Första uppgiften

Och då var de igång! Lärarstudenterna alltså, varav jag är en.

Nu i början handlar kursen om två saker. Dels ska vi lära oss vad vetenskaplighet är och dels ska vi se på lärarrollen ur elevperspektiv. Vi fick i uppgift att skriva om en lärare vi mindes. Det var svårt att välja, jag gjorde en tabell och förde in fem lärare från lågstadium til gymansium och skrev in egenskaper, förhållningssätt och förmågor. sen kom min man in i rummet och jag frågade honom vilken han tyckte. Larsson, sa han tveklöst. Och sen kom han med några andra förslag, som alla stod på min lista. Men det blev Larsson, min mellanstadielärare på 1970-talet, som vi aldrig kallade vid förnamn.

Här är en redigerad version av det jag skrev.  Alla namn är fingerade:

En lärare jag minns

En byskola på landet, så höga fönster att vi mellanstadieelever kan stå i fönsterkarmen. Brun heltäckningsmatta, grön svart tavla. I hallen drickfontän och klockan som vi i överlärarens klass får lov att ringa ut och in med. Året kan vara 1978 och det är glosförhör i engelska, Larssons favoritämne.

Jag är bäst i klassen och svarar alltid rätt. Svarar man fel skriver läraren ens namn på tavlan och en bokstav, D. Andra gången man svarar fel till kommer ett O, DO. Tredje gången ett N. Vad ska det här bli? Nyfikenheten stiger i klassen. Ett ord? Till slut har Tomas svarat fel sex gånger och det står DONKEY på tavlan.

–          Vad betyder det?

–          Åsna, svarar Larsson. 

Tomas börjar gråta. Den glada förväntansfulla stämningen vänder snabbt och blir tryckt.

Tomas, Jan och Sven kördes ofta ut i korridoren av Larsson. Han drog dem i öronen, hårt. Vi trodde att det var ok, att aga, som vi visste var förbjudet, bara var att slå. I högstadiet skolkade de. Ingen av dem började på gymnasiet.

Larsson var oinskränkt kung i sin egen värld, en byskola med två-tre klasser. Han hatade grupparbete, trodde det ledde till gängkriminalitet. Han gillade högläsning och läste Min morbror trollkarlen, Elvis och Ture Sventon för oss. Jag hade turen att slippa, men tjejerna som fick bröst tidigt tafsade han på, det visste alla. Någon sexualundervisning fick vi aldrig. Men det stod en kassett med diabilder på katedern som aldrig nämndes av Larsson. De bara stod där, alltid. Jag tittade aldrig på dem, för de som gjorde det berättade att det var porr.

Vi i klassen delades in i flera underkategorier efter hur han förhöll sig till oss. De olydiga pojkarna var en. Gullegrisarna var en annan. Mot mig var han snarast likgiltig. Anna var rejält överviktig och när vi skulle beskriva oss själva skrev hon ”Jag är tjock och ful.” Det vet jag, för det läste Larsson högt. Sen tog han en paus och sa något om att hon inte skulle vara ledsen för det.

Han tog klassfotona själv för han tyckte han var så bra på att fotografera. Engelska trodde han också han var bra i, och jag som fick femma i engelska i sexan trodde att engelskan på högstadiet skulle gå lätt. Döm om min förvåning att jag inte alls kunde särskilt mycket i jämförelse med dem som kom från andra skolor.

Larssons främsta förmåga som lärare var nog att skapa oenighet. Det var mycket mobbning i klassen, Anna och Jan hörde till mobbarna och jag var en av de mobbade. Jag har alltid tyckt om att lära mig saker, men uppmuntrades inte av Larsson. I stället spred sig ett kunskaps- och kulturförakt i klassen som hade återverkningar långt efter det att vi slutade sexan.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s