Ett sjukt system

OM PAMPARNA VILL SPARA NÅGRA BAGIS
FÖRST DÅ KOMMER DOM PÅ ATT DET FINNS BARN
så sjöng Johan Johansson i låten Tango i pamparnas land.  Och lite längre ner:

DET HÄR ÄR FÖRSTA KULLEN UNGAR
SOM FÅTT LÄRA SIG FRÅN GUNGAN
JUST HUR MYCKET DERAS GUNGA HAR GÅTT PÅ!

Jag vet inte riktigt när låten skrevs, men någon gång på 90-talet är väl en kvalificerad gissning. Det otäcka är hur mycket mer kommunerna har sparat efter det att Johans son lämnade förskolan. Och värst drabbas de minsta barnen. Jämsides med neddragningarna inom förskolan har också ettåringarna på bred front börjat i förskolan, där de ofta tillbringar långa dagar. Magnus Kihlbom och hans medförfattare skriver i boken Förskola för de allra minsta På gott och ont om de minsta barnens villkor och varför det är så avgörande med tillräckligt små grupper och tillräckligt hög personaltäthet för att barn inte ska ta skada.

Författarna skräder inte orden. De menar att förskola för de minsta när den är som värst snarare är förvaring än omsorg och pedagogisk verksamhet. De är noga med att understryka att detta varken är föräldrarnas eller förskolepersonalens fel. Alla gör de så gott de kan och det finns t o m en outtalad pakt mellan personal och föräldrar att man inte pratar om hur dåligt skick verksamheten är i för att inte ge den andra parten dåligt samvete. De som ska ha dåligt samvete är istället beslutsfattarna – pamparna, med Johan Johanssons ord.

Det är mycket nedslående läsning, och jag har inte riktigt smält allt än.

En del av det hela är dock den höga sjukligheten bland de minsta. Så gott som alla ett och etthalvtåringar har någon typ av infektion en gång i månaden under vinterhalvåret. Barn som går i förskolan har dubbelt så mångas infektionstillfällen som hemmabarn. Många är i förskolan trots att de har symptom, vilket förstås gör att de smittar andra barn, och personal. Förskollärare och barnskötare hör till de mest sjukskrivna grupperna inom kommun- och landstingsanställda. Föräldrarna till barnen drabbas också, och både föräldrar och personal försöker i det längsta ha ”sjuknärvaro”, dvs jobba trots att de är sjuka, för att inte lämna kolleger och, i förskolepersonalens fall, barnen i sticket.

År 2006 var svenska folkets totala antal VAB-dagar 1 855 516, vilket kostade Sverige nästan 4 miljarder kronor (3 775 492 000)!

Risken att infektioner sprids har ett starkt samband med hur stora barngrupperna är, och hur stora hela förskolorna är. Diana Karlsson forskar om förekomsten av resistenta pneumokocker hos förskolebarn och berättade om det i P1 i helgen. Hon jämförde spridningen av pneumokocker i barngrupper så stora som de är idag, ocv hur det var när de var som minst, 1985. Tyvärr minns jag inte siffrorna, men det rörde sig om 80-90 % mindre spridning i de mindre barngrupperna jämfört med dagens.

Detta är ett helt sjukt system. Det finns röster som menar att det är bra att ha infektikoner som liten, men de kan knappast mena att hela vinterhalvåren ska vara en enda snitslad bana från den ena förkylningen till den andra, med kräksjukor inklämda dessemellan. Om inte annat så med hänvisning till Barnkonventionen, enlgit vilken barns bästa alltid ska komma i första rummet.

Detta system är helt sjukt.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ett sjukt system

  1. Karin Sutare skriver:

    Ja. Förskola för de minsta- de behöver ingen för-skola, de behöver ett hem. Men så har vi valt att forma vårt samhälle. Men vi kan välja om!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s