Goda relationer och lugn och ro viktigast för lärandet

I dagens DN finns en kort men mycket intressant artikel om en jättelik genomgång om vilka åtgärder i skolundervisning som har bättre respektive sämre effekt på elevernas lärande. DN tar fasta på att flera av reformerna i den svenska skolan på senare tid inte har effekt eller till och med har en negativ inverkan på lärandet (dock är det svårt att av artikeln veta vad som räknas som noll-läge), såsom problembaserat lärande, där eleven själv ska ”forska”, och åldersblandade klasser, något som mina barn har varit drabbade av i de lägre klasserna. Men även nivågruppering av eleverna är verkningsläst på lärandet, vilket kanske är mer förvånande.

Vad jag framför allt fäster mig vid är hur DN i likhet med skolministern och många andra låter bli att uppmärksamma vad som bevisligen främjar lärande, nämligen lugn och ro i klassrummet och goda relationer mellan elev och lärare. Varför detta tigande? Det är väl viktigast av allt tycker jag. OK, vi vet att åldersblandad undervisning och PBL inte var så lyckat, men låt oss nu se på vad som verkligen leder framåt. Arbetsro och bra relationer. Varför är det så svårt att prata om?

Moralisk stress

Moralisk stress är ett uttryck inom sjukvården som innebär att man inte kan ta hand om patienten på det sätt man skulle vilja, på grund av att olika yttre faktorer hindrar en. Läkartidningen förklarar det här. Jag tycker uttrycket är bra, för att det är så tydligt. Att det går att tillämpa även inom förskolan är uppenbart. Vad man än gör kan man alltid göra mer. Man räcker aldrig riktigt till.

Och det här är något vi måste kunna prata om. Det handlar inte om att vi är dåliga pedagoger när vi inte kan bedriva den verksamhet vi skulle vilja. Det handlar om orimliga villkor. Vi slits mellan lojaliteter med å ena sidan barnen och deras familjer och å andra sidan arbetsgivaren.

En anonym insändarskribent i Norrbottens-Kuriren beskriver detaljerat hur arbetssituationen ofta ser ut för en pedagog på en förskoleavdelning en vanlig dag. Jag känner så väl igen hennes (?) beskrivning.

De yngsta barnen är en utsatt grupp: 

Ettåringar, som fram till dess att de börjar förskolan varit hemma med en förälder och fått full uppmärksamhet och nu plötsligt ska samsas med 14 andra små barn med samma behov av kärlek och trygghet som dem själva. De tvingas snabbt anpassa sig till en miljö som har svårt att möta varje barns enskilda behov och förutsättningar trots att vår läroplan betonar vikten av en inkluderande miljö och en skola för alla.

 Vi har en läroplan för förskolan som visserligen är långt från perfekt (tycker jag), men den finns. Problemet är ramarna för verksamheten gör det så svårt att följa den.

 

I glappet som uppstår växer pedagogernas moraliska stress.

Politikergnäll som provocerar

I dagens DN finns en artikel om hur föräldrar pressas att minimera sina barns vistelsetider på förskolor och fritidshem. Det är planeringsdagar, utvecklingssamtal, Lucia och julfest. Och så alla loven. Ett föräldrapar brottas med skuld- och skamkänslor för att barnen har fått vara på fritids på flera lov.

Bertil Östberg, statssekreterare åt skolministern, anför en moraliserande ton, så typisk för gubbar i karriären som aldrig varit hemma i vardagen med barn: Efter som föräldrarna envisas med att skjutsa sina barn till organiserade aktiviteter kan barnen inte leka själva och som följd av det blir de osjälvständiga Så helt och hålet i linje med Folkpartiets skolideologi som utgår från att barn är lata, osjälvständiga egoister som om de bara skärpte sig skulle göra Sverige till en kunskapsnation på elitnivå.
”det vore inte fel om de lite större barnen fick ta ett större ansvar för sina aktiviteter och bli mer självständiga under sommarloven”, kläcker Bertil Östberg ur sig. Det är så okunnigt och så fullt med människoförakt att jag rodnar av ilska och skam.

Att vara barn innebär per definition att vara beroende av vuxna för försörjning och välmående; mat och tak över huvudet men också en djupt rotad känsla av att vara sörjd för – ja, anknuten till. Att det finns någon på tillräckligt nära håll som man kan lämna över ansvaret för sig själv till. En trygg bas att utgå ifrån. En säker hamn att återvända till. Det är ren anknytningsteori – igen. De ”lite större barnen” behöver inte ha föräldern inom synhåll för att slå av anknytningssystemet och slå på utforskarsystemet, men att ha bägge föräldrarna på jobbet hela dagarna och inga andra vuxna i närheten heller att vända sig till, ingen mor-/farförälder eller granntant, eftersom alla är på jobbet (åtminstone i den vita medelklassmiljö som hela DN-jobbet handlar om) kan vara mycket tuffa villkor för de tio-, elva- och trettonåringar som är för stora för fritids men fortfarande ändå barn.

