Dagens ord: Kaosångest

För några veckor sedan fick jag lära mig ett nytt ord. Kaosångest. Först förstod jag inte om jag hade hört rätt, så jag frågade om: Vad sa du??? Jodå, intygade min lärare, kaosångest är ett vedertaget ord, tror tillochmed han nämnde vem som hade myntat eller spritt det. Jag googlar på det men får bara träffar från folk som beskriver kaos och ångest med ett komma eller ett och emellan.

Vad är kaosångest då? Jo det är kanslan man får när  man är rädd att en situation ska urarta, att man ska tappa kontrollen. Det har inte hänt än, men man är orolig för att det ska hända. Är det befogat? Kanske, kanske inte.

Jag minns en annan föreläsare på en annan kurs som sa att när vi kom ut som färdiga förskollärare skulle vi ha ett enormt kontrollbehov det första året och inte släppa vaksamheten en sekund. Det var nog kaosångesten hon också tänkte på.

 

Bära barn i sele eller sjal på förskolan – en möjlighet?

Välkommen kroppskontakt är välgörande för alla människor. I förskolan blir barn lugnare och mer avslappnade om de får ha kroppskontakt med andra människor, stora eller små. På den kurs jag går just nu uppmuntras vi att ha barnen i knät mycket. Visst är barn kompetenta, men kompentensbegreppet ska inte användas som slagträ för att göra barn till brådmogna och självgående och därmed i förlängningen sanktionera större barngrupper och mindre personal. Jag blir så entusiastisk när jag hör sånt.

All välkommen kroppskontakt gör att man utsöndrar oxytocin och befrämjar lugn och ro-systemet kroppen. Kerstin Uvnäs Moberg som har forskat om dessa saker menar att lugn och ro-systemet äfr en motpol till kamp- och flyktsystemet och att vi behöver båda polerna. Lugn och ro-systemet motverkar stress och bara därför är det vikigt att tänka på i vårt tokstressade samhälle. Går man in mer på detalj i kroppen ser man att lugn och ro-systemet innebär sänkt blodtryck, lägre halter av stresshormoner, bättre matsmältning och underlättad läkning.

Allt fler föräldrar väljer att bära sina späd- och småbarn i bärsele eller bärsjal, som ett komplement eller ett alternativ till vagn. En del, går ännu längre och har sina barn fysiskt nära i stort sett dygnet om, de första månaderna i alla fall. Själv bar jag mer för varje barn jag fick. Jag skaffade bättre bärdon efter hand som det blev möjligt. I mitten av 1990-talet var det betydligt svårare, innan handeln över Internet hade kommit igång. Till sista barnet hade jag en lång bärsjal som var fantastiskt bekväm att bära med. Tyget i sjalen kunde jag fördela jämnt över kroppen vilket gjorde att det inte kändes mer att bära än att ha på sig en extra tröja.

Förskollärare kan inte bära på samma sätt för då sliter man ut kroppen. Det är bättre att sitta nära en liten än att bära den för att spara sin rygg, får man alltid höra. Men i praktiken blir det en hel del bärande i alla fall, på armen, på höften. För att det är det enda som håller ett barn med nära till tårarna lugnt, för att man måste förflytta sig.  Alternativt måste man lämna en liten på golvet för att göra praktiska saker som kräver att man står och går – och barnet blir ledset.

När mina egna barn var små visade jag entusiastiskt vår bärsele för personalen på deras förskola men de var inte intresserade just med hänsyn till slitage på ryggar. Nu när jag börjar jobba på förskolor så smått kan jag sakna möjligheten att bära i bärdon för att jag är van vid det och tycker det är så praktiskt. Så hur är det med slitaget på kroppen? Jag frågade föräldrar på forumet på sjalbarn.se.

Svaren jag fick pekade på samma håll. Med en bärsjal som var ordentligt knuten eller en ergonomisk bärsele för lite större barn, som var avpassad till bäraren och rätt inställd, är det inte tröttsamt för rygg-nacke-axlar att bära barn i flera timmar. Visst kan man bli trött i benen (och i magmusklerna sa någon), men det blir man ju av att vara fysiskt aktiv. Det fanns också farhågor om slitage på handlederna om man lyfter och bär barn med händerna för mycket, vilket alltså bärande i bärhjälpmedel skulle förhindra.

Dock påpekar de att om man börjar med att bära sin nyfödda så ökar man gradivs sin styrka i bärmusklerna i takt med att barnet växer. Vid ett års ålder väger barn i regel tre gånger så mycket som när de är nyfödda.

Någon hade sett på film att i japansk barnomsorg knöt personalen upp barnen på ryggen.

Säkerheten är förstås en fråga som man måste reda ut. Vad händer om pedagogen ramlar med ett buret barn? Gäller försäkringen då? Det får mig att tänka på ett dilemma som neonatalavdelningen på Akademiska barnsjukhiuset i Uppsala ställdes inför när de införde känguruvård – barnen fick vara hud mot hud dynget om på föräldrarna. Det sades att man måste ha barnen i kuvöser eller knakse babysängar för att om föräldrarna bar barnen på avdelningen eller mellan avdelningar så gällde inte en viss försäkring. Personalen kollade upp detta och gissa vad – försäkringen fanns inte. Trots det tillämpas samma regel på många neonatalavdelnginar i Sverige med samma motivering. Länk.

