Att känna sig exkluderad från de ungas värld

I mitt inlägg Vad, när och vad barn lär sig läsa berättade jag om en av böckerna i kursen jag går just nu, Literacy – i familj, förskola och skola av Carina Fast. Den bygger på Fasts doktorsavhandling, där hon följde sju barn från olika bakgrund från fyra till sju års ålder och deras väg till literacitet, att läsa och skriva i vid bemärkelse.

Fast har också intervjuat föräldrar och lärare till barnen. I lärarnas svar återkommer en motvilja mot att anamma barnens vurm för populärkultur. Också från föräldrarna stöter barnen på hinder, av Fast drastiskt uttryckt som att vuxenvärlden ”står i vägen för barnens intressen”. Föräldrarna varken kan eller vill köpa allt barnen önskar sig och lärarna vill inte släppa in den i skolan, de får hållas i buskarna.

Detta tycker Fast är fel. Hon ställer finkultur mot populärkultur och vill visa på orimligheten i att (populär)kultur skulle ha en förödande inverkan på människan genom att hänvisa till 1600- och 1700-talens oro för ”läsmanier”. Men kanske var oron befogad. Efter att Goethes brevroman Den unge Werthers lidanden hade utkommit, där Werther i slutet begår självmord på grund av sin olyckliga kärlek, följde en våg av självmord. Fenomenet, som enligt Wikipedia återkom bland annat efter Nirvanasångaren Kurt Cobains självmord, kallas Werther-effekten.

Jag tror dock att hon siktar lite fel när hon riktar in sig på motsättningen mellan finkultur och populärkultur. Jag tror det handlar om något annat.

Jag tror också att det man under gångna sekel oroade sig för var när människor drog sig undan från sina närmaste och bara ägnade sig åt att läsa. Så som man i dag kan bli helt uppslukad av läsning, dataspel, föreningsverksamhet, en vän eller vad som helst. Man umgås pliktskyldigast men det märks att man längtar bort. Man blir retlig och sur och kan inte prata om eller engagera sig i något annat än boken/spelet/etc. De utomstående känner sig brädade av boken/spelet/etc. Utkonkurrerade.

Det påminner starkt om vad som händer vid det som Gordon Neufeld kallar jämnåriganknytning i sin bok Våga ta plats i dina barns liv. Barnet (eller tonåringen) vill inte längre umgås med familjen, undviker ögonkontakt, tar in sin mattallrik på rummet, himlar med ögonen om man försöker ta kontakt, eller fräser tillbaka på vänligt tilltal. Med sina kompisar kan dock vederbörande umgås irl eller chatta hur länge som helst – och vara glad och öppen, le och skratta.

Gordon Neufeld menar att barnet då har släppt föräldrarna som sin första anknytningsperson och i stället knutit an till sina jämnåriga. Eftersom anknytning är bipolär stöter barnet bort föräldrarna, och därmed resten av vuxenvärlden, lärare inte minst, för att vårda sin anknytning till kompisarna. Precis som man kan börja reta sig på alla brister hos ett ex som man tidigare har älskat. mne en kompis kan aldrig ersätta en förälder. I stället för en anknytning på djupet, till personer som älskar en villkorslöst, formar unga mycket mera omogna och osäkra anknytningar till varandra. Man söker fysisk närhet med varandra, klär sig likadant och har samma intressen. Här skrev jag om Neufelds syn på olika steg i anknytning.

Jämnåriganknytning som fenomen dök upp efter andra världskriget. Den frodas i populärkulturen och det snabbt skiftande tonårsmodet. Konsumismen, media och framför allt jämnåriga har ersatt föräldrar och lärare som dem som unga har som orienteringspunkter.

Före Neufeld hade få satt ord på det, men man kan känna fenomenet jämnåriganknytning inutitivt, som att man själv blir bortvald,. inte värd att se i ögonen. Många har också gissat att det hänger ihop med populärkultur och media på något sätt, utan att se anknytningens fundamentala roll i det hela. Det gäller, gissar jag, också lärarna som intervjuats i Fasts avhandling. De oroar sig för ”våld, konsumtion, stereotypa framställningar som kan vara rasistiska och sexistiska” (sid 130). De är rädda för att ”populärkulturen ska bilda mönster för barnen”.

Jag tror Carina Fast har mycket viktigt att säga. Det går inte att låta bli att räkna med meningsfullhet när barn ska lära sig läsa och skriva. Det blir löjligt när barnen, med forskaren i släptåg, smyger i buskarna på skolgården med sina Pokémonkort, med lärarnas goda minne. Det blir löjligt att vänta till sist med att lära barnen bokstaven X. Den är inte extra svår att lära sig när de ser den på sina Xbox. Jag kan livligt föreställa mig att många lärare måste bli bättre på att lyssna och intressera sig för sina elever/barn.

Men också lärarnas och föräldrarnas oro över att tappa greppet om barnen måste tas på allvar. Flera lärare nämner känslan av att vara exkluderad. Det kan naturligtvis bero på lärarnas brist på kunskap om populärkulturella fenomen, men det kan också bero på jämnåriganknytning.

Det är på lärarna, och andra vuxna, att vinna tillbaka de ungas tillit och anknytning. Det gör man inte genom hot och våld utan att göra sig värd den. Kanske innebär det att man får ta en medial fasta och avstå från popoulärkultur för ett tag.

Annonser
Det här inlägget postades i anknytningsteori, lärande, media, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s