Om man tycker språk är viktigt …

vore det självklart att använda det på ett tydligt sätt. Men så är inte alltid fallet.
Nu ska vi läsa en bok om Vygotskij och i förordet hakar jag flera gånger upp mig på dåligt språk.
I den här meningen undrar jag om författarna har valt rätt numerus, antal, på substantiven:
”Tecknen [dvs kulturella tecken som språket] beskrivs som en symbol för med en definierad mening som har utvecklats gneom historien.”
Är det alla språkliga tecken i världen som tillsammans utgör en enda symbol? Vilken är då den definierade meningen? Eller menar författarna att de språkliga tecknen är flera symboler med var sin definierad mening?

En liten bit längre ner verkar de röra ihop pronomen i första och tredje person:
Genom att lära sig det viktiga skriftspråket kan vi också minnas saker som vi inte har direkt framför oss.

Det här är svåra grejor. Texten kryllar av begrepp som man ska försöka förstå. Då är det helt grundläggande att man inte ska behöva lägga tankekraft på helt ovidkommande saker, som vem det egentligen är som ska lära sig skriftspråket, vi själva eller någon annan. Jobbar man inte med textproduktion är det förståeligt om man gör missar, men boken är ju utgiven på ett förlag där jag utgår ifrån att det finns textredigerare. Skärpning, Studentlitteratur!

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s