Östberg tycker att barnen ska läsa böcker och spontanidrotta och inte hänga efter föräldrarna. Som barn behöver man känna sig trygg i en djup, omedveten existentiell bemärkelse för att kunna stänga av yttervärlden och sträckläsa en bok. Vad gäller spontanidrotten så har Östberg och hans kolleger inom politiken effektivt byggt bort möjligheterna till sådan verksamhet genom att göra om grönytor, rivningstomter och andra outnyttjade utrymmen i stadsmiljön, där barn skulle kunna ha kul, till parkeringsplatser, shoppingcentra, fullbokade konstgräsplaner och andra typer av ställen där barn bara möjligen är välkomna om de kan betala för sig.

Miljöpartisten Helen Öberg låter som en typisk välbärgad 2010-talssmåbarnsförälder när hon pratar om tidshets. En förfrågan från sina egna barns (?) förskola om barnens omsorgsbehov under jullovet (typ) för att se om det går att hålla förskolan stängd de dagarna tolkar hon som en kollektiv press. Varifrån kommer denna beredvillighet att tolka en enkel ja/nejfråga som press? Varför ser sig föräldrar (återigen vita medelklassdito, får man förmoda), som Öberg gör sig till talesperson för, så lätt som offer? De har jobb – bra jobb med hög lön och stort ansvar – vilket gör dem så oumbärliga och som också ger dem råd att åka en vecka till fjällen, som den intervjuade typfamiljen i reportaget. Vad kostar en vecka i fjällen för en trebarnsfamilj? Räcker det med 25 000? Utslaget på ett år blir det 2000 i månaden, hur många dagar skulle någon av föräldrarna kunna sluta en timme tidigare för det?

Här kommer man också in på vad jag skulle vilja kalla en stor myt i dagens familjeliv, nämligen att man måste göra något SÄRSKILT, något ROLIGT när man är ledig. Den intervjuade mamman i typfamiljen (pappan uttalar sig i vanlig ordning inte alls) säger: Visst, jag skulle kunna jobba en del hemifrån och låta barnen vara lediga, men vad är det för semester jag ger dem då? Och miljöpartisten Helene Öberg säger något liknande:
”Som det är nu ser sig föräldrar tvingade att låta barnen vara lediga och låter dem vara med på jobbet i stället.” Och, som om det vore det värsta som kunde hända: ”Jag vet en som har med sig sitt barn i taxin.”

Jamen hallå, barn har i alla tider och kulturer varit med sina föräldrar på jobbet! Värdefullt lärande har skett där, om hur det går till på en arbetsplats och otaliga barn har lärt sig grunderna i ett yrke genom att följa med föräldrarna. Det är inte semester, det är vardag. Det är inget fel med det utan tvärt om kan det befästa barnets anknytningsrelation till föräldern, som en kunnig och pålitlig person som barnet kan lära sig nyttiga saker av. Dessutom kan det, som kanske i exemplet med barnet till taxiföraren, ge tillfälle till kravlösa samtal på tu man hand. Just vid sådana samtal kan man få veta de viktigaste sakerna, de som garanterat inte kommer fram när man frågar ”Hur var det på dagis/i skolan idag?”

Jag har inget emot förskola som sådan. Eller skola, eller fritids, förutsatt att verksamheterna fungerar. Fritids verkar kunna bli riktigt kaotiskt om för många barn är inskrivna och personalen är för fåtalig. De pedagogiska målen för fritidshemmen verkar komma i skymundan för de allt hårdare formella kraven i skolan – och förskolan. Men bland föräldrar i karriären verkar det också finnas en övertro på den pedagogiska verksamhetens undergörande effekt – och på samma gång ett nedvärderande av förälderns egen betydelse som vägvisare, mentor – eller pedagog om man så vill. Bara genom att vara sig själv.

Jo jag vet att det inte alltid är så lätt. Det finns många yrken där det är helt olämpligt att ha med sig barn på jobbet, inom räddningstjänsten eller på en intensivvårdsavdelning exempelvis. Det hindrar inte att jag vill ifrågasätta premisserna för artiklarna i DN, att de stackars föräldrarna pressas av statusjakt att slå knut på sig själva för att hämta barnen tidigt från en barnomsorg vilket är helt i onödan eftersom barnen egentligen har det hur bra som helst, hur länge som helst och vid hur låg ålder som helst.

Barn behöver sina föräldrar. Man behöver få omsorg av någon som bryr sig om en för att själv kunna ge omsorg i sin tur.
Och föräldrar behöver sina barn, om inte annat så när de blir gamla och får svårt att klara sig själva. Anknytning från barnets sida, och bindning från förälderns sida, är det starka band som behövs för att vi ska kunna förmå oss att ge varandra den omsorg och kärlek som behövs i livets olika skeden när vi inte klarar oss själva.

Fler som tycker relationer är viktiga

Äntligen har jag hunnit läsa intervjun med Jesper Juul från Pedagogiska magasinet och Lärarnas nyheter. När den kom var det flera som delade den på Facebook men först nu tog jag mig tid att läsa den. Och jag kan bara säga att jag håller med så mycket i det han skriver.