Om man kan bära barnen mer – med ergnomiska bärhjälpmedel –  på förskolan är något jag skulle vilja veta mer om och utforska. Jag är övertygad om att en del av de minsta barnen skulle må mycket bra av den täta kroppskontakt det ger att bli buren på vårdarens rygg. Är det så att moderna bärhjälpmedel avlastar kroppen så mycket att man inte sliter på ryggen, och att man dessutom skonar handlederna så kanske vi ska omvädera bärande i bärdon.

Logiskt tänkande är inte det enda bästa

I kurslitteratur om det socio-kulturella perspektivet betonas ofta hur mycket läskunnighet och andra företeelser omkring oss i vårt moderna samhälle påverkar tänkandet.

Rigmor Lindö berättar i bok Det tidiga språkbadet om en studie av Vygotskij och hans forskakollega Alexander Luria, som studerade bönder i Uzbekistan som var antingen analfabeter eller läskunniga, ochh ur de löste olika problem. Lindö berättar om ett test som var som hämtat ur ”Fem myror är fler än fyra elefanter” och Brasses lattjolajbanlåda, med fyra saker, en såg, en yxa, en kratta och en timmerstock, där tre hörde ihop och en skulle bort.

Analfabeterna tänkte praktiskt att krattan skulle bort medan de läskunniga grupperade verktygen och sa att timmerstocken skulle bort. Lindö skriver: ”Har man inte byggt en skriftspråklig begreppsvärld så blir begreppet verktyg en obegriplig tankekonstruktion. Luria konstaterade att icke läsande och skrivande personer tänkte konkret och jordnära och förstod världen utifrån sina upplevda erfarenheter.”

Det är svårt att veta vad som är Lurias och vad som är Lindös slutsatser i boken men jag har satt frågetecken kring stycket att icke läskunniga inte skulle förstå begreppet verktyg. Verktyg har varit oerhört grundläggande i människors liv sedan mänklighetens gryning. Att kunna tillverka och använda verktyg är en av de företeelser som definierar människan som art. Skulle inte analfabeter kunna skilja på verktyg från råmaterial? Jag förstår inte hur exemplet i boken skulle bevisa någonting om det.

Lite längre ner har jag skrivit ytterligare ett frågetecken i marginalen. Lindö skriver att uzbekistanstudien …”så¨tydligt pekar på hur skriftspråket utvidgar vår tankeförmåga och hjälper oss att organisera våra intryck i hierarkiska strukturer”. Lindö refererar också till en Walter Ong som menar att läs- och skrivkunnighet är ”den enda vägen till ett abstrakt, logiskt, klassificerande och analytiskt tänkande”.

Är inte det en ganska självförhärligande tolkning? Ger det inte en pessimistisk syn på icke läskunniga människors kognitiva förmågor? Är det inte en etnocentrisk tolkning?

Jag är helt med på att man tänker annorlunda om man tillägnar sig information via skrivna medier jämfört med om man får den direkt får nandra människor eller i praktiska sammanhang. det är när läsande människor framstålls som bättre och längre komna i sin utveckling som jag vill sätta ner foten, stanna och tänka efter.

Särskilt Lindös formulering om att skriftspråket utvidgar vår tankeförmåga provocerar mig. Jag har ritat en asterix  där och skrivit i marginalen: ”blir inte fri från tanken att det sker på bekostnad av något annat t ex emotionell mogenhet”.

Om jag ska vara ärlig så är det inte min egen alldels originella slutsats. Tomas Ljungberg har skrivit om olika sorters tänkande i sin bok Människan, kulturen och evolutionen. I somras, när Fredriks Lindströms utmärkta intervjuserie ”Vad är en människa” gick i repris nämnde faktiskt Tomas Ljungberg just samma exempel med lattjolajbanlådan, verktygen och timmerstocken eller, om man så vill, sakerna som hörde ihop med trähantering och krattan, som jag beskrev här ovanför. Men han argumenterade inte för att det gjorde läsande människor till bättre på något sätt. Utan annorlunda.

Nu äntligen hämtar jag ner Människan, kulturen och Evolutionen från hyllan och undrar hur jag ska hitta rätt ställe i denna tjocka och innehållsrika bok. Men tänk, jag har lagt ett stort bokmärke vid avsnittet som heter Rituellt liv och psykologiskt fungerande hos jägare-samlare. Så här skriver Tomas Ljungberg bland annat:

Tänkande och verklighetsuppfattning beskrivs … som varande mycket olikt det hos den västerländska människan. Det logiska, sakliga tänkandet, där t ex en viktig skillnad görs mellan subjekt och objekt (d v s mellan självet och omgivningen) förekommer i mycket liten omfattning hos jägare-samlare. Grunden i deras sätt att tänka och uppleva är i stället att det som sker i yttervärlden, det sker även i deras inreoch det som sker i deras inre, det sker också i yttervärlden. Det finns således ett slags identifikation mellan objeket och iakttagaren (subjektet).

