Kort summering av vfu-dagar

Fyra dagars vfu känns i kroppen. Min kropp är mest van vid stillasittande datorarbete och nu har den i fyra dagar fått stå, gå, krypa, sitta på golv, rulla ner för grässlänter, jaga, brottas, bygga duplo, rita, duka fram och duka undan, torka av bord, skölja disk, tvätta händer, bära, trösta, klä på, och klä av och byta blöjor. Allt det där den var van vid för en tio år sedan när mina egna barn var små. På den tiden kändes det helkonstigt att sitta stilla på en arbetsplats hela dagarna. I själva verket var det en bidragande orsak till mitt yrkesval att få röra på mig och få vara utomhus varje dag.

Jag är ny i ordets fulla bemärkelse. Jag är allmänt förvirrad och ställer brödkorgarna i fel skåp och har ett besvärande tunnelseende som gör att jag missar småkonflikter i gruppen eftersom jag är koncentrerad på något av de andra barnen. Jag har inte alls de där ögonen i nacken som kännetecknar en bra lärare. Men jag är full med tillförsikt om att de växer ut så småningom, precis som de där åtta armarna utvecklades efter andra barnets födelse.

Nu känns det som om jag vore halvvägs genom en aktiv vintersemester, kroppen är trött och tung och känslan sitter kvar nästa morgon. Men känslan av glädje känner jag också igen. Det här är inte semester, verkligen inte, men det är tillfredsställande. Jag skojar med personalen på avdelningen att de inte klarar sig utan mig. För i all min otillräcklighet har jag alltid saker att göra. Det finns alltid några barn att leka med, overaller och stövlar som ska kläs på och av, vantar som ska hittas, händer som ska tvättas (”du får gnugga också, så här, det räcker inte att bara hålla dem under kranen”), händer som ska hållas när man går ut i naturen. Aldrig är jag överflödig.

Kommunen har verkligen dragit ner på personalen och maxat antalet barn på avdelningarna så gott det går. Det gör att mycket måste ske i klump. Alla måste äta samtidigt, alla måste pröva att kissa innan vi går ut, så att inte en personal måste springa in med kissnödiga barn och lämna de andra kvar på gården, och så vidare. Det är inte lätt att se till varje barns individuella behov och rytm.

För några vekcor sedan tog jag upp på ett seminarium om huruvida omsorgen hamnar i skymundan och bara lärandet poängteras i förskolan. 2000-talet har inneburit ettåringarnas intåg i förskolan mer än någonsin tidigare och man talar i litteraturne om ”den institutionaliserade barndomen”. Finns det någon litteratur om hur man klarar omsorgen på bästa sätt? Eller är omsorgen förskolans ”tysta kunskap” som man lär sig genom att kopiera andra?

Annonser
Det här inlägget postades i lärarutbildningen, omsorg, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s