 

Som jag har sagt förr (här, här och här) så tror jag att grunden för inlärning är en god relation och att A och O för lärare, från förskolan och uppåt, är att de börjar med att bygga denna relation – för då kommer inlärningen gå så mycket mer av sig själv. Känner man sig trygg i klassrummet (eller gympasalen eller slöjdsalen) kan man våga misslyckas och omvänt våga göra sitt bästa. Jag tror som Jesper Juul att en betydande del av skolans misslyckande hänger ihop med en ensidiga betoningen på lärande. Inte helt och hållet men en del.

 

Som jag ser det finns det också en naiv tro på att goda relationer mellan elever, lärare och föräldrar ska komma av sig själv utan att någon (läs: läraren, som är där i sin profession) ska behöva bry sig om det. Och nu när de inte gör det saknar man det och börjar undra vad som egentligen hände.

 

Lärarutbildningen , som jag nu snart är klar med, spär på denna mytbild genom att ensidigt betona lärande och (som Juul också påpekar) inte ta med i beräkningen det hjärnforskare, kognitionsforskare och en rad andra vet, nämligen att en god relation, i praktiken att barnet/eleven känner att hon eller han är en värdefull person för läraren och att denne har gjort sig förtjänt av att leda och undervisa honom/henne, är grunden för god undervisning. Att gå direkt på lärandet, som i det socio-kulturella perspektivet, är som att börja bygga huset en våning upp, i stället för med grunden.

 

Jag fick söka mig till ett annat lärosäte för att hitta en kurs som tog upp vikten av goda relationer. Det är helt bedrövligt att den sortens utbildning är så sällsynt. Relationer nämndes då i samband med de allra minsta barnen, och vi fick bland annat höra saker som att det inte är okej med skamstolar och liknande grepp för att få barn att lyda med skrämseltaktik och skam. Det var vad jag sökte men VAR hittar man kurser inom lärarprogrammet som handlar om relationer till äldre barn och elever?

 

Först kommer relationen, sen kommer lärandet.

 

En vän som såg på tv-serien Klass 9A sa en gång att det som skilde ”superpedagogerna” (inte mitt ordval) från andra lärare var att de var måna om att ha kroppskontakt med eleverna. Kroppskontakt är ett grundläggande sätt att hålla kontakt med någon och all välkommen kroppskontakt höjer oxytocinnivåerna i kroppen, sänker stressen och ökar välbefinnandet. Kroppskontakt är också ett av flera sätt som man kan vårda en anknytning på.

 

Nästan samtidigt som intervjun med Jesper Juul kom boken Anknytningsteori i förskolan av Malin Broberg, Birthe Hagström och Anders Hagström. Här finns nu äntligen en svensk grundbok om hur anknytningsteorin passar in i förskolan och hur man som pedagog kan göra förskolevistelsen för framför allt de yngsta barnen så smidig som möjligt – och varför det är så viktigt att känna till dessa saker. Läs den!

 

 

Normativ etisk teori och Harry Potter

Vi skulle göra en inlämningsuppgift om olika normativa etiska teorier. Typiskt en sån sak osm är bra att känna till och ha bakgrundskunskap om, men oerhört svårt att tillämpa i riktiga livet med alla dess nyanser, överväganden och möjligheter. Så jag utgick från fiktiva figurer som är mer renodlade och inte lika komplicerade och sammansatta som riktiga människor. Harry Potters värld har ett rikt persongalleri att utgå ifrån:

 

1. a.     Pliktetik – deontologisk etik

Harry Potter själv kännetecknas av att han erkänner varje människans egenvärde. Jag ser Harry som en representant för Kants pliktetik. Det Harry gör önskar han att alla andra också gör.[1] Han blir fruktansvärt besviken på sin döde läromästare Albus Dumbledore när han får veta att Albus, i Harrys ålder, planerade för att ta makten över de så kallade mugglarna, och säger:

”De var lika gamla som vi är nu. Och här riskerar vi våra liv i kampen mot svartkonster, och där satt han och hade hemliga överläggningar med sin nya bästis om hur de skulle ta makten över mugglarna.”[2]

För Harry, i kontrast till den 17-årige Dumbledore, är varje människa viktig, och han räddar till och med livet på sin ständige antagonist Malfoy.[3] Harrys vänner tycker ibland att Harry går till överdrift med att rädda människor och när han vägrar överge en grupp mugglarfödda trollkarlar på Trolldomsministeriet för att rädda sitt eget skinn, får det ödesdigra konsekvenser.