Utmärkande för deras tänkande är vidare att de inte försöker att abstrakty, sakligt och logiskt förståsin livssituation och sitt leverne för att genom detta kunna styra och påverka detta. De menar i stället att livetrt är beroende av för dem osynliga och mäktiga krafter som genomsyrar hela naturen. /- – - /

Det mytiska tänkande som som används för att förstå och beskriva dessa bakomliggande krafter har angetts följa helt andra regler än de i västerlandet accepterade reglerna för korrekt logiskt tänkande. Tänkandet utmärks till exempel av ett rikt användande av symboliska bilder.

Arkeologen Helena Knutssons tar i sin spännande doktorsavhandling Slutvandrat? (Uppsala universitet 1995) också upp skillander i jägare-samlares respektive västerländska nutidsmänniskors tänkande. hon nämner dels det rationella tänkandet, som vi är välbekanta med inte minst på läörarutbildnignen, men också det irrationella tänkandet, som hon menar innefattar känslomässiga ställnignstaganden och t ex vidskeplighet. Hon skriver:

Det irrationella tänkandet har en viktig biologisk funktion i det mänskliga medvetandet, det har man varit medveten om inom t ex psykologin och sociobiologin under lång tid,

och fortsätter:

Ett holistiskt tänkande inbegriper det för den mänskliga hjärnan mest avpassade användningssättet, där de emotionella och kognitiva reaktionerna samverkar. Ett av de mest utmärkande dragen för detta psykiska fungerande skulle då vara att människor som använder det kännner sig trygga och lever i balans med sig själva och sin omgivning.

Både Ljungberg och Knutsson hänvisar till filosofen Lucien Lévi-Bruhl, som skiljde på prelogiskt och logiskt-rationellt tänkande. Det prelogiska tänkandet skiljer sig från vårt, men är inte mindre utvecklat.

Vi föds alla med potential att utveckla olika sorters tänkande. Sätt att tänka på är inget som har selekterats bort i evolutionen, om jag har förstått det rätt. Jag och alla ni som sitter vid era datorer och andra apparater och läser det här har utevecklat det logiskt-rationella tänkandet som är så oundgängligt i vår del av världen. Men andra sätt är inte mindre värda.

För oss som möter barn är det här viktigt att veta. Hos de minsta barnen dominerar  inte det logiskt-rationella tankesättet så som hos oss äldre. När Alfons Åberg säger att det bor ett lejon under sängen kanske man inte ska tro att Alfons faktiskt tror att det har kommit dit ett riktigt, fysiskt lejon från ett riktigt zoo eller Afrika. Det är kanske Alfons subjektiva och symboliska sätt att uttrycka sin rädsla för att lämnas ensam nattetid, en skräck som enligt Ljungberg är lika grundläggande för människor sonm rädsla för t ex spindlar och ormar.

Jag inser risken att det jag har skrivit här avfärdas som en romantiserad föreställning om barn och ”vildar”.  Det har inte varit min avsikt. Det är svårt att  försöka förstå förhållanden som är vitt skilda våra egna och jag vill ändå försöka. Kommentera och diskutera gärna med mig!

Marit Olanders

”Det är nog mest synd om mamma”

Nu läser vi om inskolning i förskolan. I en bok gruvar sig en intervjuad pappa för hur det ska bli att lämna barnet på förskolan. ”Det blir nog svårast för oss”, tror han.

Det är en variant av något som man ofta hör, när förälder och barn båda har det jobbigt i samband med separationer av olika slag; ”Det är nog värst för mamma.” Jag har själv fått höra det som förälder och jag har känt mig förminskad, ja, kränkt.

Så min intoning med mitt barn, som experterna säger är så avgörande, där jag anser att det som pågår är jobbigt, hemskt jobbigt för mitt barntillochmed, räknas plötsligt inte?

Och för det andra, hur kan det vara mer synd om den vuxne, egetligen? Den vuxne har erfarenhet och överblick, hon eller han vet vad förskola är och vad den är bra för. Den vuxne kan överblicka en hel dag och vet hela tiden att barnet är på förskolan. All denna erfarenhet och överblick saknar barnet.  Det är så enormt mycket mer som är nytt, som man måste sätta sig in i. Jag är övertygad om att barn kan ha det hur bra som helst på förskolan, men låt oss inte blunda för att det är jobbigt att acklimatisera sig.

Lite anknytningsteori för förskolan

I ett tidigare inlägg anmärkte jag på att min utbildning inte berörde anknytningsteori, som jag anser är en förutsättning för lärande. Jag påtalade denna brist för kursledningen men sen hände inte mer. Jag skrev också ett fördjupningsabete/B-uppsats som berörde anknytningsteori men inte heller då fick jag något vidare gehör för mina synpunkter.

Nu läser jag en kurs vid ett annat lärosäte och här har jag mött en helt annan nyfikenhet på den kunskap jag har med mig. Idag har jag fått göra en liten presentation av ankytningsteori för min grupp och varför det är viktiga saker att känna till! Självklart tyckte jag att det var smickrande att få bre ut mig om ett ämne jag brinner för, men bortsett från det gillar jag inställningen vid det här lärosätet, att man kan bidra med saker fast man ”bara” är student.

