Elsa Beskow – inte bara idyll

Elsa Beskow har gått till litteraturhistorien som konstruktör av den svenska idyllen. Hennes skildringar av snälla mödrar, inte minst i Tomtebobarnen, har provocerat.

Det är lätt att glömma Elsa Beskows barnperspektiv. I åtskilliga böcker får barnen stryk för att de inte är de vuxna till lags, både i de sagoaktiga som Hattstugan och Ocke, Nutta och Pillerill, och den mer realistiska om barnen på Solbacka, som agas av guvernanten när de inte kan sina läxor.

Till skillnad från andra äldre bilderböcker, som Ottilia Adelborgs Pelle Snygg och barnen i Snaskeby, tar inte Elsa Beskow de vuxnas handlande i försvar. Hon skildrar att barnen får stryk, och visar i bild att de blir ledsna som den neutrala, eller kanske maktlösa, iakttagaren.

Kanske var det så som Martha Sandwall sätter ord på det i Kulla Gullaböckerna, som utspelar sig vid samma tid som Beskows böcker utkom. Så här tänker Gulla i Kulla Gulla på herrgården:

”Stryk var något obehagligt, visserligen, men något vanligt på samma gång, något som hörde samman med att vara barn och inte fullvuxen. Man fick stryk, när man gjort något dumt och illa, ibland fick man stryk när man var oskyldig också. Det var som det föll de vuxna in.”

Annonser
Det här inlägget postades i Bokprat, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s