Därför behövs anknytningsteori på lärarutbildningen

I höstas när vi nosade på utvecklingspsykologiska teorier på min utbildning skulle vi hoppa över anknytningsteorin. Framför allt läste vi om det sociokulturella perspektivet, men också om behaviorism och kognitivism. Det hela skulle vara knutet till pedagogiskt arbete och där rymdes tydligen inte anknytningsteori.

I boken Våga ta plats i dina barns liv argumenterar Gordon Neufeld och Gabor Maté för att kunskaper i anknytningsteori är helt grundläggande för lärares förutsättningar att undervisa. All form av skolverksamhet bygger på att eleverna tar intryck av det lärarna säger och gör. Först kommer relationen – sedan kommer undervisningen.

Att vara barn innebär att man inte klarar sig på egen hand. Barn är beroende av vuxna för att lära sig hur världen fungerar. Och inte vilka vuxna som helst, utan vuxna som barnet har en anknytning till, som det kan orientera sig efter i denna stora och förvirrande värld.

Vi måste veta var vi är för att veta var vi ska ta vägen. Vaknar man en morgon och inte vet var man är börjar man inte med något annat förrän man har tagit reda på det. Jag märkte det när jag tågluffade. Just det, jag är i Athen/Budapest/Wien. Sen kunde jag kolla vad klockan var och börja planera dagen. ”Orienteringstomrum”, skriver Neufeld, ”är fullständigt outhärdliga för den mänskliga hjärnan. Också vuxna …. kan känna sig vilsna när de inte står i kontakt med den person som fungerar som orienteringslunkt i tillvaron.”

Han fortsätter: ”Om vi vuxna kan känna oss desorienterade när vi separeras från dem vi knutit an till, hur ska då inte barnen uppleva det?”

Barn måste ha någon som de kan orientera sig efter. Först och främst föräldrarna, men även andra vuxna. Det krävs en by för att uppfostra ett barn, säger man. Byn, behöver naturligtvis inte vara en Bullerby-by. Den består av de som barnen träffar i sin vardag; familj, släkt, grannar, lärare och så vidare. För barnet är det (omedvetet) viktigt att lärare och andra vuxna det har en relation till också har en relation till dess föräldrar. (Därför är det värdefullt att förskolans personal kommer och hälsar på barnet hemma innan inskolningen börjar. Så var det när mina två äldsta började på förskola 1999, men hur är det nu?)

Neufeld definierar sex olika sätt att knyta an:

1. Via sinnena. Att känna, se, höra och lukta den barnet knyter an till är avgörande för de minsta barnen. hotas närheten kommer barnet att protestera högljutt eller bli rädd. mne läntan efter kroppslig närhet har vi med oss i hela livet. Tonåringar som knyter an till varandra i stället för till vuxna kan ha ett intensivt behov av att vara tillsammans och att prata, inte samtala så mycket som pladdra på utan innehåll.

2. Likhet. Barns drift att imitera, härma, har stor betydelse för språkinlärning och förmedling av kultur. man vill likan den man är anknuten till. Men det är inte bara småbarn som tar efter andras sätt att tala, föra sig och klä sig.

3. Tillhörighet och lojalitet. ”Att vara nära någon är att betrakta den personen som ens egen”, skriver Neufeld. Det kan vara mamma eller pappa. Den man är anknuten till är man trogen och foglig gentemot. Det behövs också i skolan värld.

4. Signifikans är känslan att betyda något för någon annan. ”Att vara uppskattad av någon innebär ett löfte om närhet och samhörighet.” Samtidigt blir man ledsen om man inte är viktig för den personen.

5. Känslor. Hos barn i förskoleåldern växer och utvecklas strävan efter känslomässig intimitet. Barn kan förälska sig i den de knyter an till. en del vuxna klarar aldrig att öppna och blotta sig känslomässigt, vilket Neufeld menar kan bero på att de har upplevt att de har blivit avvisade elelr övergivna som barn.

6. Vara sedd. upplevelsen att synas kan vara psykologisk snarare än fysisk, som hos det lilla barnet. Ingen anna nform av närhet kan ”överträffa upplevelsen av att vara sedd och ändå känna sig uppskattad”, skriver Neufeld.

Så, om vi som lärare vill att våra barn eller elever ska ta intryck av undervisningen så får vi skaka av oss föreställningen att A och O är att barnen blir självständiga så fort som möjligt. Det är när det är dags att flytta hemifrån som självständigheten blir viktig. Då ska barnen ha de kunskaper som behövs för att klara sig i världen. Fram till dess behöver barnen vuxna att orientera sig efter, hemam såväl som i skolan.

Läs mer om Neufelds bok här.

Annonser
Det här inlägget postades i anknytningsteori, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Därför behövs anknytningsteori på lärarutbildningen

  1. Ingrid skriver:

    Intressant!

    För mig var tanken att förskolelärare skulle hälsa på hemma den som överraskade mest. 🙂

  2. Ping: Vara växa leva

  3. Ping: Lite anknytningsteori för förskolan | Vara växa leva

  4. Ping: Fler som tycker relationer är viktiga | Vara växa leva

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s