Tvåspråkig i en enspråkig värld

Idag hörde jag det igen. Det vanlgiaste i världen är att man är två- eller flerspråkig. Att vara enspråkig är mindre vanligt. Tvåspråkighet är något vi kan klara. Men då måste man hålla igång bägge språken.

När jag var i 25-årsåldern stötte jag ihop med en kompis från skoltiden. Hon drev en pizzeria i en småstad. Vi hade varit kompisar under högstadiet, men glidit ifrån varandra udner gymnasietiden. Medan jag drev runt på olika mediajobb med dålig lön och dåliga villkor hade hon ihop med någon mer (en äkta man? minns inte) tagit över en pizzeria.

Den här kompisen är viktig för mig för hon var dne osm berättade för mig hur det var att varai nvandrare i Sverige. När vi gick i sjuan i slutet av 70-talet berättade hon om hur det stora svenska företaget hade kommit till hennes hemby i ett Medelhavsland och, precis som i TV-serien Rötter, som gick i samma vevba, ställt upp de arbetsföra männen på en lång rad och valt ut dem som de ville ha med sig, till fabriken i Sverige. Hon var tre år då och pratrade, såvitt jag kunde bedöma vid 13 års ålder, flytande svenska. Hon var bra mycket lättare att tala med än min bänkkamrat på franskan.

Nu när jag träffade henne när vi var i 25-årsåldern, berättade hon vad som hade hänt sen. Hon hade valt en treårig ekonomisk linje på gymnasiet. Klassföreståndaren, en burdus typ som undervisade i tyska, hade pekat på henne första dagen och sagt: DU kommer inte att gå kvar i den här klassen alla tre åren! Det är sant! Han sa så!

Hon berättade om hur hpon hade kämpat, om bitter ilska mot klassförståndaren och ett envist trots att visa att hon klarade.

– Vad jag kämpade med läxorna, sa hon. Hon berättade mer om hur orättvis och elak den här läraren hade varit mot henne, men tyvärr minns jag inte det i detalj längre. Men där och då fick jag en drabbande insikt om att bara för att man var tvåspråkig och det lät bra så betydde det inte nödvändigtvis att kunskaperna i svenska var ordentligt rotade. Att ha långa pluggläxor i teoretiska ämnen är svårare på ett främmande språk. Trots att det var många invandrare från samma region i vår uppväxtstad undrar jag om inte hon var den enda som tog studenten från treårig linje i vår årskull.

Sedan dess har det väl hänt ett och annat med undervisningen. Jag tror inte det fanns modersmålsundervisning på den tiden, och inte heller svenska som andra språk. Kanske var det också fler lärare med de åsikter som min kompis klassföreståndare gav uttryck för.

när jag nu läser om flerspråkighet och undervisning i svenska som andra språk så tänker jag på henne, min kompis. På henne som trettonåringt när vi satt i de slitna sofforna i ett elevrum i källaren på vår högstadieskola. På henne som tjugofemåring med pizzabagarkläder och mössa, när ohn hade känt igen mig när jag gick förbi. Och jag hoppas att inga elever i dagens skola behöver utsättas för det hon var med om.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s