Varför gå i skola? Vad ska man göra där?

Till eftertanke

Om jag vill lyckas med att föra

en människa mot ett bestämt mål,

måste jag först finna henne

där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv

när hon tror att hon kan hjälpa andra.

för att hjälpa någon måste jag

visserligen förståmer än vad hon gör,

men först och främst förstå det hon förstår.

Om jag inte kan det så hjälkper det inte

att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan

så beror det på att jag är fåfäng

och högmodig och egentligen

vill bli beundrad av den andre

istället för att hjälpa henne.

All äkta hjälpsamhet börjar med

ödmjukhet inför den jag vill hjälpa

och därmed måste jag förstå

att detta med att hjälpa inte är att härska,

utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så

kan jag inte heller hjälpa någon.

Sören Kierkegaard

I går hade vi föreläsning i skolans historia. Det blev väldigt tydligt att skola inte kom till för att tjäna människan, utan som ett sätt att utöva makt och kontroll, först gentemot kyrkan och senare gentemot kronan, staten. Föreläsaren visade på parallellerna mellan fängelse och skola, som jag tidigare sett hos Foucault. Han underströk också betydelsen av skolan som en plats att förvara barn. I bondesamhället var arbetsplats och hem ett och samma. Barn lärde det de behövde kunna av föräldrarna och andra vuxnas i sin omgivning.

När industrialismen slog igenom, först i England och senare så småningom i resten av Europa, slogs storfamiljerna sönder och hem och arbetsplats separerades. Dåtidens fabriker kunde vara direkt livsfarliga för barn att vistas i. Dessutom fanns en misstro till föräldrarnas förmåga att uppfostra sina barn, om föräldrarna tillhörde de lägre klasserna. Med hjälp av skolan skulle barnen skiljas från föräldrarna och dresseras in i en fogligt, arbetsamt och förnöjsamt förhållningssätt som inte hotade den rådande ordningen och de högre klassernas position. Att inympa önskvärda värderingar i eleverna är ju fortfarande ett av skolans viktigaste uppdrag, fast numera är det demokrati, alla människors lika värde och aktsamhet om miljön som staten vill uppnå.

På schemat  den här veckan har också stått texten Vad har hänt med läraryrket? av Ingrid Carlgren. Den fokuserar på lärarrollen och visar hur fast förankrade ideerna om makt och kontroll fortfarande är. Carlgren menar, om jag förstår henne rätt, att läroplanerna är ensidiga. Hon skriver i en fotnot: ”Klassrummets sociala praktik handlar bl.a. om makt, disciplinering och kontroll, fenomen som inte riktigt passar in i läroplanernas s.k. blomsterspråk.” [Carlgren: Vad har hänt med läraryrket? I Forssell (red.) Boken om pedagogerna, Liber 2005. s 271]. Blomsterspråk är i och för sig ett roligt ord, men jag förstår inte vad hon menar riktigt. Det låter ironiskt.

Men hur håller man ordning i klassrummet och samtidigt iakttar respekt och fostrar eleverna demokratiskt? Carlgren fortsätter, på nästa sida: ”Den typ av disciplinering av eleverna som sker i det traditionella klassrummet är inte förenlig med dagens flexibla och självständiga medborgare.” Här är hon ganska vag med vad hon menar, jag gissar att hon tänker på utvisningar, konfiskering av saker, att man skämmer ut eleven och kanske leder/drar/föster ut en bråkig elev ur klassrummet. Hur ska man göra då? Det svarar nästa mening på: ”Det krävs andra disciplineringsformer”. Där har jag klottrat ”paradigmskifte” i marginalen,vilket jag återkommer till.

Carlgren skriver på flera ställen om hur läraren ska få eleverna att göra något, om lärarens roll som pådrivande i skolarbetet. Teorektierna för 200 år sedan uttryckte sig i termer om att tämja och dressera eleverna. Det kan man inte göra numera, men ordet driva associerar åtminstone jag också till handhavandet av djur. Man driver en skock kor eller får i en viss riktning.

Jag anar också en bitterhet i Carlgrens text. De ständigt återkommende politiska reformerna av skolan leder till avbrott som gör en kontinuerlig kunskapsutveckling omöjlig. Det låter som en paradox, att reformerna skulle göra att lärarnas verksamhet framstår som föråldrad. Ännu mer bitterhet ryms i konstaterandet ”Andra vet alltid bättre än lärare” [om lärares yrkesutövning]. Men det är väl inte så konstigt. Alla från åtminstone sju års ålder har personlig erfarenhet av lärare.

Lärare kan framkalla starka känslor och åsikter, det visade sig inte minst när vi tidigare i kursen skulle skriva om en lärare vi mindes. Varför inte erkänna att det finns lika många föreställningar om vad som är en bra eller dålig lärare som det finns elever – nuvarande och före detta? Hennes resonemang får mig att tänka på en annan yrkesgrupp som också är utsatt för plötsliga politiska förändringar, nämligen bönderna. Ingen vinner trovärdighet eller sympati på att gå in i en offerroll.