Jag började med att visa en bild på en andfamilj och förklarade att prägling bland fåglar var något annat och mindre komplext än anknytning bland människor, men att syftet med det var detsamma – att ge ungar skydd och möjlighet att lära.

Jag hade gjort en triangel för att visa det jag tidigare har skrivit om här, att anknytningsperspektivet utgör grunden för lärandet. Piaget m fl studerade det individuella lärandet, och Vygotskij och Säljö tillförde det sociokulturella perspektivet. Men barn lär sig inte av vem som helst. Basen för allt lärande är att barnet har en anknytning, en relation, till den som ska lära ut någonting.

Därför är det helt grundläggande att känna till hur anknytning fungerar, menar jag.

Jag tog upp att det är det faktum att vuxna, föräldrarna, ger ett barn omvårdnad som gör att barnet knyter an till föräldrarna och föräldrarna binds till barnet. När barnet känner att det har en trygg bas i vårdarna kan det utforska världen, och när utforskandet har nått sin gräns fungerar vårdarna som en säker hamn att återvända till.

Beroende på hur barnet upplever att det får tillräckligt bra vård kan anknytningen vara trygg, otryggt ambivalent, dvs gnällig och klängig, eller otrygg och undvikande, dvs verkar inte behöva vårdaren men har höga halter stresshormon om man mäter det. Trygg anknytning ger bättre förutsättningar för hälsa, socialt liv och framgång än andra anknytningsformer. Otygg anknytning kallas visserligen för otrygg men följer ändå ett visst mönster. Desorganiserad anknytning däremot följer inget mönster. Läs mer om det här.

Jag berättade att barn knyter an till flera vårdare, både till föräldrarna och andra som ger det vård, t ex mormor och även förskolans personal – det vill säga oss. Anknytningarna är unika, inte utbytbara och inte lika viktiga. Barnet ordnar sina anknytningar i en hierarki, där den ofta kommer först i hierarkin, som tog hand om barnet på nätterna den första tiden. Vid en hotande fara vänder sig barnet till den närvarande av sina anknytningspersoner som står högst i hierarkin. Är det på förskolan så vändser sig barnet till förädlern om denne finns där, men till den pedagog som står överst i barnets anknytningshierarki när föräldern har gått.

Anknytningar handlar inte om att ”tycka om” utan något som barnet gör omedvetet.

Gordon Neufeld, som tillsammans med Gabor Maté har skrivit boken Våga ta plats i dina barns liv, understyrker anknytningens avgörande betydelse för inlärning. Vuxna blir inte automatiskt barns förebilder, utan det är de personer som barnet har en stark anknyting till som blir som förebilder. Författarna påpekar att anknytningen styr barnets uppmärksamhet. ”Att få barnet att titta och lyssna är grundläggande för all fostran”, skriver de. Och även all undervisning, skulle jag vilja tillägga.

Som pedagog har man inte den starka bindning till barnen  som föräldrar har till sina barn. Om föräldrar drivs av sina känslor att ge barnet omsorg, måste vi som pedagoger använda vårt professionella kunnande om barns behov och utveckling i förskolan.

Det är känslomässigt krävande att vara nära små barn och häörbärgera deras käsnlor, och man är också olika kapabel till det beroende på dagsformen. Bland annat därför är det viktigt med både utbildnign och stöd i arbetslaget.

Hur kan man främja barns anknytning på förskolan? Inget av det är nyheter för pedagoger, det är saker som sker dagligen på Sveriges förskolor. Men om man inte är medveten om anknytnignsperspektivet kanse man inte tänker på att det just främjar anknytning. Att hålla en god kontakt med föräldrarna och låta barnen titta på bilder på föräldrarna främjar barnens anknytnign till föräldrarna, särskilt om dagarna blir långa. Att hälsa på alla barn, med ögonkontakt, ett leende och kanske en kram varje dag man träffas och skiljs åt, främjar ankntytning, liksom att ta sig tid att verkligen lyssna när barnet vill berätta något.

Till slut lite boktips:

Marit Olanders

Paradigmskifte

Jag går en kurs vid ett annat lärosäte än jag har gått tidigare på lärarutbildningen och det är mycket lärorikt. Det är en kurs som först och främst handlar om att jobba med de yngsta barnen i förskolan och jag är helt överväldigad över vilken skillnad det är på inriktningen på lärarutbildningen och synen på barnen. Om skillnaden beror på inställningen på den här kursen eller om den beror på lärosätet vet jag inte. Mina kursare här har samma erfarenhet som jag av utbildningen som skrotades förra året där blivande förskollärare och grundlärare i de tidiga åren läser tillsammans, nämligen att kurserna först och främst rikar in sig på skolan, på förskolans bekostnad. Och när det handlar om ”förskolan i allmänhet” är det lätt att de yngsta barnen hamnar i skymundan till förmån för de äldre.

