Leve dockleken!

När jag var barn hade jag tio dockor, ”stora” dockor, i motsats till Barbiedockor. De hade fasta namn och utmejslade personligheter. Den sista var Charlotte som jag fick på min 6-årsdag. Några älskade jag och några kom jag inte alls överens med. Men jag var deras mamma och klädde på och av dem, lekte med dem och lät dem övernatta ute i dockvagnen. Charlotte var mörkhyad och ganska stor. Hon hade ledade armar och ben och kunde stå och sitta själv. Hon var snäll, men jag kom henne aldrig riktigt inpå livet, som jag gjorde med Lina, Cecilia och Elisabet.

Jag fick en barbiedocka också när jag fyllde sex men hon gick inte att leka med. Det följde med en ställning i genomskinlig plast som man kunde rigga upp henne på så att hon kunde stå, men den var så trillig att jag inte klarade att ställa henne själv. Jag har ett foto på mig där jag leker med mina sexårspresenter där hon står på ställningen i bakgrunden medan jag klär på eller av Charlotte. Det måste ha varit min mamma som har ställt upp babriedockan inför fotot. Det var en riktigt fin barbie, med många kläder, skor hattar och andra accessoarer i bästa 70-talsmode. Hon hade t o m en slags skiva inopererad så hon kunde säga några fraser. Bland annat var det något om en pojkvän vilket kändes ganska bisarrt, om jag hade kunnat sätta ord på det. Hon var helt ointressant. Jag minns inte ens att hon hade något namn.

När jag blev vuxen tänkte jag att det var dumt att fästa sig så starkt vid saker som jag hade fäst mig vid mina dockor. Jag tänkte att det är orimligt att få skuldkänslor för att man har försummat – en docka. Om något var det pinsamt att tänka på den lilla familj som jag och mina dockor hade utgjort. Mina barn lekte en del med dockor, särskilt min dotter, men jag uppmuntrade aldrig dem att ge dockorna individuella namn. Den första barbiedockan kom när min dotter var tre-fyra år. När hon var sex hade hon en stor arsenal barbiedockor och något år senare började hon leka med Bratz. Hur lekte hon med barbiedockorna? Jag minns inte. Jag tror de fick bada i handfat och tvätta håret en del. Annars minns jag dem mest som liggande nakna i en trasslig hög. På foton från den tiden saknas barbiedockrona oftast, men det finns foton på ”Daghemmet Häststallet”, där stora dockor och gosedjur tas om hand av min dotter. De läser saga (medan favoritdockan sitter i min dotters knä) och vilar ute på altanen. kanske har jag fotograferat just den leken eftersom den påminde mig om min barndom, kanske lektes det mer med stora dockor – och gosedjur – än jag minns.

Nu har jag omvärderat dockleken. Jag kan se att jag har använt mig av minnen från min docklek – med stora dockor – i mitt föräldraskap. Jag ser inte längre något dumt eller pinsamt i att utveckla empati och rättvisetänkande inom lekens ramar. Barbie kan är mycket svårare, kankse omöjliga, att leka mamma-barn med. I alla fall satte barbiedockornas vuxna kroppar med stora bröst stopp för min fantasi att föreställa mig själv som mamma till dem.

Det jag funderar på nu är hur nödvändig dockleken egentligen är för utvecklingen till att bli förälder. Vad betyder det att nuvarande barngeneration leker mer med barbie och mindre med stora dockor? Eller gör de verkligen det? Och ännu viktigare – var kommer pojkarna in i bilden? Många fäder känner sig handfallna och drar sig undan spädbarnsvård. Har de fått leka för lite med dockor när de var små? Eller målar jag fan på väggen? På min praktikplats har jag sett fantastisk mamma-pappa-barnlek.

Men oron gnager lite ändå. Om man lär sig om att vara förälder när man leker med dockor och om varken pojkar eller flickor leker med stora dockor som små – vem ska då ta hand om deras barn?

Hade de rätt på det progressiva 70-talet när de fördömde Barbie – men inte för att de var kommersiella utan för att de inte socialiserar blivande föräldrar? Vem vet?

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Leve dockleken!

  1. Ingrid skriver:

    Hur ser du på barns lek för att hantera saker i sin omgivning?
    Jag tror ju handhavandet av barnen från deras föräldrar också ger en grund för föräldraskapet. Och så tror jag att se andra föräldrar handha barn också är en grund. Jag är helt övertygad att min amning tex mycket influerats av den kompis jag såg amma. Önskar bara att jag hade sett fler innan jag själv fick barn.

  2. varavexaleva skriver:

    Jag vet intre mycket om saker generellt. Det enda jag vet är att ju mer leksaker barn har desto mer leker de med sakerna och desto mindre leker de med varandra.Spontant känns det ganska ledsamt.

  3. MariaKB skriver:

    Jag är och var alltid ett stort fan av Barbie, men aldrig av babydockor. Jag tyckte att det kändes dumt att leka mamma när jag visste att jag själv var ett barn. Jag kunde aldrig leva mig in i mammarollen och var aldrig intresserad av bebisar. Barbie var underbar tyckte jag. Jag och min killkusin lekte intensivt med dem ända upp till tidig tonår. Vi sydde kläder åt dem – det utvecklade mitt intresse för sömnad som jag senare utbildade mig inom. Vi samlade på Barbiedockor av olika etniciteter, lekte kulturmöten, skrev tidningar åt dem (pyttesmå men med en massa text, riktigt välskrivna :). De var föräldrar, dåliga mammor, bra mammor, någon hade alkoholproblem, de var sångerskor och författarinnor, rabiata rödstrumpor och bimbos. Allt som allt är jag övertygad om att Barbie, trots sina jättebröst och smala midja, kan vara utvecklande på det sociala planet. Genom dockorna kunde vi bearbeta allt vi hörde om, läste om och såg runtomkring oss.

    • varavexaleva skriver:

      Tack för ditt intressanta inlägg. Jag tänkte skriva men tog sedan bort att jag lekte mycket med barbie när jag blev större, från 9-13 år ungefär. Jag sydde också kläder till dem och gjorde sadlar, täcken och grimmor till deras hästar. De var på ridläger och hade hur kul som helst. Men det kom som sagt senare. Tror du dockleken spelar roll annars? Jag antar att du har sett forkningen om australiens aboriginer som ammar sina dockor med lösbröst?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s