurologiskt omogna barn är vid födseln verkar det också orimligt att barn redan på BB kan ”lugna ner sig själva”. Självklart är barn olika känsliga för hur de behandlas, men när ett barn redan på BB somnar om av sig själv utan att ha blivit upplockat och fått mat kan det vara en sen hungersignal.

I min artikel som jag länkade till ovan nämns protest/förtvivlanbeteenden. Protestbeteendet är förstås skriket.  Men för ett barn som lämnas för sig själv och inte uppmärksammas kan det vara livsfarligt att fortsätta skrika. Efter en stund tystnar barnet och går över i förtvivlansfasen, där det visserligen är tyst och kanske somnar men kroppen ändå producerar stresshormoner.

Vidare beskrivs barns sömn under de två första månaderna som djup under nätterna och 2-4 tupplurar under dagen. Det stämmer inte heller riktigt med hur många barn sover. Fritt ammade barn som sover tillsammans med sina föräldrar sover ofta kortare stunder i taget och kortare sammanhängande på natten jämfört med barn som ammas efter schema och inte har mycvket kroppskontakt.

Jag gillar också ”Att bli sig själv” och jag tycker tanken är god att spegla spädbarns beteenden i beteenden osm barn som börjar förskolan kan ha. Men det blir lite tokigt när man outtalat tar för givet att beteenden är naturliga och medfödda, eller tolkar ett normalt amningsmönster som en typ av personlighetsdrag och jämför med förskolebarns ätmönster.

Det vore bra om Att bli sig själv kunde komma ut i en ny, omarbetad upplaga som tar hänsyn till all forskning om spädbarn som finns tillgänglig nu, 15 år efter att den första upplagan skrevs.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s