”Följ efter mig”, viskade han till den vettskrämda klungan av mugglarfödda, /…/ ”Det här gänget måste ut innan ni förseglar utgångarna,” sa Harry med all den auktoritet han kunde uppbjuda. [4]

 Var det ändå rätt att rädda de mugglarfödda, så att de hade chansen att fly med sina familjer och sätta sig i säkerhet, vilket Harry i enlighet med pliktetiken gjorde, eller skulle Harry ha lämnat gruppen för att ha bättre möjligheter att bekämpa fienden, Voldemort? Man kan hävda att Harry här använder sig av specificering av olika plikter. Dels sätter han sitt eget väl och ve på spel för de mugglarfödda, som han bedömer har ännu sämre möjligheter att klara sig ur knipan på egen hand, dels ljuger han utan att tveka för att få dörrvakterna att släppa ut dem innan utgångarna förseglas. På så sätt följer Harry den plikt som leder till minst lidande.[5]

En annan episod som visar på Harrys konsekventa ställningstagande för den enskilda människan är när Lupin vill ansluta sig till Harry och hans vänner. Lupin har lämnat sin fru och deras nyfödda son, och Harry skäller ut honom efter noter: ”Föräldrar borde inte lämna sina barn”, slår Harry fast.[6]

1. b.    Konsekvensetik – utilitarism

Den karaktär i Harry Potterböckerna som här får gestalta konsekvensetik eller utilitarism är Albus Dumbledores bror Aberforth. Han är den som försöker överblicka konsekvenserna av olika handlande.[7] Albus berättar för Harry att det är Aberforth som får Albus att sluta drömma om karriär och resor när Albus är den som måste leda familjen och beskydda deras sjuka lillasyster:

Jag ville inte höra de sanningar han skrek till mig. Jag ville inte höra att jag inte kunde ge mig ut på jakt efter dödsreliker utan (sic!) en skör och labil syster i släptåg.[8]

Aberforth handlar med största möjliga lycka för största möjliga antal som mål,[9] men har inställningen att man ibland får offra några för det stora flertalets välgång.[10] När skolan Hogwarts evakueras tycker Aberforth att man ska ta barnen till fienden, Dödsätarna, som gisslan, något Harry genast opponerar sig mot.[11]Aberforth försöker också avråda Harry från att ta sig in på Hogwarts. Aberforth anser att spelet redan är förlorat och det bästa Harry kan göra är att sätta sig i säkerhet.

”Min bror Albus ville en massa saker och folk brukade råka illa ut när han genomförde sina storartade planer. Håll dig borta från den där skolan, Potter, och ge dig iväg ut ur landet om du kan. Glöm min bror och hans smarta planer.”[12]

Det kan se ut som en motsägelse men är i själva verket helt logiskt efter principen största lycka åt störst antal – som Aberforth ser det. Harry vägrar emellertid att lyda Aberforths råd vilket leder till att han så småningom lyckas besegra Voldemort för gott. Det får illustrera en svaghet hos utilitarismen: Att det kan vara så oerhört svårt att överblicka konsekvenser av olika handlingsalternativ.[13]

Helt kort ska också nämnas den karaktär som jag associerar med dygdetik i böckerna om Harry Potter, den talande Sorteringshatten, som avgör till vilket elevhem alla nykomlingar på Hogwarts ska höra. När Voldemort är tillbaka inleder Sorteringshatten sitt årliga framträdande med en sång där den varnar för splittring och manar till enighet, vilket kan ses som en dygd.[14] Men även om den vänder sig till alla elevhemmen så är det ändå en homogen grupp unga trollkarlar och dess budskap omfattar exempelvis inte enighet med mugglarna.[15] (Det innebär således att Sorteringshatten kanske också erkänner sig till etisk partikularism – att det är den egna gruppen som bildar en enhet som mugglarna hålls utanför.[16])

Sammanfattande kommentarer

När jag nu använder denna fiktiva berättelse för att illustrera olika normativa etiska teorier blir det tydligt att de är användbara i olika sammanhang och på olika sätt. Även om pliktetiken verkar sympatisk på flera sätt är det främmande för mig att försöka stänga av känslorna och bara resonera med förnuftet. Jag förstår inte vad Kant kan ha tänkt på när han yttrade det. Man får också hålla i minnet att Harry Potter är en fiktiv figur. Som människa kan man inte leva på ett så perfekt sätt som en romanfigur.

Aberforth är realist på ett sätt som ibland slår över i pessimism. Det är karaktären Aberforths personliga drag som inte har med utilitarism att göra. Däremot ser man tydliga paralleller mellan Aberforths förslag att ta Dödsätarnas barn som gisslan och Collstes exempel med Raskolnikovs mord på gumman i Brott och straff.[17] En utlitarist skulle kanske inte hålla med i Harrys starka fördömande av att Lupin överger sitt lilla barn för att strida tillsammans med Harry, utan mena att för största möjliga lycka för största möjliga antal gör Lupin bättre nytta i striden för det goda. Collste påpekar att utilitarismen inte tar hänsyn till våra nära relationer.[18]

 

 

---

[1] Collste (2011), sid 56

[2] Rowling (2007): sid 376

[3] Ibid, sid 654

[4] Ibid, sid 281

[5] Collste, (2011), sid 58

[6] Rowling, (2007) sid 227 ff

[7] Collste, (2011) sid 43

[8] Rowling, (2007), sid 742. Det står verkligen ”utan en skör och labil syster” i den svenska översättningen, villket torde vara en felöversättning, I den engelska originaltexten står det ”with a fragile and unstable sister ” (min markering).

