Duger inte Harry Potter åt litteraturhistorien?

På litteraturlistan till denna kurs står en tjock, dyr nyutkommen bok med litteraturhistoria för barn- och ungdomsböcker. En riktig skatt. Jag läser inte det jag ska läsa på kursen utan surfar runt i Från fabler till manga och läser om litterära gestalter och deras författare. Flera böcker som sedermera blivit klassiker uppskattades inte till fullo när de kom, som Pippi Långstrump och Kulla Gulla. Jag har identifierat mig med bägge under olika perioder av min uppväxt och de är för övrigt är jämngamla. Bägge utkom första gången 1945.

När jag surfar runt hittar jag också en del småfel. Det är förmodligen ofrånkomligt i en så här omfattande bok, men inre desto mindre olyckligt. Det är Quentin Blake som har illustrerat Roald Dahls böcker, inte Quentin Bell. Janne, min vän utspelar sig 1954-55, inte 1958.

Om bland annat Roald Dahl och Astrid Lindgren står det att de alltid står på barnens sida. Det är det första som överhuvudtaget står i kapitlet om Astrid Lindgren. När man kommer till kapitlet ”Fenomenet Harry Potter” är författarna mer distanserade. Vinkeln i artikeln handlar om böckernas enorma ekonomiska framgångar. Det står inte att J K Rowling tar barnens parti. Hon utmålas snarare som en smart affärskvinna som utnyttjar reklamspråk i böckerna för att få dem att göra reklam för sig själva, vilket skulle vara en av förklaringarna till att böckerna har sålt så bra. ”Är det för att de är så lysande och stor litteratur [som de har blivit så framgångsrika], eller för att marknadsföringen av författaren och böckerna har fungerat så bra?” undrar författarna, lätt retoriskt. Uppenbarligen har de själva svårt att förstå vad det kommer sig av, att böckerna är så s p ä n n a n d e, som en entusiastisk bibliotekarie påpekade, räcker inte.

När jag först lånade böckerna om Harry Potter av en brorson kom jag till del 4 och fastnade där. Då hade jag nog hållit med om att böckerna lämpade sig för ytlig läsning, att de var uppbyggda på samma lite stela sätt med sommarlov hos Dursleys, skolår, växande spänning, upplösning och nytt sommarlov. Att progressionen i böckerna består i att karaktärerna blir äldre och att man får veta mer om trollkarlssamhället. Att de gick att läsa ytligt och kanske t o m att de hade en konservativ hållning till genus och etnicitet.

Hur det nu var så inspirerade goda vänner mig att läsa de sista tre delarna av serien, och sen har jag läst dem om och om igen. När jag nu läser om böckerna ser jag att fler än jag förstås har observerat att böckerna mognar och mörknar i takt med att Harry, Ron och Hermione blir äldre. J K Rowlings ord om att hon ville skriva om moral har etsat sig fast hos mig. Den viktigaste progressionen i böckerna är Voldemorts väg tillbaka till makten, och till höjder som han uppenbarligen inte nådde riktigt innan angreppet på Harry så när gjorde slut på honom.

Från fabler till manga refererar till en analys av Maria Nikolajeva, gjord när endast fem av de totalt sju böckerna hade utkommit. Här visas en maktstruktur i böckerna om Harry Potter där trollkarlar utmålas som överlägsna vanliga människor, människor överlägsna ickemänskliga varelser och män överlägsna kvinnor. Jag menar att J K Rowling förvisso beskriver trollkarlssamhällets inbördes strukturer och förhållande till mugglarsamhället så, men att hon inte nödvändigtvis ser det som något bra. Att maktstrukturerna ser ut på det sättet sägs för övrigt rakt ut i de senare böckerna, inte minst i scenen från Trolldomsministeriet i Harry Potter och dödsrelikerna när Voldemort har tagit över makten och atriet på ministeriet har prytts med en staty som visar trollkarlarnas överlägsenhet i förhållande till mugglare och ickemänskliga varelser.

Trots att den sista boken om Harry Potter utkom 2007 och Från fabler till manga utkom 2010 behandlar ”Fenomenet Harry Potter” inte eposet som helhet vilket man egentligen måste göra för att ge en rättvis bild. Maria Nikolajeva har skrivit om Harry Potter också efter det att alla böckerna utkommit. Hon har skrivit kapitlet Harry Potter and the Secrets of Childrens Literature i boken Critical Perspectives on Harry Potter (red. Elizabeth Heilman) och ger en mycket mer initierad och nyanserad syn på Harry Potter än den som står i vår lärobok. Det är Harry värd.


Annonser
Det här inlägget postades i Bokprat, Harry Potter, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Duger inte Harry Potter åt litteraturhistorien?

  1. Katharina skriver:

    mycket intressant!

  2. Karin skriver:

    Våga vägra Harry Potter 😉

  3. Malin skriver:

    ”Är det för att de är så lysande och stor litteratur, eller för att marknadsföringen av författaren och böckerna har fungerat så bra?” Författarna verkar inte stå på barnens sida, i den här frågan i alla fall:) Det är förstås också pga marknadsföringen som böckerna läses om och om igen och älskas av de flesta som har läst dem. Bra skrivet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s