På en föreläsning nämndes en bok som jag inte har stött på tidigare, nämligen Barndomspsykologi av Dion Sommer. Den ingår inte på den här kursen men har ingått i tidigare kurser. Jag lånade den på biblioteket för att läsa ikapp och wow den borde de verkligen ha på det lärosätet där jag läser i vanliga fall!

”Barndomspsykologi” förklarar hur och varför de stora ”klassiska” teorierna inom utvecklingspsykologin inte håller. Att barndom och utveckling är så breda begrepp och att en människans uppväxt är beroende av så många olika händelser och förhållanden att man inte kan sammafatta alltihop i en enda stor teori med anspråk på att vara universell. Äntligen!

Författaren reder också ut och problematiserar begreppet ”Det kompetenta barnet” och det gläder mig att jag får tillfälle att gå till botten med det begreppet och passa in det i min egen begreppsvärld. särskilt sympatiskt är det förstås när Sommer skriver saker som jag själbv sympatiserar med, som att man inte oreflekterat kan lämpa över ansvaret för lärande och utveckling på barnen själva. Han påpekar att det kna göra att man ställer för höga krav på banr för tidigt, ”krav som de inte kan överblicka eller som de inte har utvecklat kompetenser för att kunna hantera”. vidare varnar han för att en alltför ensidig syn på barn som kompetenta blir ett exempel på det han kallar ”vår tids dyrkande av ”den duktiga människan” ”.

Första gången jag hörde talas om ett paradigmskifte i synen på barn och barndom var på en föreläsning med Nils Bergman, vars budskap var att nyfödda och för tidigt födda barn är kompetenta att ta vara på sig själv, om de bara får vara i den miljö de har utvecklats för, nämligen mammans bröstkorg. Där håller de värmen, har maten inom räckhåll och lyhörd omvårdnad. Men de är inte självsocialiserande och de är inte fysiskt separerade från andra människor som i barnsängar och kuvöser. Så nu har jag inte tid att sitta här och hänga, jag känner hur ämnet bubblar inom mig men orden har inte tagit bättre form än. Så jag återgår till studierna.

(Det enda jag saknar är lite fler kopplingar till neurovetenskap, vad som konkret händer i människans hjärna under de viktiga första åren, och kopplingar till anknytningsteori. Jag hittar inte Allan Schores namn (http://www.allanschore.com/) i källförteckningen i Barndomspsykologi men jag har som sagt mycket kvar att läsa än.)

Självständighet, beroende och tillit

Vad är ett barn? Det är en fråga jag har fått i uppgift att fördjupa mig i.Jag har funderat en del på det genom åren och det jag hark ommit frma till hittills ä’r att det i alla fall är svårt att fånga in hela begreppet vad ett barn är och inte är i en slagkraftig oneliner.

Förr såg man små barn (under tre år) som beroende och hjälplösa. På förskolan togs de främst om hand av barnskötare med foklus på omsorg, medan den pedagogiska verksamheten var förbehållen de ä’ldre förskolebarnen. Med förskolans läroplan klan man inte längre tänka på det sättet. Alla barn i förskolan ska erbjudas en pedagogisk verksamhet där omsorg, fostrande och lärande bildar en enhet. Även de minsta.

När videotekniken kom blev filmmediet mer tillgängligt för forskare än tidigare. Inte minst för att studera de minsta barnens beteende i detalj har film inneburit att man kan få syn på skaer som gått en förbi vid andra typert av dokumentation. till ett fördjupningsarbete förra terminen filmade jag en samling med barn på 1 och 2 år. Varje minut på filmen tog en timme att skriva ut när jag skulle få med allas reaktioner, blickar som utbyttes, kommentarer som fälldes och så vidare.

Tillgången till video kan vara en anledning till att forskningen om de minsta barnens beteende tagit fart de4 senaste decennierna.- En annan aneldning, för svenska förhållanden i alla fall, var att på 1970-talet kunde nya yrkesgrupper börja forska. En barnmorska har berättat för mig om när barnmorskor kunde börja forska och hur de intresserade sig för andra saker än läkarna. I Stockholm filmades ett alldeles nyfött barn som utan hjälp från mamman eller någon annan tog sig fram till mammans bröst och började suga, en timme efter att det sett dagens ljus för första gången.

Nu pratar vi om små barn som kompetenta. Förskolans läroplan manar oss att främja barnens tillit till sin egen förmåga, och även självständighet. Ibland verkar begreppen användas som helst synonyma, men för mig är det stor skillnad på dem.

Självständighet är en eftertraktad egenskap bland små barn i vår del av världen. De ska kunna somna själva, vakna sjävla, äta själva, Men självständighet är en illusion. Ytterst få av oss klarar oss någon längre tid på helt egen hand, utan något samarbete med andra människor. Men när vi har andra människor och nödvändiga förhållanden runt omkring oss, någonstans att bo, någon form av försörjning och så vidare, klarar vi oss riktigt bra.

Även nyfödda barn klarar sig riktigt bra om de har nödvändiga förhållanden runt sig. Tänker man sig att mammans bröstkorg är barnets naturliga miljö så ser man att där håller barnet värmen och har tillgång till mat. För mig är det ett sätt att visa tillit till nyfödda barns förmåga att de får bara i sin naturliga miljö. Barnet är beroende av föräldrarnas lyhörda omsorg, men lär sig samtidigt tillit till sin egen förmåga.