[9] Collste, (2011), sid 46

[10] Collste, (2011) sid 53

[11] Rowling, (2007), sid 642

[12] Ibid, sid 580

[13] Collste, (2011), sid 50

[14] Collste, (2011) sid 91f

[15] Rowling, (2004): sid 245

[16] Collste, (2011), sid 45

[17] Collste, (2011), sid 53

[18] Ibid, sid 52

 

Referenser:

Collste, Göran (2011): Inledning till etiken. Tredje upplagan. Lund: Studentlitteratur.

Rowling JK (2004): Harry Potter och Fenixorden. Översättning: Lena Fries-Gedin. Stockholm: Tiden.

Rowling JK (2007): Harry Potter och dödsrelikerna. Översättning: Lena Fries-Gedin. Stockholm: Tiden.

Göra eget papper på förskolan

Jag har precis avslutat en vfu-period där jag bland annat gjorde papper med barnen. Så här gick det till:

Läroplansmål: Förskolan ska sträva efter att varje barn

• utvecklar intresse och förståelse för naturens olika kretslopp och för hur människor, natur och samhälle påverkar varandra,
• utvecklar sin förmåga att urskilja teknik i vardagen och utforska hur enkel teknik fungerar,
•  utvecklar sin förmåga att bygga, skapa och konstruera med hjälp av olika tekniker, material och redskap[1]

Dag 1

Vi tittade på vilka olika sorters papper det finns. Vanligt kopieringspapper, tidningspapper, en bok, vanlig kartong, mjölkkartong, silkepapper, presentpapper, toapapper, tapet …

Barnen fick välja papper och beskriva hurdant deras papper var och vad de trodde det användes till. Vi pratade om att man sågar ner träd i skogen för att göra papper men att man också kan återvinna papper.

Sedan började vi riva sönder kopieringspapper och tidningspapper papper i små bitar, ca 2×2 cm. Har ni tänkt på att papper är gjort så det går bra att riva på ena ledden, men inte på andra? Riv gärna remsor på det håll det går lätt att riva och riv små bitar på andra ledden. En del barn kan behöva stöd för att få in en bra teknik att riva och något barn kan ta hjälp av en sax, det går också bra.

När vi hade tillräckligt mycket papper hällde vi på vatten och lät det hela stå och blöta upp sig till nästa dag. Minst en dag måste pappret ligga i blöt.

Dag 2

Nästa dag konstaterade barnen snabbt att innehållet i baljan inte såg ut som den pappersmassa jag hade haft med mig. Det var fortfarande tydliga bitar som de hade rivit.

Vi måste finfördela pappersbitarna till pappersmassa också. Vi använde en matberedare. Det tog lång tid och matberedaren fick jobba hårt. Inplanerade pauser så att matberedaren får svalna mellan varven är ett tips.

Medan matberedaren jobbade fick barnen gå och hämta ytterkläder, inklusive regnbyxor, och klä på sig eftersom vi hölls utomhus för själva papperstillverkningen.

Vi hade tömt en stor klosslåda där vi hällde i pappersmassa och fyllde på med vatten.

För att göra papper behöver man en ram och en däckel. Det kan vara en vanlig träram som man häftar på metallnät med ca 1×1 mm ruta. Jag behövde sätta lite silvertejp över kanten så att barnen inte skulle riva sig på snittytorna.

Däckeln är en tom ram som man lägger ovanpå ramen med nät, för att få snygga kanter på pappret. Det underlättar när man ska lyfta upp det fuktiga pappret så småningom.

Man ska ha så mycket vatten i baljan att ramen täcks helt om man ställer den med långsidan mot botten.

Man behöver också ett antal rektangulära tygstycken som är lite större än ramen, ett för varje pappersark man ska göra plus ett till så att alla papper har tyg på bägge sidor. Gamla kökshanddukar som man klipper itu på mitten går bra. Jag tog tyg från min lapplåda, både bomull och linne, som ger snygg struktur åt det färdiga pappret.

Blöt tygstyckena och vrid ur dem. Lägg ett tygstycke slätt bredvid pappersbaljan.

Pappersmassan är kemiskt sett en slamning, och pappersfibrerna tenderar sjunka mot botten, sedimentera, efter ett tag. (Bra när man är färdig och ska plocka undan) Därför behöver man också något att röra i baljan med.

När ni har allt på plats,

• en stor balja med uppblött pappersmassa/cellulosafiber
• en slev eller likande att röra med
• en ram och en däckel och
• blöta tygstycken,

kommer det mest spännande momentet, nämligen att forma pappersarken!

Gör så här:

Kavla upp ärmarna och ta av eventuella armbandsur. Håll ramen och däckeln ovanpå varandra, tummarna på översidan och de andra fingrarna under. För ram + däckel lodrätt ner i pappersmassablandningen och vinkla dem så att de ligger parallellt med bottnen. För dem långsamt men bestämt rakt upp så att de kommer ovanför vattenytan. Hur djupt ner du håller ramen och hur tjock blandning du har avgör hur mycket pappersmassa som fastnar på ramen och hur tjockt det färdiga pappret blir.

När det kommer ovanför vattenytan kommer överflödigt vatten att rinna av. Håll ramen stilla tills det mesta har slutat droppa.

Lägg då däckeln åt sidan och för ramen mot det blöta tygstycket. Vänd det varligt upp och ner, som om du ska bygga en sandkaka, och tryck ramen mot tyget.

