De viktigaste åren i livet

Dagens ros går till Magnus Kihlbom, barnpsykiatriker som är aktuell med boken Förskola för de allra minsta – på gott och ont, som handlar om de allra minsta barnen i förskolan, de mellan ett och två år. Enligt Lärarnas nyheter går hälften av alla svenska ettåringar i förskolan och Magnus Kihlbom har intresserat sig för deras utveckling och förutsättningar.

Förskola är inte nödvändigtvis dåligt för små barn. allt beror på omständigheterna, säger Kihlbom till Lärarnas nyheter, se länken ovan. På barnets personlighet och – framför allt – utformningen av förskolan. Barngrupperna för små barn får inte vara för stora och pedagogerna får inte vara för få. Hur utbildade och engagerade pedagogerna än är kan ingen människa hinna med för många små barn. Polisanmäl kommunens skolpolitiker om barngrupperna är för stora och de vuxna för små. Det är ren barnmisshandel, säger han frankt.

Magnus Kihlbom tycker också att de pedagoger som har hand om de mionsta barnen skulle ha den högsta lönen, och inte tvärt om. Det håller jag med om. Inte för att det är den bana jag själv tänkt mig (om jag orkar, med tanke på vad som framkommer i artikeln om sjukskivnignstalen bland förskollärare). Utan för att jag vet att Magnus Kihlbom har rätt.

Små barn är känsliga. De är nya i världen, anknytningen till vårdarna har ännu inte befästs. De flesta barn börjar gå runt ettårsdagen. Det ger en nya möjligheter att snabbt röra sig i världen – och förflytta sig långt bort från vårdaren. Anknytningen är det som drar barnet tillbaka till dess trygga hamn. Det är många många år kvar tills det är redo att flytta hemifrån. Anknytningsbanden måste vara starka för att man ska växa upp som en fungerande och någorlunda harmonisk vuxen. För barn som är på förskola måste det finnas tillräckligt många vuxna att det finns någon för alla att vända sig till när man behöver det. Det bör också vara samma vuxna dag för dag – anknytning fungerar individuellt.

Den biologiska bakgrunden till att vi människor har en så långsam start i livet är att vi föds extremt omogna. Hjärnan är bara en fjärdedel av sin slutgiltiga storlek. Nyfödda schimpaners hjärna är 40 % av sin slutgiltiga storlek, många gräsätares 80 %. När barn är ett år är hjärnan 80 % (jämför det med gräsätarungar som kan gå själva från födsel), vid två år 90 % av sin slutgiltiga storlek. Att det har blivit så är en evolutionär kompromiss.

Att människobarn föds så omogna beror enligt forskarna på att vidden i födelsekanalen genom bäckenet begränsades i och med att våra förfäder började gå upprätt på två ben, samtidigt som hjärnans volym blev allt större. Den evolutionära lösningen blev att barn fick födas tidigare och därmed mera omogna.

Det gör att förskolan har ett enormt ansvar för att små barn har tillgång till vuxna i den utsträckning de behöver för en sund utveckling. Det finns inga genvägar.

Visst är hjärnan plastisk, men att satsa mer på de små barnen från början gör det hela så mycket enklare. Det är en investering som lönar sig. Inte minst för barnen själva.

Annonser
Det här inlägget postades i hjärnkoll. Bokmärk permalänken.

En kommentar till De viktigaste åren i livet

  1. Ping: Men barnen då? | Vara växa leva

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s