Jag minns hur paff jag blev när en av mina gymnasielärare på 1980-talet förklarade att han var där för att tjäna oss, som Kierkegaard säger här ovan. Ingen annan lärare har utmanat mig att se på skola och lärande på det sättet, varken förr eller senare.

I skolans värld skulle Kierkegaards budskap vara att det är eleverna som ska fråga. Är det inte konstigt egentligen att skolan är en plats där läraren frågar och eleverna svarar, så som Carlgren också påpekar. Pippi Långstrump sätter också fingret på den punkten under sin mycket korta sejour i skolan. VARFÖR frågar fröken henne vad sju och fem blir, vet hon verkligen inte det själv?

Två personer som verkligen har gått på djupet med vad det är att finna den man vill lära något och börja just där är Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi. I boken (med det ytterst passande namnet) Lyssnandets pedagogik (Liber, 2005) beskriver de utifrån praktik och teori hur man kan öva upp sin lyhördhet för barns nyfikenhet och egna frågor. Där Carlgren famlar och ganska vagt hoppas att en teknisk lösning, IT, ska motivera eleverna, presenterar Åberg och Lenz Taguchi i Lyssnandets pedagogik ett konkret arbetssätt, underbyggt av teori och utprövat i barngrupp. I förskola visserligen men jag ser inte varför det inte skulle kunna tillämpas även i grundskolan.

Lenz Taguchi påpekar dock att det inte är enkelt att komma dit. Man måste mycket medvetet gå emot sina invanda arbetssätt: Det är den vuxne som måste lyssna och gå i motstånd mot sina invanda sätt att tänka och förstå (a a, s 87). Hon påpekar också att vi har väldigt svårt att tänka oss andra sätt att förstå det vi tror oss veta. Carlgrens text är en tydlig illustration av det.

Det är här det behövs ett paradigmskifte. Vi kan inte fortsätta att se på elever som ett främmande folk som ska dresseras, drivas och disciplineras. Barn föds nyfikna. Nyfikenhet och vilja att härma är helt grundläggande för mänskligt växande och utveckling. Menar vi allvar med frasen att tillvarata barns nyfikenhet måste vi också vara beredda att gå emot våra invanda synsätt. Sluta fråga, och börja lyssna på barnens, elevernas, frågor. Inte för att genast styra in dem på vad vu hade planerat, utan våga gå ett varv längre.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Varför gå i skola? Vad ska man göra där?

  1. Anna Ö skriver:

    Tack för att du delar med dig av dina tankar och insikter! Det här inlägget var mycket mera tänkvärt än gårdagens föreläsning.

  2. Dorotea skriver:

    Amen.
    Det här minns jag så väl från utbildningen. Jag var en av dem som satt kvar efter seminarierna och pratade vidare med seminarieledaren om sånt här 😉 Många frågor och funderingar hade jag.

    Jag har funnit många svar på mina frågor i småbarnsvärlden. Tanken om attachment parenting och anknytning ställer liksom den traditionella barnsynen på ända.
    Skolans historia (främsta syfte: barnförvaring. Metod: dressyr och tvång.) präglar hela strukturen. Konceptet ”skola” är byggt ovanpå den här grunden, och det är SVÅÅRT att tänka nytt innanför det här byggets fyra väggar.

    Enligt min mening har hela skolväsendet mycket att vinna på att titta på förskolan och hur den pedagogiken fungerar. Förskolan har nämligen sitt ursprung i barnträdgårdarna, som sköttes av kvinnor – mammor, barnflickor. Det är en lyhörd pedagogik. Mamma är man med hjärtat, magister är man med hjärnan. Jag har gjort ett snabbt gästspel i förskolans värld, två månader bara, men de två månaderna har betytt mycket för mig i min yrkesroll. Där finns praktisk kunskap om hur man bygger upp ett tema kring ett ämne där man börjar hos barnen, ställer sig bredvid dem och pekar: ”Ser du där framme? Där finns spännande kunskap, ska vi följas åt och se vad det är!”

    Sånt gör mig glad och förväntansfull.
    Men min brinnande skaparlust har falnat lite. För 6-7 år sedan läste jag samma sak som du, Marit, och jag anade hur paradigmskiftet låg och dallrade i luften. Men… inte har det hänt så värst mycket än. Det tar många år. Det tar kanske en generation innan det här är verklighet. En generation av AP-barn måste hinna växa upp och utbilda sig och ställa sig ”i katedern” (eller motsvarande – hur kommer det se ut i framtidens attachment-skola?) innan den stora kolossen verkligen byter kurs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s