Undvik att ta på nätet, vilket kan skapa ojämnheter i pappret, utan håll i ramen och pressa den mot tyget. Sen lyfter du försiktigt ramen, från ena änden till den andra. Lyfter du rakt upp riskerar du att det skapas bubblor som blir till ojämnheter i det blivande pappret.

Lägg ett blött tyg uppe på det blivande pappret och gör om proceduren så många gånger som ni behöver, eller tills det är för lite pappersmassa kvar för att fortsätta. Gör bara rent ramen och däckeln då och då..

Nu har ni en hög med blöta, droppande tygstycken mellan vilka det ligger pappersmassa som ska pressas ihop och torka för att bli till pappersark. Jag brukar först av allt ställa vattenbaljan uppe på tygstyckena några timmar (försäkra dig om att baljan har slät botten). När det har slutat droppa kan man lägga ett par dagstidningar över och under som effektivt suger i sig vätska.

När man fått ut mycket vätska ur tyg- och pappershögen kan man lägga in den i en växtpress och låta den ligga där över natten.

Dag 3

Nu är det dags att öppna växtpressen och ta ut pappersarken! De är fortfarande fuktiga och behöver torka mer, i rumstemperatur på hyllor går bra. Men de håller ihop när man pillar loss dem från tygstyckena, och det är spännande att se hur tygets struktur har lämnat avtryck på pappret.

Man kan lägga in dem i växtpressen igen efter att de har torkat för att få dem släta. Eller lägga dem under något annat tungt och slätt.

---

[1] Skolverket (2010) Läroplan för förskolan Lpfö 98 reviderad 2010

”Sitt på din bak!”

Ofta, ofta har jag redan sagt den meningen fast jag inte ens har börjat jobba sammanhängande. Sitt på din bak när det är samling, sitt på din bak när du äter, sitt på din bak …

Men allt det där sittandet är inte bra för oss. Enligt forskning som refereras i dagens Sydsvenskan är det värre att föra ett stillasittande liv än att ha ett aktivt liv och röka. Stillasittande TV-tittande förkortar livet mer än rökning och stillasittande jobb ökar risken för hjärt-kärlsjukdom och diabetes även om man motionerar på fritiden.

Det är ord och inga visor. För egen del är jag nöjd med mitt beslut att omskola mig till förskollärare, ett yrke där jag får tillfälle att röra på mig och vara utomhus dagligen. för många banr tycks det vara svårt att sitta stilla. Cecilia Moen skrev i ABC Nättidning att det är obekvämt att sitta i stolar:

Många småbarn vill gärna stå och äta. För kroppen är det egentligen obekvämt att sitta i stolar. Det handlar också om glädje över samvaron som sätter spring i barnets ben, barnet pumpar gärna med benen och ”viftar” med svanskotan.

Cecilia rekommenderade en stol där barnet fritt kan klättra upp och ner och lätt ändra ställning – eller att man i familjen helt sonika äter sittande på golvet. På förskolan är det otänkbart att sitta på golvet och äta inomhus, men utomhus kanske det går bra? Kanske man också kan minska ner på sittandet på sin bak på andra sätt. Måste barn sitta på sin bak på samlingarna? Kan man ha samling där barn ligger på mage, eller står och går?

Jag vill också slå ett slag för huksittande. I vår kultur är det mest små barn som sitter på huk, djupt ner  med hela fotsulan i underlaget och med rumpan en liten bit från underlaget, några centimeter för ett barn och någon decimeter för en vuxen. Baksidan av låren vilar mot vaderna och ryggen är avslappna. Eftersom den enda kroppsdel som har kontakt med underlaget är fotsulorna blir man inte  man blir i kall, smutsig eller blöt om ändan. Jag tycker det är bra att kunna sitta på huk, om inte annat så för variationen. Läs mer om huksittande på Wikipedia.

Vilda barn har också skrivit om sittande. 

 

Läs också mer här.

En förklaring till varför vi inte får läsa mer anknytningsteori

Jag lånade boken Barn, barndom och föräldraskap (Red. A-M Markström, M Simonsson, I Söderlind, E Änggård) inför ett arbete jag ska göra, men när jag satt på bussen på väg hem från biblioteket var det en helt annan text som fångade min uppmärksamhet, nämligen När Bowlby kom till Sverige. Från motstånd till erkännande: anknytnignsteori i Sverige 1950-2000 av Karin Zetterqvist Nelson.

John Bowlby var en brittisk barnpsykiater som med början efter andra världskrigets slut utformade anknytningsteorin, sedermera i samarbete med Mary Ainsworth. Bowlby menade att den starka bindningen mellan mamma och barn var grunden för en sund utveckling som människa. Hur vi bemöts som spädbarn och småbarn skapar så kallade inre arbetsmodeller hos oss för vad vi kan förvänta oss av andra människor. Det lägger grunden för hur vi hanterar relationer med andra under resten av livet.