Kanske kan man se även de kommande månaderna och åren på samma sätt. Intill lyhörda och älskande vårdare är barn inte hjälplösa utan fullt kapabla att ta vara på sig själv. Med lyhörda vuxna omkring sig, hemma och på förskolan, skulle vi vuxna kunna se barn som kompetenta utifrån sina skiftande förutsättningar.

Sen, så småningom blir barnet vuxet och kan skaffa eget boende och en egen familj. Då är man inte längre barn, men man är fortfarande beroende av andra människor, i sin familj och hela samhället.

Kulturella blinda fläckar

När mitt tredje barn var alldeles nyfött och vi låg intill varandra i sängen och vilade läste jag boken Kontinuumbegreppet av Jean Liedloff. Det är en mycket speciell bok, och den inspirerade mig till att ha min son intill mig (eller någon annan i familjen) i stort sett dygnet runt. Jag lyckades inte riktigt med det, en havtimme per dygn låg han ganska ofta och sov i vagn eller säng. Men resten av dygnet hade jag med honom. Vi sov intill varandra på natten och på dagarna höll jag honom i famnen, ammade eller bar honom i bärsele eller bärsjal.

Om jag vaknade först på morgonen tog jag med honom när jag klev ur sängen. Jag upptäckte att det gick fint att ha honom i famnen medan jag gick på toa. När jag duschade hade min man hand om honom, men det var nästan det enda jag gjorde utan honom. Vår yngsta hade två små styorasyskon så min man hade mest hand om dem och jag lillebror. Jo när jag körde bil låg han förstås i babyskyddet bredvid mig.

All denna täta kontakt, så stor del av dygnet, gav en alldeles speciell närhetskänsla. Det var inte svårt att bära, särskilt inte när jag hade skaffat en bärsjal och lärt mig knyta den. Jag lärde mig hans rörelser. Han somnade på min kropp, och han vaknade och åt där. Jag kände hans babylukt och jag minns fortfarande efter elva år hur det kändes när hans fjun uppe på huvudet kittlade i näsborrarna.

Att mamma och ett nyfött barn har så tät kontakt under så gott som hela dygnet är det normala i många kulturer och för människan som biologisk varelse. Alla primater bär sina ungar, och ger di med mycket täta intervall. Att separera mammor och  barn direkt vid födseln, och att basrnet sedan ligger för sig själv i en barnsäng eller vagn förutom vid särskilda klockslag då det ska matas är något människor har börjat med under de senaste hundra åren.

Vi vet också att människan föds mycket omogen. Hjärnan väger bara 25% av sin slutliga vikt när vi föds, vilket är minst av alla däggdjur. M Jag skrev om det för några år sedan här.

För tidigt födda, men även fullgångna barn behöver känna en vuxens kropp hud mot hud intill sin. Fysisk separation mellan mamma och barn är ett kulturellt fenomen i västvärlden. Det är undantaget från regeln att små barn har fysisk närhet till vuxna tills den dag de själva väljer att krypa därifrån.

När forskare de senaste decennierna alltmer har intresserat sig för de allra minsta barnen börjar man upptäcka hur viktig kärleksfull omvårdnad är, hur kompetenta nyfödda barn är, om de bara får vistas i den miljö de är utvecklade för – intill mammans kropp och bröst.

Ska man dra några som helst slutsatser om barns utveckling bör man enligt min mening hålla dessa fakta i minnet.

Att bli sig själv är en omtyckt bok på lärarutbildningen. Den presenterar Daniel Sterns teorier om de yngsta barnens utveckling och sätter in dem i förskolans sammanhang. Boken har en tvärvetenskaplig ambition och vill komma ifrån uppdelningen i kropp och själ, biologi och psykologi, arv och miljö.

Boken återger Sterns beskrivning av olika upplevelser av ett själv som byggs på varandra och som vi sedan ständigt växlar emellan livet ut. Det är ett sympatiskt upplägg men tyvärr ibland på lite vaga grunder.

Boken saknar ett viktigt perspektiv som gör oss till dem vi är, nämligen vilken kultur vi växer upp i, och formas av. Den är skriven 1997 vilket gör att den inte har hunnit få med den kunskap om barns hjärnors utveckling, som blivit känd på 2000-talet, bland annat genom Sue Gerhardts bok Kärlekens roll.

Att bli sig själv nämner visserligen kroppskontakt som ett grundläggande behov, och hänvisar till Harlows hemska men tydliga experiment med apungar som föredrog en mjuk och pälsig konstgjord mamma framför en ståltrådsmamma som gav den mat, men verkar inte dra slutsater av det. Skildringen av små spädbarn utgår från att de ligger för sig själva, och meningar som ”man lyfter upp spädbarnet som skriker” , ”man tittar ner på spädbarnet i vagnen” och liknande.

Boken påstår att det bara är vid så kallad alert inaktivitet som barn ”tar in sin omgivning”. Men det stämmer inte.