Jag kom först i kontakt med anknytningsteorin via kompisar med gemensamma intressen. Intuitivt kände jag att det här var något grundläggande och viktigt, en känsla som bekräftades allt eftersom jag läste mer om ämnet. När vi kom till utvecklingspsykologin på (förskol)lärarutbildningen häpnade jag över att anknytningsteorin överhuvud taget inte nämndes. Jag påtalade det till kursledningen men fick bara ett intetsägande svar ”tack för visat intresse” typ. Jag grubblade inte ås mycket på varför utan bestämde mig i stället för att ta de chanser jag fick att komma in på anknytningsteori i mina egna arbeten, och även på andra håll, inte minst här på bloggen, jobba för att anknytningsteori får mer plats på utbildningen.

Karin Zetterqvist Nelson har emellertid frågat sig varför Bowlby ignorerades i Sverige medan han rönte stor uppmärksamhet i hemlandet England, men också i resten av världen. Hon menar att Sverige skiljer ut sig genom sitt ointresse för Bowlby! Hans stora sammanfattande verk i tre delar, ”attachment and loss” som utkom 1969-80 har aldrig översatts till svenska, medan en bok vid namn ”Modersdeprivation. En översikt”, som kritiserar Bowlby, har utgivits på svenska. Tidskrifter inom psykologi tiger också om Bowlby ända fram till 1980-talet, då intresset i Sverige började vakna, för att ta fart på 1990-talet. 2006 kom för övrigt boken Anknytningsteori, en svensk grundbok i ämnet.

Zetterqvist Nelson berättar att John Bowlby besökte Sverige på 1950-talet, men att det inte satte några djupare spår. Den tidens kommentatorer menade att Bowlbys rön om skadorna barn får av vistelse på barnhem, där de inte kan knyta an till några få vårdare, inte var tillämpliga på svenska barnhem. Man poängterade också betydelsen av miljö och ”stabilitet” mer än vad Bowlby gjorde, på bekostnad alltså av betydelsen av få, nära anknytningspersoner (Bowlby fokuserade på mammans roll, vilket med facit i hand blev lite olyckligt. I själva verket kan barn mycket väl knyta an till sina pappor eller andra vårdare, manliga eller kvinnliga. Poängen är att det är en eller några få personer som kontinuerligt finns i barnets närhet, som barnet kan lita på att få vård och skydd av och som sover under samma tak som barnet på nätterna.)

Bowlbys fokus på mamman som vårdare för barnen kom att krocka med den svenska socialpolitiska diskursen om behovet av att bygga ut barnomsorgen. Anknytningsteorin passade inte in helt enkelt. Zetterqvist Nelson frågar retoriskt: Kan det vara så att Bowlbys teori bär på en syn på barn och föräldrar som utmanade de bilder av familj. Föräldrar och barn som växte framunder 1970-talets debatter om jämställdhet och pappapolitik?

Ja varför inte? Men det är synd i så fall. Jag förstår bättre att vissa jämställdhetsdebattörer verkar slå ifrån sig så fort man säger ”anknytningsteori” och tror att man argumenterar för ett 50-talsideal med ”Kinder, Küche, Kirche” (barn, kök och kyrka) – men det är ju inte alls det det handlar om. Jag har under åren träffat åtskilliga familjer där det har varit pappan som varit den som först och mest lyhört har svarat på barnens signaler, varit den som tagit ut den största andelen föräldraledighet och så vidare, något som alla parter varit nöjda med.

Anknytning är universellt. Alla barn anknyter till någon vårdare, men anknytningen kan vara av olika karaktär. Det här är mycket väl utforskat kvantitativt och inte resultat av enskilda teoretikers tyckande. Som jag har skrivit tidigare utgör anknytning grunden för lärande genom att man lär av den man har en anknytning till.

Det handlar inte heller om att stänga förskolorna och låta barnen vara hemma med föräldrarna, det är knappast en realistisk lösning. Nu är det som det är, vuxna individer är samhällets minsta enheter snarare än familjer. Man kan inte lita på att bli försörjd av någon annan utan måste livet igenom ha en egen inkomst för att trygga sin egen sjukpenning och så småningom pension.

Vad det handlar om är att vi människor som små barn måste vara tillräckligt mycket med några få vuxna som vi kan lita på och tillbringa nätterna tillsammans med. Medvetenhet av barns behov av sina föräldrar (läs: närmaste anknytningspersoner) borde kunna leda till större flexiblitet på arbetsmarknaden, förståelse för att småbarnsföräldrar behöver vabba, kommer för sent eller går för tidigt, att personer med nattarbete omplaceras till tjänster på dagtid – och att både män och kvinnor i större utsträckning jobbar deltid.

Mysteriet mediering

Kollade nyss min bloggstatistik och det visar sig att inlägget Att förstå ”mediera” toppar listan med över 500 träffar på ett år. Det är mycket med tanke på att det här inte är en särskilt stor blogg.

Över 500 personer som har sett alla mina slarv-skrivfel.

Mediering är ett knepigt uttryck som jag tror många lärarstudenter som läser Vygotskij måste försöka förstå. Inte ens vår kurslitteratur i ämnet kunde förklara vad det var. Den var i och för sig riktigt dålig men det verkar överhuvud taget finnas ett problem med detta, eftersom jag får så många träffar. Till och med mitt inlägg slutar i ett frågetecken, och trots alla träffar är det ingen som har känt sig manad att svara på min fråga.

Så jag fortsätter att anta att det är så här: Mediera är sätt att förstå, eller kanske jobba på att förstå. För att mediera [något] använder man sig av ett kulturellt redskap, ett medium (singularformen av media).

Men jag skulle verkligen uppmana landets lärarutbildningar att skingra rökridåerna för oss studenter och presentera en konkret, godtagbar förklaring, så att vi slipper gissa. Om vi nu verkligen ska gå så på djupet med just Vygotskij. Vilket är en annan fråga som också kan diskuteras.

Ett feltänk med skolsystemet

I samband med invigningen av OS i somras, och numret där barn som ska gå och lägga sig konfronteras med den brittiska barnlitteraturens mest skräckinjagande monster, skrev jag ett inlägg på min privata blogg om varför barn inte vill somna ensamma, utan vuxna i sin absoluta närhet.

Bland annat skrev jag:

Arrangörerna av invigningen, har liksom J M Barrie, som skrev Peter Pan, och JK Rowling /…/ insett hur hemskt det kan vara att somna alldeles ensam i ett rum, men de verkar alldeles blinda för den lösning som ligger allra närmast till hands: Att barn får somna intill en förälder.

 

Inom psyklologin är det känt att barn känner sig extra ensamma och utsatta inför natten. I boken Anknytningsteori – betydelsen av våra nära känslomässiga relationer står det ungerfär att denna rädsla inför att vara ensam på natten antagligen är evolutionärt grundad – det hsar gynnat människan att hålla sig intill sina närmaste på natten, och inte riskera bli byte för monster rovdjur.

 

Att somna utan att ha försäkrat sig om att vuxna vakar över en kan ses något som har selekterats under evolutionen. för barn är det akut livsfarligt. Den skräck barn kan känna inför att somna ensamma har jämförts med spindel- eller ormfobi, något som också är väldigt grundläggande och har bidragit till människorsläktets överlevnad. Sett på detta sätt är det att gå helt emot sin natur att lägga sig att sova utan att ha vuxna i sin direkta närhet.

 

Idag blev jag tipsad om en artikel av en Peter Gray, som tänker på samma sätt som jag. Evolutionär obalans kallar Gray fenomenet att barn protesterar mot att gå och lägga sig ensamma i ett mörkt rum. Det leder honom in på en annan evolutionär obalans, nämligen – skolan. Skola, som vi känner den, bygger oundvikligen på tvång. Skolan säger sig mana till barns nyfikenhet och lust att lära, men det är inte på elevernas egna villkor. Det är grundläggande att sitta stilla och lyssna och göra i stort sett samma uppgifter som resten av klassen.

 

Gray påpekar att jägare och samlare är den enda kultur som människor har åstadkommit som har varit stabil under lång tid. Under 99 procent av mänsklighetens historia har vi varit jägare och samlare (och såvitt jag förstår finns det små grupper som fortfarande lever så). Tiden från och med den agrara revolutionen för 10 000 år sedan kännetecknas av ständiga (och accelererande) kulturella förändringar. Biologiskt sett är vi fortfarande jägare och samlare.

 

Det finns drag som är genemsamma för jägare och samlare i alla klimatzoner över hela jorden. Ett sådant drag är stor fördragsamhet och enormt tålamod med barn. Det visste jag sedan tidigare. Gray menar vidare att frihet är ett viktigt värde i alla studerade jägar/samlarkulturer. jägare/samlare menar att det är fel att tvinga folk till det ena eller det andr,a och att barn är folk. Man litar på barns vilja att av egen kraft vilja delta i samhällsliv och försörjning, och att de lär sig det av sig själva. Gray skriver: Throughout our immense hunter-gatherer period, children were free to play and explore all day, day after day, and in that way to educate themselves.

 

Allt lärande var barnstyrt. Anledningen till att barn är så lekfulla, nyfikna och sociala är att det är de krafter som motiverar oss att lära oss. Gray menar att de dragen också är ett resultat av naturlig selektion. Följden av det blir att skolan är en mycket onaturlig inrättning. Gray skriver:

 

So, when we force children to sit in their seats and listen to a teacher and do just what they are told, every bone in their body, and every neuron and muscle, resists.  Their body tells them, ”This is wrong. I need to control my own actions; I need to play at the skills that seem to be important to me; I need to explore the questions that I’m curious about, not ones that bore me; I need to pay attention to what people in the real world are doing, not to what this teacher, who doesn’t even seem to be part of the world outside of school, is telling me. If I don’t do these things that I need to do, I will not grow up to be a competent, dignified human being.”

 

Gray går i sin text vidare och beskriver en typ skola som inte har något schema och ingen åldersindelning, där barn lär sig av bara farten.  Eftersom svensk skolpolitik går i rakt motsatt riktning, mot mer tvång, så känner jag att stannar här, med att konstatera att det finns en anledning till att skola upplevs så jobbig av så många: Vi är inte skapta för att leva under tvång.