• Barn och mammor som sover intill varandra har gemensamma sömncykler. När barnet vaknar till och vill ammas stiger samtidigt mamman i vakenhet. Efteråt kan båda två somna om lätt.
•  Barnets kropp känner av om det befinner sig hud mot hud på föräldern, oavsett om det sover, dåsar eller är vaket. Både förälderns och barnets nivåer av hormonet oxytocin stiger vid kroppskontakt.
• Förälderns andetag och hjärtrytm verkar hjälpa barnet på traven.
• Att vara i mammans famn verkar påminna barn om att de ska amma, och hjälpa föräldrarna att känna igen barnets tidiga amningssignaler, som att det gapar, smackar med munnen, tar handen omväxlande till bröstvårtan och munnen och så vidare.

Just vad gäller amning har bokens författare kunskapsluckor om vad som egentligen händer.  Det de beskriver som att barn suger häftigt och sätter i halsen misstänker jag beror på obalans i mammans mjölkbildning så att hon har mer mjölk än barnet gör av med.

Att barn först suger korta snabba sugtag, sedan gör en paus och därefter övergår till lugnare sugtag är inte ett personlighetsdrag utan barnets sätt att suga igång utdrivningsreflexen och sedan vänta på att mjölken kommer då det suger med långa, djupa sugtag. När amningen fungerar behöver barn inte rapas, och att behöva bli buren och rapad är knappast heller ett personlighetsdrag utan kan vara ett tecken på att barnet inte har tillräckligt stort tag om bröstet, eller att det sväljer luft vid flaskmatning.

Vidare är det såvitt jag vet inte känt från kulturer med mycket kroppskontakt och täta amningar att barnen är ”som små klockor”. Jag har själv beskrivits som ett sådant barn, men jag tror det var ett beteende som jag snabbt lärde mig. När jag föddes skulle alla barn äta vid mycket glesa tillfällen, var fjärde timme.

Det är emellertid en uppfattning Stern själv delar. Jag minns när jag läste ”Ett litet barns dagbok” att pojken John vaknar i sin spjälsäng och blir hungrig först fyra timmar efter det att ha nåt sist. Han börjar skrika, och Stern beskriver det som att en storm bryter ut. Trots det dröjer det hela fem minuter innan Johns mamma kommer in i rummet och ammar honom.

Med tanke på hur neurologiskt omogna barn är vid födseln verkar det också orimligt att barn redan på BB kan ”lugna ner sig själva”. Självklart är barn olika känsliga för hur de behandlas, men när ett barn redan på BB somnar om av sig själv utan att ha blivit upplockat och fått mat kan det vara en sen hungersignal.

I min artikel som jag länkade till ovan nämns protest/förtvivlanbeteenden. Protestbeteendet är förstås skriket.  Men för ett barn som lämnas för sig själv och inte uppmärksammas kan det vara livsfarligt att fortsätta skrika. Efter en stund tystnar barnet och går över i förtvivlansfasen, där det visserligen är tyst och kanske somnar men kroppen ändå producerar stresshormoner.

Vidare beskrivs barns sömn under de två första månaderna som djup under nätterna och 2-4 tupplurar under dagen. Det stämmer inte heller riktigt med hur många barn sover. Fritt ammade barn som sover tillsammans med sina föräldrar sover ofta kortare stunder i taget och kortare sammanhängande på natten jämfört med barn som ammas efter schema och inte har mycvket kroppskontakt.

Jag gillar också ”Att bli sig själv” och jag tycker tanken är god att spegla spädbarns beteenden i beteenden osm barn som börjar förskolan kan ha. Men det blir lite tokigt när man outtalat tar för givet att beteenden är naturliga och medfödda, eller tolkar ett normalt amningsmönster som en typ av personlighetsdrag och jämför med förskolebarns ätmönster.

Det vore bra om Att bli sig själv kunde komma ut i en ny, omarbetad upplaga som tar hänsyn till all forskning om spädbarn som finns tillgänglig nu, 15 år efter att den första upplagan skrevs.

Bort med indianer och lappar från barnkulturen!

Bloggen Höstlycka  (http://hostlycka.blogspot.com/2011/11/att-leka-indian.html) skrev nyligen om fenomenet att det finns visor och barnböcker som ger en stereotyp bild av indianer. Visan tio små indianer är ett exempel, boken När mamma var indian är ett annat. Höstlycka påpekar det självklara, att det inte rör sig om en slags sagoväsen utan om två kontinenters folk som är i högsta grad närvarande i verkligheten av idag, oftsa mycket långt borta från den stereotypa bilden av smygande, fjäderprydda, rödsminkade naturväsen.

Visan Tio små indianer handlar om indianer som nästan verkar som barn, de smyger på björnen med sina pilbågar och när det börjar bli hett om öronen springer de hem till mamma. Jag förstår att den är tacksam att sjunga, eftersom man övar tiotalet och räknar på fingrarna. men jag tycker inte den är harmlös. Jag tycker faktiskt den är i strid med skolans värdegrund om alla människors lika värde. hur känns det att vara indian eller ha indianska rötter och sjunga den? Vad är det vi förmedlar till barnen?

Höstlycka frågar sig om det hade varit ok med en bok som hette När mamma var zigenare eller När pappa var jude. Knappast.

(Just som jag skriver detta kommer min son med en påse popcorn som han har fått någonstans ifrån. Estrella INDIANpopcorn.)

Nästan ännu märkligare blir det när jag tittar i en kursbok om språklekar och hittar gåtan ”Vilka lappar bor inte i kåtor?” Ännu en oerhört föråldrad och stereotyp bild av ett folk, denna gång ett urtsprungsfolk i vårt eget land. För det första är lappar en nedsättande beteckning som många samer inte själva gillar, och för det andra bor de i hus. Hade en docent i pedagogik, som bokens författare är, fått för sig att skriva ”Vilka negrer bor inte i hyddor?”

När man kritiserar litteratur och sånger kan man bli anklagad för att vara tråkigt politiskt korrekt och för att förhindra barn att ta del av befintlig kultur. Men det håller inte. Skolan och förskolan ska aktivt ta ställning i frågor som rör alla människors lika värde, och förhindra diskriminering på grund av exempelvis etnicitet och kön. Inom skolan hör exemplen här ovanför inte hemma anser jag.

En text måste ha mottagare

I en av våra läroböcker finns en text av Lars Brink som konstaterar att svenska tioåringar halkar neråt i PIRLS mätning av läsförmåga. En ny PIRLS är på gång förresten, min tioårige son fick göra ett test i våras och min man fick svara på frågor om sina läsvanor och om hur mycket böcker vi har i hemmet.

Anledningen till att Sverige inte längre ligger i absolut världstopp i läsförmåga bland tioåringar menar Lars Brink är att efter kodknäckarfasen lämnas skolbarnens läsande mer eller mindre åt sitt öde.

Jag känner igen mig i det Lars Brink beskriver, både arbetschemana och den enögda synen på skrivande som jag också har uppfattat finns (eller fanns) i skolan. Också de arbetssätt som han föreslår att skolan ska arbeta efter känner jag igen. Jag var journalist i 20 år innan jag började på lärarutbildningen. De tio sista åren var jag redaktör och ansvarig utgivare för en tidskrift. Bland annat läste, redigerade och rubriksatte jag andra skribenters texter. Jag skrev också artiklar själv och eftersom det var en ganska liten medlemstidning hade jag mycket kontakt med läsarna, både via tidningen, och i riktiga livet. Läsarkontakten gav mig styrka när jag skulle göra svåra saker, som kritiska intervjuer. Det var ju inte jag själv som undrade hur i helskotta den där experten kunde säga så korkade saker, det var ju mina läsare. Ibland sa jag det i intervjufrågorna också, ”Å mina läsares vägnar undrar jag varför …?”

I det Brink kallar traditionell skrivundervisning skriver eleven och läraren läser. Läraren slår ner på stavfel och andra små, men lätt-rättade detaljer i texten. Det är ganska fjärran från hur man jobbar med texter på tidningsredaktioner. I stället tänker man ungefär så som Brink beskriver. Man börjar med att granska helheten. Uppnår texten sitt syfte? Hänger den ihop logiskt? Eller finns det tankehopp? Är den uppbyggd på ett sätt som passar syftet med den? Passar stilen för läsarna?

Först när det är klart är det dags att gå in på de mindre delarna, meningsbyggnaden och orden. Brink konstaterar att det är lättare att rätta stavfel. Min uppfattning är att många tror att det är det enda textgranskning går ut på. Man blandar ihop textredigering och korrekturläsning. Korrektur är egentligen bara den allra sista finputsningen av den språkliga finishen. Den gör man när innehåll, disposition och stil är så bra man förmår.

Men hur texten är uppbyggd och om den logiskt hänger ihop blir bara viktigt om den har en mottagare. Är mottagaren bara läraren och hela syftet med textskrivandet är att stava rätt på sje-ljudet så missar man ganska rejält vad skrivande egentligen handlar om – nämligen att förmedla ett budskap till någon eller flera.

Kort sagt: En text måste ha mottagare.

Även om man skriver för sig själv finns det en mottagare. Men när man skriver texter i skolan skriver man rakt ut i rymden. Man skriver knappast ens med läraren som mottagare. Jag har mött åtskilliga vuxna som har haft problem med att tänka sig mottagare för sina texter. Texten som vederbörande visar för mig verkar lite vag. Vem tänkte du på när du skrev? frågar jag.  En helt ny tanke för skribenten.

Lars Brink sätter fingret på en jättemiss från skolans sida. Att använda sig av text, att läsa och skriva, handlar alltid om kommunikation. Det är så oändligt mycket mer än stavfelen och det är så otroligt synd om man hämmas som skrivande människa för att man stavar dåligt.

Jag menar inte att man kan stava hur som helst, för stavfel och syftningsfel stör läsarens koncentration. Men ta itu med helheten – själva budskapet - först. När elevenhar lyckats få fram vad hon eller han vill berätta, då kan man göra den sista finputsningen och ta bort stavfelen. Men först då.